Jocke

 

 

 

 

Oboy! Var ska man egentligen börja? Darren Aronofskys mother! är verkligen en upplevelse. Den börjar på ett ställe och tar dig sedan sakta men säkert mot ett helt annat. Det är en film som skulle kunna tolkas på flera olika sätt men jag tänkte i min recension gå igenom dels regissörens egna tanke med filmen och sedan min egen tolkning när jag satt och bevittnade den i biosalongen. Jag ska därför redan här varna för att den här recensionen kommer att vara något spoilande och jag skulle faktiskt rekomendera dig som inte sett mother! och vill få bästa möjliga upplevelse av den att inte läsa vidare. Ni som sett filmen - eller ni som inte har det men inte heller bryr er om min rekomendation - kan fortsätta läsa.

 

Som ni ser i min rubrik för denna recension har jag skrivit att mother! är den bästa bible pic som gjorts och detta ska jag nu förklara vad jag menar med. Regissören Darren Aronofsky - som tidigare gjort filmer som Black Swan och en annan bible pic med Noah - säger själv att han skrev första utkasten till filmen på bara fem dagar. Om detta är en efterhandskonstruktion med tanke på filmens tema eller om det faktiskt var så och eventuellt styrt från ovan kan vi låta vara osakt. Som ni kanske också noterat i min handlingsbeskrivning nämner jag inga namn på karaktärerna och det är av den enkla anledningen att de inte har några. Jennifer Lawrence spelar mother, Javier Bardem spelar Him, Ed Harris man, Michelle Pfeiffer woman och de verkliga bröderna Brian och Domhnall Gleeson spelar sönerna/bröderna. Genom filmen förekommer även en lång rad biroller som alla betecknas på liknande sätt i eftertexten - bl.a. Kristen Wiig som herald. Som ni kanske noterat är det bara Javier Bardems karaktär vars "namn" börjar med stor bokstav och även filmens titel - mother! - saknar versal i början. Detta finns det givetvis en poäng med som vi ska komma till. Har ni kanske redan börjat ana åt vilket håll det här lutar? Bra. Och för er som fortfarande sitter som fågelholkar kommer snart förklaringen.

   Filmen börjar dock ganska "vanligt" om man så får säg - med tanke på vilket håll det sedan bär - och vi stiftar bekantskap med ett par som bor i ett stort hus på en äng med skog så långt ögat når. Paret består av en kvinna spelad av Jennifer Lawrence och en man spelad av Javier Bardem. Jag antar att jag inte är den enda som när jag sett posters och trailers reagerat på att det är över 20 års åldersskillnad på Lawrence och Bardem men detta får sin förklaring - och kommenteras även innan dess av karaktärer i filmen med kommentarer som "I thought it were your daughter." Mannen är en aktad poet - som kämpar med att komma på något nytt att skriva - och vi får veta att huset han och kvinnan bor i är ett hus som en gång brunnit ner för honom men som kvinnan på egen hand byggt upp igen. När vi kommer in i handlingen återstår fortfarande mycket av renoveringen på huset. Ganska snart knackar det på en man - spelad av Ed Harris - som säger sig vara läkare och att han hört att deras hus är ett B&B. Poeten förklarar att de inte bedriver något B&B men bjuder in den främmande mannen att sova över. Kvinnan i huset är inte riktigt till freds med detta beslut. Det kryper snart fram att den gästande mannen är dödligt sjuk och ett fan av poeten och att han medvetet sökt upp deras hem för att få träffa honom innan han dör. Vi får bland annat i en scen se att den främmande mannen har ett stort sår i höjd med revbenen och strax därefter anländer hans fru till huset och poeten välkomnar även henne att stanna över. Kvinnan i huset visar frun runt i huset och förmanar henne om att poeten inte vill att någon går in i hans arbetsrum när inte han är där. Inne i arbetsrummet finns även en för poten dyrbar kristall som ingen annan än han får röra. Trots en spänning mellan kvinnan i huset och frun till den främmande mannen går allting ändå bra och poeten stortrivs med det nya sällskapet.

 

En dag händer dock något som ska komma att bli upptakten till filmens snabba vändning. Den främmande mannen och hans fru är olovligen ensamma i poetens arbetsrum och när mannen bestämmer sig för att visa frun den dyrbara kristallen tappar hon den i golvet och den går sönder. Poeten blir rasande och förvisar mannen och kvinnan. Innan de hinner ge sig av anländer dock deras båda söner, varav den ena är upprörd över pappans testamente. Exakt vad som står i testamentet förblir oklart men det leder till handgemäng mellan de båda bröderna och den äldre slår ihjäl den yngre. Jag ska inte gå igenom hela filmen i detalj men den yngre broderns död blir starten på en surealistsk mörk spiral som involverar mannen och kvinnans släkt kommer till huset för att sörja den döda brodern, kvinnan i huset blir efter en kärleksakt med poeten med barn, poeten rycks loss från sin idétorka och skriver en ny bok som blir en succé och lockar allt fler folk till huset. Folk som tränger sig in, ovarsamt tar för sig av allt de kommer åt utan någon som helst hänsyn till kvinnan i husets förmaningar. Det anländer polis och militär och huset blir mer och mer likt ett Armageddon. Kvinnan blir allt mer och mer förtvivlad men poeten är förblindad av uppmärksamheten och kärleken han mottar och förlåter allt vad människorna gör.

  Okej, har ni som satt som fågelholkar tidigare fått en klarare bild över symboliken och tematiken här? Inte? Okej. Him [Poeten] är Gud (därav den enda med veral i början). Huset är jorden. mother är moder jord. Den främmande mannen är Adam och hans fru Eva. Arbetsrummet är kunskapens träd. kristallen är den förbjudna frukten. Mannen och fruns båda söner är Kain och Abel. Den surealistiska mörka spiralen av händelser - som bland annat innehåller en så grotesk kannibalscen att ingen filmstudio till en början ville producera filmen - är en symbolik för hur människan våldför sig på sig själv och på planeten i tron att vad de än gör så får de syndernas förlåtelse av Gud - eller så har de tappat tron på Gud. Gud själv är förblindad av all kärlek och han ger bort förlåtelsen tills han helt tappat kontrollen. Mitt i alltihop står moder jord hjälplös och tvinar bort. Jag ska som sagt inte spoila mer detaljer men filmens slut fungerar både som ett varnande finger och en idé om hopp.

 

 

 

 

 

 

Jag ska vara helt ärlig med er och säga att jag inte såg all den här symboliken när jag satt i biosalongen och bevittnade mother! Min egen tolkning - som fortfarande på något sätt fungerar i symbios med Aronofskys vision - är att mother! är en poetisk skildring av ett förhållande där den ena parten bara ger och ger men aldrig får något tillbaka och hur detta långsamt leder till att förhållandet vissnar och dör inifrån. You never loved me. You just love that I love you säger mother till Him i filmens slutskede. När jag sedan läste om Aronofskys tankar och idéer med filmen blev den bara ännu bättre. Det var som om den växte för mina ögon till något mycket mer komplext än vad jag själv förstått, något av en Gud-symbolik det också.

   Jag nämnde innan att ingen studio länge vill producera filmen pga av en grotesk och rent av motbjudande scen - jag bland det mest disturbing som skildrats på bioduken - som jag inte ska gå in på några detaljer om men till slut plockade Paramount upp filmen med löfte om att få en top bill cast. Vi kan ju börja med titelrollen - mother - som spelas av Jennifer Lawrence. Hela filmen skildras ur hennes perspektiv och kameran rör sig antingen över axeln på henne eller ur hennes POW samt närbilder på hennes ansikte. Det finns även flera långa tagningar utan klipp som ger en otrolig äkthetskänsla och förstärker flera av filmens moments. Det är alltså väldigt mycket Jennifer Lawrence. Jag läste någonstans att Aronofsky uppskattade att över 60 minuter av filmens 121 minuter är närbilder på mother's ansikte och hennes reaktioner på vad som händer runt om kring henne. Jennifer Lawrence. Den enda 90-talisten att ha fyra Oscarsnomineringar varav en vunnen statyet och därutöver 114 vinster och 170 nomineringar av diverse filmpriser. Man skulle kunna säga att hon är nästa generations Meryl Streep. Allt hon gör är bra, och för det allra mesta helt perfekt! Behöver jag förtydliga vad jag tyckte om hennes insats i mother!? Alla de andra medlemmarna i top bill casten sköter sig bra och bidrar samtliga till att skapa det mästerverk som Darren Aronofsky komponerat. Ja, jag sa det - mästerverk!

 

Det är däremot inget lättmottagligt mästerverk. Förutom kanibalscenen är det överhuvudtaget mycket med mother! som är direkt disturbing och hade man inte suttit i en biosalong hade man flera gånger velat räcka sig efter fjärrkontrollen för att stänga av - eller i alla fall trycka på paus och ta just en paus. Jennifer Lawrence själv visste inte alltid exakt vad som skulle ske i scenerna och fick flera gånger avbryta tagningar för att det blev för verkligt och just den känslan förmedlas ut till oss i biopubliken som sitter och vrider på oss av obehag. Nu låter det kanske som om jag klankar ner på filmen men tvärtom. Det är det här som gör den till det mästerverk den är. Man skulle kunna sammanfatta ens upplevele av mother! genom Jennifer Lawrences reaktion efter att hon läst manuset första gången. Så här skriver Empire Magazine om det: Larence's reaction was to hurl the script across the room and text Aronofsky back: "There is something seriously wrong with you." Having slept on it, she texted him again: "By the way, it's a masterpiece."

 

 

 

Betyg: 5/5!