Efter superhjältesammandrabbningen på en utrymd flygplats kämpar Peter Parker (Tom Holland) med att få Tony Stark (Robert Downey Jr.) att inse att han är redo för att bli en Avenger på riktigt. När Peter snubblar över en liga som verkar handla med utomjordiska, högteknologiska vapen ser han sin chans att visa sig värdig. Samtidigt måste han överleva något mycket värre - high school...
Okej, ni har nu hört mig flera gånger om berätta om MCU och jag ska inte tråka ut er med ännu en grundläggande genomgång (för eventuella nytillkomna läsare på bloggen så kan ni klicka in på valfri Marvelfilmsrecension för mer fakta) men det finns ändå lite bakgrundsfakta som måste tas inför en recension av Spider-Man: Homecoming. Som vi då alla vet vid det här laget inleddes MCU - Marvel Cinematic Universe - 2008 med Iron Man och har sedan dess producerat hela 16(!) filmer räknat med den för recensionen aktuella Spider-Man: Homecoming. Innan 2008, då Marvel själva gav sig in i filmmediet, gjordes det ju dock också superhjältefilmer och Marvel sålde under den här tiden ut filmrättigheterna till flera av sina karaktärer till andra filmbolag. Fox fick bland annat X-Men (vars franchise sedan 2000 "bara" producerat 9 filmer), Deadpool och Fantastic Four och Sony fick - just det - Spider-Man. 2002 kom den första av tre Spider-Man-filmer med 27-åriga tonåringen Tobey Maguire där de två första filmerna av folk anses bra men den tredje körde filmserien i botten. 2012 gjorde man ett nytt försök - nu med den 28-åriga tonåringen Andrew Garfield i huvudrollen som high schooleleven som vid sidan av plugget bekämpar brott förklädd till en röd-blå spindelman - i vad man kallade The Amazing Spider-Man. Både första och andra filmen i The Amazing Spider-Man-serien var bra och byggde upp ett lovande universum men efter att 2:an inte gjort riktigt lika mycket vinst som Sony räknat med (märk väl att den gjorde vinst) valde man att lägga ner projektet. Sen kom Marvel.
Marvel har länge försökt att "förhandla tillbaka" många av sina utsålda karaktärer sedan starten med MCU 2008 och efter hårda förhandlingar med Fox - som som sagt har en pågående framgångsrik X-Men-serie rullande - fick man använda två mutanter i MCU (men man fick inte kalla dem mutanter och inte göra några som helst referenser till X-Men). När så Marvel kom till Sony och ville förhandla om att få använda Spider-Man i MCU gick förhandingarna mycket smidigare för Marvels del. Sony gav dem full kreativ frihet med Spider-Man och dennes universum mot att de fortfarande skulle få göra Spider-Mans stand-alone-filmer. Sagt och gjort. Här är vi nu. Efter en kort introduction i Captain America: Civil War får nu Spider-Man sin tredje egna filmserie på 15 år.
Spider-Man: Homecoming. Undertiteln syftar självklart dels på att Spider-Man "kommit hem" till Marvel men också på den för high schoolstudenter så viktiga homecoming prom. Tom Holland är den yngsta skådespelaren att gestalta Peter Parker/Spider-Man - 20 år - och han ska spela 15 år. Spider-Man: Homecoming utlovar därför ett verkligt fokus på tonåringen Peter Parker vilket ingen av de andra filmerna gjort tidigare. Här har man tänkt helt rätt. kärnan med Peter Parker/Spider-Man är att han är just en tonåring som försöker balansera det tuffa livet i high school med brottsbekämpnning under förklädnad. Kampen med att vara både en "nolla" och en hjälte på samma gång. Tobey Maguire gjorde Peter Parker till en mobbad mesttönt. Andrew Garfield gjorde Peter Parker till en "normal" teknikintresserad lone wolf som stod upp mot skolans mobbare. Tom Holland har däremot verkligen gått till botten med Peter Parker/Spider-Man och gjort honom till en osäker nörd som blir mobbad i skolan men som ändå har vänner. Peter Parker är en osäker nörd. Spider-Man är en, om än orutinerad, cool rappkäft. Ni vet hela bakom mina solglasögon-tänket. Det centrala är dock att både Peter Parker och Spider-Man är tonåringar.
Efter att ha fått ett smakprov på hur det är att vara superhjälte "på riktigt" under slaget mot Captain Americas rogue Avengersfalang på flygfältet blir Peter frustrerad och irriterad över att Tony Stark förvisat honom tillbaka till Queens med Happy (Jon Favreau) som någon sort barnvakt/övervakare på distans. Han letar ständigt efter sätt att bevisa att han är värdig att bli en Avenger och när han snubblar över en liga som säljer högteknologiska vapen ser han sin verkliga chans och med stor iver sätter han igång att försöka stoppa dem vilket ofta leder till ogenomtänkta auktioner som måste räddas upp av Iron Man. Tony inser att han har viss skuld i Peters agerande genom att ha dragit in honom i Avengerssvängen för tidigt och man inser att Tony även ser mycket av sig själv i Peter och ser sig som en far för honom. Även Peter, som är föräldralös, ser en fadersfigur i Tony. Detta är dock inget som någon av dem riktigt vill erkänna och det skapar en lika stark som intressant relation mellan dem.
"Can't you just be a friendly neighborhood Spider-Man?"
15 år kan förvisso låta mycket men är en relativ kort tid i filmens värld och det faktum att Spider Man: Homecoming är den tredje Spider-Man-versionen på så kort tid är mest till ofrånkomlig skada för den. Även om vi slipper biten-av-en-radioaktiv-spindel-se-uncle-Ben-dö-inse-att-man-ska-bli-superhjälte-origin story känns det ändå många gånger som been there, done that som t.ex. den förvisso smått coola Staten Island Ferry-scenen som drar tankarna till tågscenen i Spider-Man 2 eller Peters ständiga prat om att hålla aunt May utanför hans Spider-Man liv för att han vill skydda henne från att behöva oroa sig.
Hela filmen - speciellt den första timmen - kämpar med att hitta sin egen identitet dels i MCU och dels i Spider-Man-universumet. Man har också väldigt mycket tematiker och storylines som man vill laborera med och det hela bli ganska grötigt. Vi har Peters liv som förstaringare i high school där han mobbas av skolans coola rich brat Flash (Tony Revolori), som av någon outrgrundlig anledning är medlem i skolans frågesportsklubb där även Peter och hans vän Ned (Jacob Balton) är med. Peter är också hemligt förälskad i tredjeårseleven Liz (Lura Harrier) - en av skolans populära tjejer som också är medlem i frågesportsklubben - men Liz är i sin tur småförälskad i Spider-Man. Frågesportsklubben i fråga gör sig redo för den stora tiokampen i Washington men krockar med Spider-Man-duty vilket försätter Peter i en svår situation. Vi har även Peters relation med sin aunt May (Marisa Tomei) och den ovan nämnda relationen mellan Peter och Tony samt i ett förlängt perspektiv sammanknutningen med resten av MCU - vilket faktiskt inte är en helt enkel sammankoppling när filmen görs av ett annat filmbolag.
Vi har också den här filmens skurk i form av Adrian Toomes aka The Vulture som spelas av ingen mindre än Michael "Batman/Birdman" Keaton. Adrian Toomes är chef för ett företag som handlar med skrot. Efter att The Avengers förvisso räddat världen från en alieninvation 2012 hade det även resulterat i att stora delar av New York demolerades. Toomes företag fick till en början kontrakt på att städa upp i spillrorna - och satsade mycket pengar i förväg inför vad som skulle bli en bra affär - men arbetet togs bryskt över av Stark Industries egna Damage Control vilket fick Toomes att bli cynisk och bitter. När hans arbetare inser att de fått med sig ett pickupflak med utomjordiskt skrot tillbaka till företaget får han en idé och företaget sadlar om, går under jorden och med hjälp av rymdskrotet tillverkar de högteknologiska vapen som de säljer på svarta marknaden. Detta har 8 år senare växt till en lukrativ industri och eftersom jorden på olika sätt attackeras med jämna mellanrum sinar aldrig tillgången till material att sno från Damage Control - de som en gång tog deras jobb. "A lot of people are going to like him more than they probably want to." har Keaton konstaterat om sin karaktär och dennes motiv och faktum är att han har helt rätt. Toomes är ingen skurk med någon stor plan för världsherrarvälde, han är i grunden en familjefar som ser om än något tvivelaktiga sätt att kunna fortsätta försörja sin familj.
Resultatet av att filmens försök att kombinera så här mycket olika infallsvinklar och storylines blir som sagt tyvärr mest rörigt och resulterar mest i att Spider-Man: Homecoming spretar åt olika håll och vissa delar - som den i alla fall påstådda kärleksrelationen mellan Peter och Liz - inte får något syre alls. Den fyller dock en funktion till början på filmens vändpunkt som jag inte kan avslöja mer om här. Även relationen mellan Peter och May hade inte dött av lite mer screen time och bättre dialog. Spider-Man: Homecoming känns som sagt på det hela taget väldigt vilsen i sitt uttryck och väldigt osäker på vad den vill, även när det kommer till mängden humor som ibland blir för mycket även för en MCU-film vilket det ju faktiskt är trots att Sony står för kalaset.
"The rich, the powerful, like Stark, they don't care about us!
The world's changed boys, time we change too!"
Jag ska dock avsluta recensionen med att vara lite positiv - för det fanns positiva saker med Spider-Man: Homecoming som stavades karaktärsgalleriet. Jag verkligen älskade karaktärsgalleriet i Spider-Man: Homecoming vilket hjälpte till att bygga en bra grund för hur ett Spider-Man-universum ska se ut. Flera av dem har jag redan nämnt ovan i recensionen på mer eller mindre ingående sätt men inte alla. Huvudpersonen Peter Parker/Spider-Man har vi redan avklarat men det finns en bi(?)roll som jag skulle kunna drista mig till att säga är värd att se hela filmen för och den stavas Michelle och personen som gestaltar henne stavas Zendaya. Zendayas Michelle - som är en av medlemmarna i frågesportsklubben - rör sig hela tiden i bakgrunden men har dels en sådan humoristisk timing och främst verklig it-utrstrålning att hon på helt rätt sätt tar över och fyller varje scen hon är med i.
Michelle har som sagt många humoristiska repliker men är ändå inte filmen comic relief. Den rollen sköts istället av Peter Parkers bästa vän Ned spelad av Jacob Batalon som gör bra ifrån sig även om hans manus inte alltid är spot on - vilket för övrigt gör sig gällande för de flesta aktörerna i filmen. Vi kan även nämna Marisa Tomei som är något helt annat än mormorsmaterialen Rosemary Harris och Sally Field erbjöd när de spelade rollen som aunt May. För det första är hon med sina 53 år i mer auntålder och hennes tolkning av aunt May som en sorts avslappnad sorts medelsvensson-hipster-hippie-blandning är väldigt tilltalande de få gånger hon får screen time.
Så Spider-Man: Homecoming var inte direkt någon homerun för Marvel men det fanns som sagt bra bitar och den var på det hela taget underhållande. Den lade dock många grunder som med ett bättre genomarbetat manus, en tydligare genomtänkt ton och mer spännande story lätt kan göra detta till den bästa Spider-Man-franchisen hittills. Avslutningsvis; lämna inte salongen när eftertexten börjar rulla. Det här är Marvel och det finns en belönning i slutet av eftertexten som alltid. Extra viktigt den här gången.
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
