Efter att en brand på Farmors (Ia Langhammer) vind förstör de sista dunderklockorna - ingrediensen som ger dunderhonugen dess dunderstyrkeeffekt - och Bamse (Peter Haber) bara har tre burkar kvar blir det kris. Lille Skutt (Morgan Alling) och Skalman (Steve Kratz) ger sig av med Viktoria för att införskaffa nya dunderklockor på den enda plats där dem växer - klippön som vaktas av en eldsprutande drake. Samtidigt i Smököping tvingas Bamse till en existensiell kris när plötsligt Reinard Räv (Rolf Lydahl*) blivit snäll och tar över som stadens beskyddare mot buset - men kan det verkligen stämma eller är det något lurt i görningen? Och vem är Bamse utan sin dunderhonung?
Bamse och Dunderklockan är den tredje filmen i en ny serie Bamse-filmer vilka är dem första Bamse-filmerna att gå upp på bio. Den första filmen Bamse och Tjuvstaden tacklade den klassiska Bamse-storylinen med bovar som ställer till det för Bamse och film nummer två - Bamse och Häxans Dotter - byggde på ett annat klassiskt Bamse-tema; häxor och magi. Bamse och Dunderklockan såg till en början ut att ta sig ann en tredje beståndsdel i Bamse-ekvationen - äventyr! Och ja, det gjorde den också, men ändå inte. Låt mig förklara.
Bamse och Dunderklockan börjar med en prolog om hur Bamses farfar Johan Hilmer (Peter Haber) på en av sina många resor i jakt på nya blommor och frön på en klippö fann dunderklockorna som senare ska komma att bli nyckelingrediensen i Farmors dunderhonung som gör Bamse till världens starkaste björn. Sedan hoppar vi framåt i tiden till Bamse och Nalle-Maja (Tea Stjärne) som går för att lämna mat till alla de små djuren som bor i gamla eken i Vitsippeskogen. Under hemvägen berättar Bamse om hur hans farfar var så förtjust i växter och att han grävde ner en skatt mer värdefullare än guld någonstans men att farmor inte längre kan hitta kartan som visar vägen till platsen. Här förstår man givetvis direkt att skatten inte är guld utan frön men detta förstår givetvis inte de båda kvinnliga vargkusinerna Bufflan (Cecilia Frode) och Busan (Katharina Cohen) som står och tjuvlyssnar bakom ett träd. De båda bryter sig in hos Farmor och genomsöker hennes vind i jakt på kartan. Dem hittar den men på vägen ut råkar dem välta omkull en lykta och vinden börjar brinna. I branden förstörs Farmors lager av dunderklockor. Bamse har bara tre burkar kvar och läget är allvarligt. Lille Skutt och Skalman ger sig av med Viktoria för att hämta fler dunderklockor på klippön medan Bamse ska stanna kvar och ge sken av att han fortfarande har dunderhonung men inte använda den förens det verkligen behövs. Bamse som alltid är ivrig att hjälpa till använder dock snabbt upp all dunderhonung men i onödan eftersom en ny hjälte plötsligt gör entré och stoppar alla faror i stan - Reinard Räv. Ja, ni läste rätt. Bamseuniversumets svar på en Bondskurk har gått och blivit snäll. Nej, det har han naturligtvis inte. Alltihop är ett steg i Reinards plan att imponera på sin hemliga kärlek Mickelina (Bianca Kronlöf). Samtidigt bidar vargkusinerna sin tid för att kunna gräva upp Hilmers skatt som ligger nergrävd under gamla eken...
Bamse och Dunderklockan innehåller alltså element av ett klassiskt Bamse-äventyr men jag hade hoppats på ett mer renodlat äventyr där de tre vännerna ger sig av med Viktora i jakt på någonting, kanske med inslag av sjörövare eller något nytt samhälle som behöver räddas undan en tyrannisk kung eller något liknande. Som det är nu gillar jag de olika beståndsdelarna i storyn, jag har ju alltid haft en svag punkt för den omöjliga kärlekshistorien mellan Reinard och Mickelina, men i sin helhet blir det lite bökigt och på sina ställen tunt och för lite underbyggt. Jag saknar även chansen till skildrandet av den speciella relationen som Lille Skutt och Skalman har när dem båda ger sig ut på eget äventyr. När man läser Bamse med vuxna ögon inser man ju att Lille Skutt och Skalman är inte vänner. Dem båda är vänner med Bamse. Skalman tar all chans han får att håna Lille Skutt med sin intellektuella överlägsenhet och Lille Skutt slår tillbaka med att förlöjliga Skalman. Detta hade kunnats utnyttjas ännu mer än vad det gör. Jag har också svårt för när man ändrar i mytologin i vad som känns som bristande kunskaper om det verk man gör film om. Det är en förvisso liten men betydande detalj att dunderhonungen inte blir färdig på ett kick som [SPOILER ALERT!] den blir i filmens final och man använder inte heller en hel dunderklocka som Farmor gör i filmen till att tillreda den. Detta vet eller tänker antagligen inte den yngre publiken som är filmens huvudsakliga målgrupp på men för oss äldre fans som vuxit upp med Bamse är det inte utan att man just sitter och irriterar sig. Och när filmen inte är någon succé i sig blir det en större sak än om filmen i övrigt hade varit tipp-topp.
Någon av er kanske reagerade innan när jag poängterade att de ledande vargkusinerna i filmen är kvinnliga och det är för att detta är första gången som kvinnliga vargkusiner förekommer i Bamse. Detta följer i Rune Andréassons anda att föra in lite "politiska" markeringar som egentligen består i sunda värderingar. Ett återkommande mönster i de nya Bamse-filmerna har varit att ge mer plats åt de kvinnliga karaktärerna utan att för den sakens skulle ta fokus från den manliga huvudtrion. Att det är Bianca Kronlöf som gör rösten till Mickelina som får agera filmens moraliska rättssnöre och undervisare i rätt och fel utan allt för mycket pekpinne är det i sig något symboliskt. Det är därför synd att jag inte kan ge något högre betyg till Bamse och Dunderklockan. Det landar på en om än stark 2:a. Jag hoppas dock på en fortsättning och att vi kan få se ett riktigt Bamse-äventyr i nästa film!
Betyg: 2/5.
*Hittade inget sätt att få in det i recensionens flow men vill även tillägga att Rolf Lydahl gör ett bra jobb med att ta över efter Magnus Härenstam i rollen som Reinard Räv.
0 kommentar(er)
