Jocke

Vi får följa hushållerskan Cleo (Yalitza Aparicio) och den familj hon jobbar åt i stadsdelen Roma i Mexico City under ett på många sätt omvälvande år i början av 1970-talet.

 

 

 

Årets sista biobesök - nummer 117 - blev alltså Alfonso Cuaróns Roma. Jag sitter nu här vid mitt tangentbord dagen efter fortfarande väldigt tagen av vad jag fått bevittna. Roma är ett riktigt fantastiskt filmhantverk på alla plan och verkligen filmmagi när den är som bäst. Roma är nämligen en helt omöjlig film! Den borde inte gå att göra men här sitter vi nu och kan bevittna den. Från första till sista bildrutan är Roma perfektion! Den är så rik på innehåll och berättar så mycket med så lite medel. Filmen baserar sig till 90 % på regissörens egna barndomsminnen som ett av barnen i den medelklassfamilj som huvudpersonen Cleo arbetar för.

   Vi får följa Cleos vardag som husa/barnflicka hos en medelklassfamilj som ändå på något sätt ser henne som en del i familjen. Cleo träffar tillsammans med sin kollega Adela (Nancy García García) två unga män - Ramon (José Manuel Guerrero Mendoza) och Fermín (Jorge Antonio Guerrero) - som dem dejtar och Cleos dejt med Fermín resulterar i att hon blir med barn men så fort Fermín får veta detta försvinner han. Samtidigt går mamman Sofia (Marina de Tavira) och pappan Antonio (Fernando Grediaga) i familjen igenom en större kris som ska komma att påverka deras framtid. Utöver denna huvudstory lyckas Cuarón mästerlikt att i i princip varenda scen även spegla samhällsutvecklingen och större händelser - som Corpus Christi Massacre 1971 då militär sköt ner en studentdemonstration - och överlag är Cuarón inte rädd för att frångå fokus på huvudkaraktärerna för att fokusera på en för scenen specifik person som sedan inte finns med i resten av filmen. Det hela är som olika nedslag i vardagen i Mexico City under 1970-talets början med Cleos och Sofias personliga resor som röda trådar att guida oss frammåt, som om dessa personliga resor inte redan är starka att göra oss helt matta av intryck - för det är dem! Cleo - gestaltad av debutanten(!) Yalitza Aparicio - är en ganska tystlåten karaktär men förmedlar ändå så mycket känslor. Sofia är en mer explosiv karaktär som kan gå långa perioder och hålla känslor inom sig för att sedan låta dem explodera ut, som när hon medvetet kör sönder sin mans bil mot husväggarna i den trånga infarten till deras bostad. 

 

Som jag sade i min inledning så är Roma från första bildrutan perfektion och jag skulle nästan vilja drista mig till att säga att det inte finns en enda scen i filmen som inte är perfekt! Utan att gå in på några allt för spoilande detaljer så är speciellt Cleos förlossning och den strandscen som posterbilden är hämtad ifrån två scener som kommer att bli omöjliga att sudda bort från näthinnan. Strandscenen är också en av de många saker som gör Roma "omöjlig". Scenen är gjord i en enda lång tagning och det gjordes också bara en(!) tagning. Mind. blown. Filmen är lite över två timmar men när eftertexten är slut känns det nästan som om man suttit där i salongen i ett helt år och följt Cleo i realtid, och det är ingen negativ känsla. Som ni kanske hör på min något feberyriga recension har jag alltså fortfarande inte riktigt hämtat mig från denna omvälvande filmupplevelse. Jag skaffade nu på morgonen Netflix som är dem som köpt distrubtionsrättigheterna. Egentligen enbart för att kunna se Roma igen. 109 kronor i månaden? Ja, det är Roma värd! Minst.