25 Oktober 2017 - 23:15
Den unge Handelsstudenten Hugo (Gustav Lindh) går ner sig i sorg och skuldkänslor när hans flickvän Alice (Evin Ahmad) tar sitt liv. Efter ett år ska hans liv komma att omkullkastas igen när han bokstavligen ramlar ner i en cirkus och blir anlitad av den groggfriske cirkusdirektören Casall (Tomas von Brömssen) att rädda hem den gravt eftersatta bokföringen. Under sin tid på cirkusen faller Hugo för den mystiska hästskötaren Anna (Molly Nutley) men hamnar också i onåd hos den svartsjuke clownen Pelle (Johan Widerberg) när dennes flickvän - den vackra trampetsdansösen Isabelle (Aliette Opheim) - flörtar med honom.
Vilken jävla cirkus. Vilken jävla ful poster till att börja med. Och full poster brukar ju också innebära dålig film och det var inte med direkt skyhöga förväntningar som jag klev in i biosalongen. Helena Bergström - mest känd för sina otaliga medverkningar i sin man Collin Nutleys filmer - gör med Vilken jävla cirkus sin femte film som regissör och har bland annat Se upp för dårarna och En underbar jävla jul i bagaget. Jag skulle säg att Bergström är en fullt kompetent regissör, ingen mästare men ändå snäppet bättre än sin man och hon är bättre bakom kameran än framför. Båda gör dock filmer för "den stora massan" dvs för svenssons som inte går på bio vidare ofta. Det är absolut inget fel i detta - missförstå mig rätt - men grejen är att Helena Bergström verkar vilja nå högre men faller så långt innan målsnöret varje gång. Vilken jävla cirkus är en helt okej film - sin poster till trots - men den blir allt för lökig emellanåt i just de moment där Helena försöker få till något extravagant men som blir så fel. Filmen lider också av att vara något rörig bitvis.
Vi får alltså stifta bekantskap med Hugo - en Handelsstudent som en dag bokstavligen cyklar in i den violinspelande tjejen Alice. Vi får sedan under några intensiva minuter en snabbspolning av hur Hugo och Alice blir ihop, Hugo presenterar Alice för sina föräldrar och några korta tillfällen när Alice pratar med Hugo om hur hopplös världen är innan vi kommer fram till den dagen då Hugo sitter på föreläsning på skolan och får ett avskedssms från Alice. Nu följer en ännu snabbare snabbspolning förbi begravning och sedan ett hopp ett år framåt i tiden. Hugo har dragit sig undan både vänner och familj och ligger mest i sin säng och tycker synd om sig själv. Skuldkänslorna och saknaden efter Alice är allt som upptar hans tankar. Så på årsdagen av Alices död tar han en bukett blommor för att cykla till hennes grav med. På vägen dit håller han på att krocka med en förymd gris, ramlar av sin cykel, slår i huvudet och tuppar av. När han vaknar upp några timmar senare finner han sig ligga i en cirkusvagn. Vid ett skrivbord sitter den groggfriske cirkusdirektören Casall som välkomnar honom till cirkus Margôt. När Casall får veta att Hugo studerar på Handels blir han överlycklig och mer eller mindre tvingar på Hugo arbetet som revisor för att rädda cirkusens eftersatta bokföring.
Undertiden som Hugo mest försöker ta sig ur arbetet med bokföringen fångas hans intresse av den tysta och tillbakadragna hästskötaren Anna (spelad av Helena Bergströms dotter Molly Nutley) och den vackra östgötska trampetsdansösen Isabells skojfriska närmanden mot honom irriterar hennes pojkvän - clownen Pelle Plutt. På cirkusen finns även bland annat den sjungande matvagnsföreståndarinnan (Vanna Rosenberg) och en östeuropéisk eldslukare. Den sistnämnda spelad av Cirkus Brazil Jacks direktör Trolle Rhodin III från vilken även tält, vagnar, djur och cirkusartister kommer.
Vilken jävla cirkus största problem är att den inte riktigt har någon story och verkar osäker på vad den vill säga - eller om den vill säga något överhuvudtaget vilket det ändå känns som den vill. Filmens längd - och hur man valt att utnyttja speltiden - gör också att filmen många gånger står och trampar och mest upprepar samma saker om och om igen i brist på annat. Hugo och Alices relation presenteras som sagt i en så väldig snabbspolning att vi varken hinner börja känna något för den innan chocken om Alices självmord slår ner eller engagera oss i Hugos i kamp under filmens gång med att gå vidare och inte se Alice överallt. Hugos sökande efter Annas mystiska förflutna avbryts så många gånger av Isabelles östgötska "Men Hej Hugo" och Pelles svartsjuka reaktioner på dessa att när avtäckandet väl kommer - förövrigt en av de bästa scenerna i filmen där även Molly Nutley visar att hon brädar morsan med hästlängder både när det kommer till skådespeleri och att gråta trovärdigt på film - så är det ändå förvånansvärt mycket kvar av filmens speltid.
Den övriga speltiden fylls ut med Hugos diffusa och ibland helt självpåtagna uppdraget att rädda cirkusen från undergång samt otaliga försök att gå tillbaka till skolan vilket varje gång slutar med att han kliver in i klassrummet när föreläsningen redan börjat och sedan inser att han inte pallar och lämnar strax efter att han kommit in. "Jag vet inte varför jag blir sådandär", eller något i den stilen, säger Isabelle vid ett tillfälle under filmens gång och det är ganska talande för i princip alla karaktärer. De spretar åt alla håll för att fylla olika funktioner från scen till scen vilket även bidrar till rörigheten.
Men Vilken jävla cirkus är ändå som sagt en helt okej film. Man dras med i den på ett tillräckligt tillfredställande sätt - och att kärleken spirat off-screen mellan de nu förlovade Gustav Lindh och Molly Nutley ger lite extra krydda till deras karaktärer Hugo och Annas bitvis ganska torftiga kärlekssaga on-screen. Cirkusmagin gör också sitt. En helt jävla okej film alltså.
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
