Jocke

Livet för våra vänner på Solsidan får sig en törn när Anna (Mia Skäringer) och Alex (Felix Herngren) bestämmer sig för att skilja sig efter att Anna träffat en ny kille (Henrik Schyffert). Samtidigt kämpar Fredde (Johan Rheborg) med att ha närt en kommunist vid sin barm när sonen Viktor (Leonardo Rojas Lundgren) revolterar och Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Mia Cederbladh) letar på ett påträngande sätt efter en spermadonator när Oves "brunn sinat."

 

 

 

 

Solsidan. TV4:s hyllade flaggskepp på humorfronten som sändes i fem säsonger mellan 2010-2015 har gått och blivit med film. Själv hade jag för mig att jag bara sett de två första säsongerna och att det sedan krockat med annat i tv-tablån men efter att ha läst på handlingsbeskrivingarna för vare avsnitt visade det sig att jag faktiskt sett så långt som till säsong 4. Det har i alla fall gått några år sedan jag senast hälsade på hos kompisgänget på Solsidan. Vad fick mig då att återvända? Som ni märker har det gått lite mer än en månad sedan premiären till det att jag såg filmen och faktum är att jag till en början inte var direkt intresserad från början. TV-serier som blir film har inget vidare bra rykte och jag kände på något sätt att vi var färdiga med Solsidan. Sen kom guldbaggenomineringara - där jag för övrigt sett allt för få av filmerna ska villigt erkännas - och Mia Skäringer visade sig vara nominerad till bästa kvinnliga huvudroll och filmen i sig var nominerad i kategorin bästa mask/smink. Jag kände därför att jag skulle maka mig till biografen för att bättra på min lista över sedda nominerade filmer.

 

Solsidan - som tack och lov motstått frästelsen att lägga till "- filmen" i titeln - har inte gjort en allt för smärtfri övergång från tv till filmduken. Anledningen till att TV-serier som blir film inte står högt i kurs är att de ofta kämpar med att de antingen känns som ett förlängt avsnitt eller en komprimerad säsong. De har av naturliga anledningar svårt att hitta ett filmkoncept helt enkelt. Jag ska inte uppehålla mig allt för mycket vid detta utan ska bara konstatera Solsidan hela tiden pendlar mellan dessa båda fack. Ibland känns den som ett uttänjt avsnitt och ibland som en ihoptryckt säsong. Men jag antar att detta inte är något som bekymrar - eller ens reflekteras över - av filmens huvudsakliga målgrupp - den breda massan hos svenska folket som mest vill se sina gamla vänner från Solsidan igen. Och det är egentligen bara detta som är filmens problem. I övrigt är Solsidan en riktigt bra!

   De regisserande bröderna Herngren och manusförfattaren Jesper Harrie vet precis vad publiken vill ha och ger dem det. Karaktärerna är inoljade men det finns fortfarande rum för utveckling. Som ni utläste av handlingsbeskrivningen så börjar filmen på julafton med att Anna och Alex berättar för Fredde och Mickan att de tänker skiljas eftersom Anna träffat en ny kille - äventyraren och föreläsaren David Grimborg (Henrik Schyffert) - som senare visar sig vara en gammal arbetsbekant till Fredde vilket gör att han vacklar i sin vilja att stå 100 % på Alex sida. Freddans tankar upptas även av att han och Mickans (Josephine Bornebusch) son Viktor börjar få vänstervridna åsikter och när roten till detta visar sig vara att Freddes pappa Mauritz (Sven Wolter) återvänt till Sverige och bor tillfälligt hos Ove Sundberg tvingas han göra upp med konflikter från förr, speciellt eftersom när Mickan får reda på att Mauritz har ett sommarhus i Torekov - "där man ska vara på sommaren" - propsar på att hela familjen ska åka ner dit. Ove Sundberg gör sitt bästa för att få ut Alex på singelmarknaden igen men syftet visar sig vara en backupplan åt sig själv av rädsla för att Anette ska lämna honom när det visar sig att anledningen till att deras försök att få barn beror på att Oves brunn sinat. När Anette bedyrat att så inte är fallet ger de sig ut på jakt efter en spermadonator - och de börjar självklart i bekantskapskretsen.

 

 

 

 

 

Ja, ni hör. Solsidan är tillbaka och det med allt vad vi älskade med tv-serien. Social satir och igenkänningshumor blandas med allvar och djup. Alla de kända karaktärerna är som sagt redan inoljade och vi får dessutom stifta bekantskap med några för serien nya ansikten i form av redan nämnda Sven Wolter, Henrik Schyffert men också Frida Hallgren i rollen som Alex nya kärleksintresse - tandprotesförsäljaren Bella. Även en rad kända svenska ansikten så som Henrik Larsson och Alice Bah Kuhnke flimrar förbi som sig själva. Till skillnad från när Kvarteret Skatan reste till "Laholm" (läs: spelade in på Gotland pga närmare hem) så har Solsidan verkligen rest till Torekov utanför Båstad för att spela in på plats vilket alltid ger en mer äkthetskänsla. Solsidan kämpar som sagt med övergången från tv till film i kraft av problem att den aldrig riktigt hittar formen men i övrigt blir vi mer än nog så tillfredställda med humor och allvar i en noga avvägd balans. Solsidan still got it!