19 Mars 2017 - 13:06
Sverige. 1930-tal. Elle-Marja (Lene Cecilia Sparrok) går tillsammans med sin lillasyster Njenna (Mia Erika Sparrok) i normadskola. Elle-Maja lockas dock av tanken på att dra därifrån. Bort från skolan. Bort från fjället. Bort från livet som same - men går det verkligen att lämna sin familj och identitet för att bryta med allt och börja om på nytt?
Sameblod handlar som sagt om de båda samiska syskonen Elle-Marja och Njenna, spelade av de verkliga samiska systrarna Lene Cecilia Sparrok och Mia Erika Sparrok, som lämnar sina föräldrar för att gå på en internatskola för samer - en s.k. nomadskola. I nomadskolorna gick de samiska barnen och utbildningen var bristfällig och inte alls på samma nivå som i vanliga skolor, detta för att man inte skulle riskera att samebarnen civiliserades allt för mycket - Lappar ska vara lappar och sköta renar. I nomadskolorna var det dock stort fokus på att de samiska barnen skulle lära sig att prata korrekt svenska och det samiska språket fick överhuvudtaget inte talas.Den vi främst följer är Elle-Marja som börjar bli less på livet som same och det begränsade möjligheter det ger. En dag snor hon kläder från sin lärarinna och smyger iväg på en dans för svenskar. Detta ger henne mersmak och en dag rymmer hon till Uppsala och söker upp en pojke hon mött på dansen - Niklas (Julius Fleischanderl) - och försöker starta ett nytt liv som Christina från Småland.
"Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara ett jävla cirkusdjur."
I mina två senaste recensioner av filmer (La La Land och Moonlight) har jag pratat om det nya filmberättandet som jag kallar för konstlad diskbänksrealism och som jag känt som att alla seriösa/allvarliga filmer fastnat i. Det är därför befriande att se Sameblod motbevisa den tesen. Sameblod är en allvarlig film med ett mer traditionellt filmberättande vilket är bra då den på så sätt kan nå ut till fler vilket behövs. Sameblod är en film som borde läggas in som obligatorisk i undervisningen i skolan och fungera som en väg att börja diskutera Sveriges förtryck av samer. Sameblod är som sagt en film av en same - Amanda Kernell - och där samtliga samiska karaktärer spelas av riktiga samer. Det faktumet i sig ger filmen en genuin känsla som stärker den. Jag ska inte påstå mig vara någon expert på Sveriges förtrtyck av samerna men efter vad jag läst och hört så känns det som om Sameblod är lite light i vad man skildrar men det man väljer att skildra gör man på ett otroligt avvägt och stundtals subtilt sätt.
Sameblod är dock egentligen inte främst en film om förtrycket av samerna - även om valet av skådepalts och tid självklart spelar en stor roll - utan det är en ganska universal berättelse om sökandet efter en identitet och frågan om man verkligen kan fly från den man är helt och hållet. Filmdebuterande Lene Cecilia Sparrok gör med Amanda Kernells hjälp ett perfekt arbete med att skildra detta, och vi får inte heller glömma Maj Doris Rimpi som gestaltar Christina i vuxen ålder i filmens ramberättelse där Christina tillsammans med sin son och barnbarn återvänder till fjällen för sin systers begravning.
Sameblod är en stabil och stilren film. jag tycker dock att man kunde gjort mer med valet av skådeplats för handlingen och filmen verkar likt många andra svenska filmer kämpa med rädslan för att gå över 2-timmarsspärren. Jag hade helt enkelt velat ha mer i alla filmens delar men vad vi får duger ändå gott och väl för att ge oss en stark filmupplevelse. Förhoppningsvis kan detta bli början på öppnandet av Pandoras ask. Det finns många mörka hemligheter i Sveriges historia som behöver komma fram i ljuset för att vi ska kunna gå frammåt som människor, samhälle och nation.
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
