Jocke

Ett år efter att Allan (Robert Gustafsson) klivit ut genom fönstret från det ålderdomshem han bodde på i Malmköping och på omvägar kom över 50 miljoner och bosate sig på Bali tillsammans med nyfunna vännerna Julius (Iwar Wiklander) och Gäddan (Jens Hultén) är det dags igen. Efter att Allan funnit en läskeblask kallad Folksoda bland sina ägodelar, som alla finner himmelskt god, ger de sig ut för att hitta receptet som Allan vet sig ha gömt någonstans. Det är dock inte bara Allan och hans vänner som är ute efter receptet och snart finner sig Allan, Julius och Gäddan indragna i en kapplöpning med en engelsk gangster (Jay Sipmson), en rysk kvinna (Svetlana Rodina-Ljungkvist) med dunkelt förflutet och två CIA-agenter (Colin McFarlane och Eleanor Matsurra)...

 

 

 

 

Hundraettåringen som smet från notan och försvann, eller Hundraettåringen som den ofta förkortas till, är som ni alla säkert förstår uppföljaren till 2013 års kassasuccé Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann aka Hundraåringen, baserad på boken med samma namn, och eftersom Sverige sakta men säkert dragits med i den Hollywoodska idén om att varje framgångsrik film måste ha en uppföljare så satte sig Felix Herngren ner med manusförfattaren Hans Ingemansson och skrev ihop Hundraettåringen och ringde sedan sin bror Måns och frågade om han ville regissera den tillsammans med honom.

 

Jag ska vara helt ärlig med er. Jag drog en stor suck när jag hörde att Hundraåringen skulle få en uppföljare. Jag tänkte att det skulle komma att bli en trött uppföljare som bara hade som syfte att dra in pengar till Svensk filmindustri, vilket iofs inte är något dåligt om man sedan använder pengarna till något annat än HundraTVÅåringen, men satte inte någon större tilltro till att det skulle bli något vidare kvalité, speciellt inte eftersom Hundraåringen redan var en mest okej film som räddades hem av sitt välskriva humormanus och Robert Gustafssons komiska timing.

   Innan jag dock hann att se filmen offentliggjordes årets Guldbaggenomineringar och där Hundraettåringen fick hela åtta nomineringar - däribland bästa film och bästa regi - vilket fick mig att höja på ögonbrynen eftersom recensenterna som högst gett den 2:or i betyg. Kunde det vara så att bröderna Herngren lyckats göra något bra? Så var det faktiskt. Hundraettåringen (Ja, jag håller mig till förkortningarna) var en positiv överraskning och en riktigt bra film - betydligt bättre än sin föregångare.

 

 

 

 

Det hela börjar dock lite knaggligt på en strand på Bali där man är i full färd att fira Allans hundraettårsdag (Ni vet för att förklara titeln) och sedan inleder en ganska krampaktig dialog vars enda syfte är att fräsha upp minnet på dem som inte sett Hundraåringen på ett tag (vilket iofs inkluderar mig då jag inte sett den sedan annandagen 2013) men också förklara varför Mia Skäringers Gunilla bytts ut mot Shima Niavaranis Miriam som Bennys sambo.

   När man väl tagit sig förbi detta kan filmen sätta igång på riktigt och det tar inte lång tid innan man är igång. Allan hittar en flaska läskeblask bland sina tillhörigheter han förvarar i en container på stranden. Julius och Miriam smakar på den och blir förälskade i smaken. Allans "tama" apa Erlander (Crystal the Monkey) norpar dock åt sig flaskan och dricker upp resten. När Julius och Miriam frågar Allan efter mer säger han att det var den sista flaskan som fanns bevarad men det framkommer senare att han är den som sitter på receptet. 

 

Läskeblasken är dock inte vilken läskeblask som helst. Läskeblasken heter Folksoda och spelade en betydande roll under det kalla kriget mellan USA och Ryssland då ryssarna på inrådan av Allan, som var dubbelagent under kriget, försökte överträffa USA på ett populärkulturelt och affärsmarknadsmässigt plan. Man tog bland annat fram en alternativ version av Kiss - Rocking Balalajka - vars enda uteblivna hit var en låt med samma namn som bandet, men också en konkurent till Coca Cola som man kallade Folksoda. Folksodan blev lyckad. Så lyckad att USA till slut fann sig tvungen att sätta sig ner med Ryssland och förhandla fram ett slut på det kalla kriget och därmed få en försäkran från Ryssland att de inte tänkte sprida sin Folksoda.

   När så nyheten kommer ut om att hundraettåringen Allan är ute på jakt efter receptet till Folksodan väcker det intresse hos CIA men också hos en rysk kvinna, bosatt i Sverige, med ett dunkelt förflutet som på något sätt är kopplat till Folksodan och Allan. Sonen till gangsterbossen vars pengar Allan & co stal i förra filmen ger sig också ut på jakt men inte efter Folksodan men efter Allan själv.

 

Som ni kanske märker så har Hundraettåringen, till skillnad från Hundraåringen, en mer tydlig och klassisk kapplöpnings-story vilket gör sig bättre än den identitetskonflikt som första filmen brottades med där man inte hade klart för som vad man ville fokusera på - dåtid eller nutid. Med kapplöpningsberättelsen fyller flashbacksen till Allans tidigare liv en mer tydlig funktion i att föra handlingen framåt samtidigt som de ju till skillnad från förra filmen är helt och hållet uppdiktade, så det är ju lite grann en smakfråga på det planet vad man föredrar. Personligen föredrar jag helhetsmässigt konceptet i Hundraettåringen då det ger en mer tydlig röd tråd för storyn men flashbacksen i sig var roligare i Hundraåringen då de inte var lika uppdiktade, enbart kryddan av Allan var tillagd i den historiska skildringen.

 

 

 

 

Som sagt så var det ju nu lite mer än 3 år sedan jag såg Hundraåringen som klev ut genom sitt fönster och försvann men efter vad jag kan komma ihåg av den så tycker jag att Hundraettåringen som smet från notan och försvann uppfyller de tre B:na när det kommer till uppföljare - Bigger, Bolder, Better. Manuset är vassare, handlingen bättre och jag måste också avslutningsvis påpeka genidraget i att addera Shima Niavarani i mixen. En riktigt kompetent skådespelerska och komiker vars samspel med David Wiberg känns mycket mer trovärdigt än Mia Skäringers, därmed inte sagt att Mia Skäringer i sig är dålig. Att 104-åriga Dagny Carlsson gör en cameo är också det genialiskt.

 

Hundraettåringen som smet från notan och försvann är faktiskt en film jag skulle rekomendera er att gå och se. Så gör det.