Jocke

Thor (Chris Hemsworth) återvänder efter sina resor genom the nine relms i Yggdrasil och avslöjar Loki (Tom Hiddelston) som under mer än två år agerat kung av Asgard i skepnad av deras far Odin (Anthony Hopkins). Tillsammans med Loki ger han sig sedan iväg för att finna deras far och finner honom i Norge precis innan hans tid är inne. Innan Odin vandrar vidare till Valhalla berättar han om att i och med hans bortgång kommer hans mäktiga förstfödda dotter Hela (Cate Blanchett) - dödens gud - bryta sig loss från den avgrund där han hållit henne inspärrad och hon kommer förgöra Asgard. Direkt efter att Odin vandrat vidare uppenbarar sig Hela. Hon pulvriserar Thors mäktiga hammare Mjolnir och slungar ut både honom och Loki i universum där Thor finner sig hamna på den avlägsna planeten Sakaar och blir uttagen till diktatorn The Grandmasters (Jeff Goldblum) gladiatorspel i vilket han tvingas möta en gammal bekant - Hulken (Mark Ruffalo). Nu börjar en kamp mot klockan för Thor att lyckas hitta ett sätt att rymma från Sakaar och samtidigt samla ihop ett team mäktigt nog att ta upp kampen mot Hela och rädda Asgard från den förutspådda undergången känd som Ragnarok.

 

 

 

 

 

Thor. Det var fyra år sedan vår nordiske gud omstöpt i comic book-format hade en egen stand-alone-film i MCU och två år sedan han figurerade i någon av de andra MCU-filmerna. Det sista vi såg av honom var i Avengers: Age of Ultron då han lämnade sina kollegor i the Avengers för att söka en djupare förståelse för the infinity stones. När vi nu stöter på honom igen sitter han tight till - bokstavligen. Thor är fastkedjad fånge hos jätten Surtur (Clancy Brown) som berättar om hans plan att dra igång Ragnarok för att förgöra Asgard. Thor lyckas till tonerna av Led Zeepelins Immigrant Song göra en klassisk heroisk flykt och stjäl i farten med sig den krona som Surtur behöver för att kunna genomföra Ragnarok. Väl hemma i Asgard kommer han mitt i ett skådespel som iscensätter Lokis skald (Där Loki spelas av Matt Damon, Thor av Luke Hemsworth och Odin av Sam Neill). Thor konfronterar Loki - som i skepand av Odin ligger på en divan och äter druvor - och tvingar honom att avslöja sig själv.

   Tillsammans ger sig sedan Thor och Loki ut för att finna Odin som försvunnit från det ålderdomshem på jorden som Loki lämnat honom på. Med lite handräckning av Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) hittar dem Odin som gått i exil i Norge. Odins tid är inne och det är dags för honom att färdas till Valhalla. Innan han dör avslöjar han för sina söner att de har en syster - Odins förstfödde - som vars krafter varit för kraftfulla och sinne för ondskefullt så Odin har hållit henne inspärrad under flera år. I och med Odins bortgång kommer systern - dödsguden Hela - att bli fri och hennes mål kommer vara att inta Asgard och förgöra det. Mycket riktigt. Sekunden efter att Odin vandrat vidare uppenbarar sig Hela och demonstrerar sina krafter genom att pulvrisera Mjolnir och slunga ut både Thor och Loki i universum. Båda hamnar på planeten Sakaar men på grund av universums olika tidsperspektiv hamnar Loki där två veckor innan Thor. Loki har vid Thors ankomst lyckats nässla sig in i diktatorn The Grandmasters societé medan Thor tas som slav för att kämpa mot The Grandmasters förkämpe i ett gladiatorspel. The Grandmasters förkämpe visar sig vara en gammal bekant - The Hulk. Hulken som vi också såg senast i Avengers: Age of Ultron, då flygande iväg i the Avengers farkost Quinjet och försvinna, har sedan dess befunnit sig på Sakaar i hulkform och Thor måste kämpa för att nå in till den del av Bruce Banner som fortfarande finns kvar. Thor måste också finna ett sätt att samla ihop ett team för att rymma från Sakaar och rädda Asgard från den stundande undergången som Hela för med sig. Men frågan är - kan en förutspådd undergång om Ragnarok stoppas?

 

 

 

 

 

 

MCU. Marvel Cinematic Univerce. Jag antar att ni inte behöver någon närmare förklaring av detta begrepp vid det här laget (om ni behöver det googla eller klicka in på någon av mina andra recensioner av Marvel-filmer). Marvel har inom ramen för MCU med Thor: Ragnarok inräknad producerat hela 17 filmer på nio år. Det är inte utan att de har börjat fastna i ett mönster. Och mönstret är förvisso ett ganska välbearbetat superhjältefilmsmönster - hjälten ställs inför ett problem (läs: mäktig skurk), hjälten slås ner, hjälten rester sig upp, hjälten löser problemet (läs: besegrar den mäktiga skurken) - men delar av Marvels problem är att de inte verkar inse att de just fastnat i mönstret. Den enda gången de faktiskt bröt mot mönstret var i Captain America: Civil War  där de lät superhjältar slåss mot superhjältar och faktiskt inte hade någon skurk. Iron Man Three kan även ses som något nytt och fräsht inom ramarna för mönstret. Guardians of the Galaxy-filmerna var på sitt sätt en ny injection med sin starka space opera-skrud och klassiska populärkulturella låtar som soundtrack men också universummässigt och storymässigt så frånkopplade från övriga MCU att det i mångt och mycket känns som något eget, även om de förvisso bidrar med the big baddy till kommande Avengers: Infinity War. På senare tid har man dock i intervjuer börjat marknadsföra sig med att varje film är något nytt när den sedan inte visar sig vara det. Så har även varit fallet med Thor: Ragnarok.

 

Man har förvisso plockat upp sin gamla vana att välja nya regissörer för varje film och gärna regissörer som inte alls sammankopplas med superhjältegenren. De tidigare båda regissörerna för Thor-filmerna har t.ex. varit Kenneth Branagh och Alan Taylor. Thor: Ragnarok regisseras av Taika Waititi som bland annat gjort mocumentären What We Do in the Shadows och det känns som om han har sneglat lite åt just ovan nämnda Guardians of the Galaxy när det kommer till tonen för sin take on Thor - the God of Thunder. Thor-filmerna är likt Guardians of the Galaxy-filmerna ändå ganska frikopplade från de övriga händelserna i MCU, förutom dess bidrag med the infinity stones, så om man ska ta ut svängarna så är det med Thor eller Guardians of the Galaxy. Thor: Ragnarok vågar sig därför på att försöka vara en komedi med superhjälteinslag istället för en superhjältefilm med humorinslag som annars varit Marvels recept tidigare. Som jag nämnde försöker man även spacea upp soundtracket med lite populärkulturella klassiker som Immigrant Song, eller ja, det är väl mest den. Soundtracket i övrigt har dock lite mer elektroniska space-toner än vad som är brukligt för en Thor-film, eller en MCU-film överhuvudtaget.

   Som ni kanske märkte skrev jag att man försöker att vara mer av en komedi - närmare bestämt en bromancekomedi med lite pubertal pojkrumsnivå på de ändå något sofistikerade skämten som blandas med "vanlig" Marvelhumor - men faktum är att man sakta men säkert faller tillbaka till det bekväma mönstret igen. Om det är regissören eller studion som påverkat filmen i den riktningen vet jag faktiskt inte men så är det i alla fall. Den delen som faktiskt provar på att vara något nytt lider lite av att komma efter Guardians of the Galaxy golvande entré i MCU. Om Thor: Ragnarok kommit före Guardians of the Galaxy hade den på riktigt kännas ny och fräsh men nu blir det lite som en "åh, ni gillade det här [Guardians of the Galaxy] då borde ni ju vilja ha mer av samma sak men lite annorlunda". Ett tänk som för övrigt blivit allt för vanligt i branschen.