I den lilla staden Derry försvinner eller dör folk sex gånger mer än i övriga USA. Och det gäller bara de vuxna...Med barnen är det ännu värre. När Bills (Jaeden Lieberher) bror är en av barnen som försvinner ger sig han och hans gäng av skolans "losers" ut för att finna sanningen bakom försvinnandena. Men kommer deras uptäckt leda till deras egna försvinnanden eller rent av något ännu värre?
Stephen Kings roman IT från 1986 har tidigare filmatiserats 1990 i mini-serieformat i två delar (som senare klippts samman till en långfilm) av Tommy Lee Wallace och med Tim Curry som den demoniska clownen Pennywise. 2017 är det alltså dags igen för folks coulrofobi att spinnas igång när Pennywise - denna gång i form av Bill Skarsgård - och The Losers Club tar steget från tv-rutan till bioduken under ledning av Mama-regissören Andy Muschietti. Det ska nämnas att det var ett bra tag sedan som jag såg IT från 1990 så jag kommer tyvärr inte kunna göra en så jättestor jämförelse utan mer recensera den nya IT: Chapter One som en egen film.
IT: Chapter One är en film som gör mig väldigt delad. Det är en uttalad skräckfilm men problemet är att skräckdelarna inte alls är läskiga. IT: Chapter One:s styrka ligger istället på ett helt annat plan - som ungdomsfilm. Filmen börjar självklart med den klassiska scenen där Georgie (Jackson Robert Scott) iklädd sin gula regnrock jagar sin pappersbåt som i regnväder flyter ner i en kloaköppning. Nere i kloakerna lurar Pennywise the Clown som vi får stifta bekantskap med i Bill Skarsgårds tolkning av rollen. När ni ser filmen så ta vara på detta eftersom det är i princip enda gången som vi träffar karaktären Pennywise. Restrande filmen spelar man lite trött på att kolla han är en clown. Läskigt, eller hur? istället för att bygga upp en karaktär för oss att vara rädd för. Det är också redan i denna inledande scen som filmen begår sitt första och mest grundläggande misstag - den går OTT* alldeles för tidigt. Jag ska inte spoila allt för mycket men om ni kommer ihåg den här scenen från originalet så förbered er för något mycket mer köttigare i slutet om jag så säger. Problemet när IT: Chapter One - som inte alls byggt upp för att vara en OTT-movie - kör på i 110 % ganska omedelbart är att den samtidigt effektivt avrädslar oss som publik. Att man därefter sedan också bygger sina skräckscener allt för mycket på läskigt soundtrack och jump scares än på läskiga saker gör inte direkt saken bättre.
En film som IT: Chapter One behöver bygga upp sin läskiga stämning långsamt. Man måste etablera karaktären Pennywise och en mytologi kring honom som i kombination gör att vi blir rädda för honom. Bill Skarsgård gör ett bra försök till detta i Georgie-scenen men får sedan som sagt inget mer tillfälle att bygga vidare på det. Det är överhuvudtaget väldigt lite Pennywise i resten av filmen och desto mer av för varje medlem av The Losers Club individuellt läskiga saker. Som jag har förstått är detta mer true to the book så jag får anta det godkänt men fortfarande har vi problemet att det spelar ingen roll vilken skepnad It tar - det blir aldrig läskigt för någon annan än för karaktärerna i filmen. För oss som publik uteblir skräcken (förutom för ett gäng tonårstjejer i salongen som gallskrek så fort något som inte var The Losers Club eller The Bowers Gang dök upp på bioduken, kan delvis varit deras fel att jag blev avskräckt också men långt ifrån enbart).
"It's summer! We're supposed to be having fun! This isn't fun, it's scary."
Nu har ni hört mig slänga mig med termerna The Losers Club och The Bowers Gang flera gånger så det börjar bli dags att ta en avstickare från skräckanalysen och gå in på de delar där IT: Chapter One har sin styrka - alla andra delar. Vi kan ju börja med att besvara frågan; Vilka är The Losers Club? The Losers Club består till en början av Bill, Richie (Finn Wolfhard), Eddie (Jack Dylan Grazer) och Stanley (Wyatt Oleff). Bill är stammaren (så att mobbarna på skolan kan kalla honom B-B-B-B-ill), Richie är rappkäften, Eddie hypokondrikern och Stanley juden. The Losers Club fylls sedan under filmens gång även på med hemskolade svarta Mike (Chosen Jacobs), the new kid (on the block)/the fat kid Ben (Jeremy Ray Taylor) och tjejen Beverly (Sophia Lillis).
Nu kanske ni tänker att jag är väldigt stereotyp i min beskrivning av medlemmarna i The Losers Club men jag har en baktanke med detta. På ytan är det enkelt att plocka ut dessa strukturer och schabloner bland karaktärerna men alla av dem är ändock karaktärer och har djup bortom sina funktioner, samtidigt som även dessa utnyttjas till max på bästa sätt. Det är dock synd att [SPOILER ALERT!] man i slutändan inte vågar bryta mot konventionen att the fat boy inte kan få the girl. The girl - tjejen - Beverly ja, henne ska vi tala mer om, men först ska vi lite snabbt gå igenom The Bowers Gang. The Bowers Gang är skolans mobbare som leds av - hör och häpna - Henry Bowers (Nicholas Hamilton) som flankas av Crabbe och Goyle aka Belch (Jake Sim) och Victor (Logan Thompson). The Bowers Gang främsta mobboffer är så klart The Losers Club.
The Losers Club. Ett epitet de själva satt på sig. Dem är längst ner i näringskedjan på skolan men finner sig i det. Överhuvudtaget är detta en trend inom tv och film som tog sin början på allvar för 10 år sedan med The Big Bang Theory, att nördarna är de nya hjältarna. Att vara nörd har blivit något fint. Vi ser också något nytt i att det inte läggs något berättigande i mobbningen av våra huvudkaraktärer. I tv och film förr kunde narativet ofta vara format på ett sätt som ursäktade mobbningen, t.ex. att det är tillåtet att mobba personer som är tjocka för det är ju fel att vara tjock eller att någon utmålas som konstig/annorlunda och därför är det rätt att frysa ut den. Det fanns också förr en strävan hos personerna längst ner i näringskedjan att klättra upp men på senare tid ser vi likt som i IT: Chapter One hur The Losers Club vill vara där dem är, de är inte dem det är fel på - det är dem som mobbar dem. Mobbarna skildras dock inte heller endimensionellt och det är också något vi ska gå in lite närmare på härnäst.
"If we stick together, all of us. We'll win."
Jag nämnde innan i min inledning att IT: Chapter One inte lyckas med skräckbiten men det betyder inte att det inte finns läskiga och obehagliga scener - bara inte skräckscener. Scenerna från när The Bowers Club fångar Ben och tänker skära honom i buken eller när vi får följa med hem till Beverly och träffa hennes fader som vi förstår begår övergrepp på henne samt när vi i interaktionen mellan Henry Bowers och hans pappa - sheriffen - förstår vad som format honom är samtliga lysande exempel på scener som är tusen gånger läskigare och obehagligare än de faktiska skräckscenerna. Beverlys relation till sin far illustreras föresten även väldigt snyggt av att It "visar" sig för henne i form av (mens)blod som sprutar ut ur vasken och täcker både henne och hela badrummet. Jag måste överhuvudtaget lyfta fram Sophia Lillis som gestaltar Beverly och att Richie vid ett tillfälle kallar henne för Molly Ringwald är bara så spott on på flera sätt.
It: Chapter One - dess fulla titel avslöjades först i slutet av filmen - är som ni förstår bara början. I alla fall en film till - It: Chapter Two - är planerad och kommer ta vid 27 år efter Chapter One och handla om hur The Losers Club - uppvuxna och splittrade - återförenas för att återigen bekämpa ondskan i form av It. Barnskådespelarna i IT: Chapter One har fått frågan vilka skådespelare de skulle vilja se göra deras karaktärer som vuxna och jag måste säg att om man skulle följa deras önskan skulle vi få en riktig dream cast:
Bill - Christian Bale
Richie - Bill Hader
Eddie - Jake Gyllenhaal
Stanley - Joseph Gordon-Levitt
Mike - Chadwick Boseman
Ben - Chris Pratt
Beverly - Jessica Chastin
Nu kommer det antagligen inte bli så här (jag råkar veta att i alla fall några av dessa skådespelare är uppbokade på andra projekt) men det hade varit kul. Vad man däremot måste fixa om man ska göra en uppföljare är skräckbitarna. IT: Chapter One var så fatalt misslyckad när det kom till skräcken. Jag har inte sett Andy Muschiettis förra skräcklångfilm Mama men det känns som att varken han eller manusförfattarna ens sett en skräckfilm förut, de saknar i alla fall känslan för skräck. Så till nästa film borde man byta i alla fall regissör men se till att hitta någon som kan både skräck-delen och coming of age-delen. Allt annat än skräcken är som sagt skitbra i IT: Chapter One men för en film som utger sig för att vara en skräckfilm - och inte vilken som helt utom IT - är det inte utan att det sänker betyget ganska rejält. Synd.
Betyg: 3/5.
*Over the top
0 kommentar(er)
