7 Januari 2018 - 01:53
Ted (Adam Pålsson) och Kenneth (Peter Viitanen) - två unga bröder med musikkarriärdrömmar - springer in på Stikkan Anderssons (Jonas Karlsson) skivbolag 1971 med ett tape med egenproducerade låtar. Resten är historia. En historia om skivkontrakt, överfyllda folkparker och inre demoner men framförallt broderkärlek.
*Jag vill redan från början beklaga att jag i nedan recension tyvärr inte kommer kunna namnge alla skådespelare då Svensk Filmdatabas är askass på att lista medverkande i filmer. Jag ber om ursäkt för detta*
Ted - För kärlekens skull. Ännu en film i raden av den nya svenska trenden av bio-pics över svenska legender som nu kommit fram till pop- och flickidolen Ted Gärdestads liv. Som alltid när en film görs baserad på en verklig person är kontroverserna inte långt borta. Brodern Kenneth har varit en av de pådrivande krafterna bakom att få filmen gjord men Teds dotter Sara Zacharias - om förvaltar sin fars arv - har gjort allt hon kan för att stoppa filmen från dag ett. Dessa konflikter blev i vanlig svensk mediatradition kända några dagar innan premiären av filmen för att försöka skapa ytterligare ett intresse för folk att se filmen - all publicitet är bra publicitet osv. Jag ska börja med att säga att det inte var av den anledningen jag gick och såg den. Det var inte heller av den anledningen att jag har någon speciell relation till Ted Gärdestad, för det har jag inte. Jag vet så klart vem han var och kan räkna upp ett par låtar - jag känner självklart även till hans problematik med psykisk sjukdom och att han valde att avsluta sitt liv genom att hoppa framför ett tåg - men inte mycket mer än så. Så varför satt jag då där i biofotöljen? Jo, av den enkla anledningen att biopic på en svensk legend brukar generera ett antal guldbaggenomineringar i januari året därpå och jag tänkte under 2018 satsa på att försökt ha sett fler av de poteniellt nominerade 2019. Jag gick alltså in i biosalongen utan några som helst förväntningar varken åt ena eller andra hållet.
Så, vad tyckte jag då? Jag skulle säga att jag nog instämmer i den respons som jag tycker mig ha sett av den övriga recensentkåren. Ted - För kärlekens skull är en helt okej film. Hannes Holm - med bl.a. sin senaste Oscarsnominerade succé En man som heter Ove i bagaget - är en kompetent regissör men han kämpar med att storyn i större delen av filmen helt ärligt inte är något vidare intressant. Den börjar ganska knaggligt och ostrukturerat med att Ted förlorar finalen i tennis-SM 1971 mot Björn Borg på grund av att han kommit av sig när en ny melodi dyker upp i huvudet på honom. Han pappa Arne (Johan Hedenberg) blir irriterad över att ha lagt ut så mycket pengar på sonens tenniskarriär för att se den sumpad. Bitterheten stillar sig dock ganska snart när Ted och Kenneth knallar rakt in på Stikkan Anderssons (en lysande Jonas Karlsson) skivbolag - med ett tape inspelat i familjens tvättstuga - där de möter Benny Andersson (Edvin Bredefeldt) - ni vet pianisten i Hep Stars? - och traskar sedan ut med ett skivkontrakt. Ted skriver musiken och Kenneth texterna. Ted slår igenom som 15-åring och karrären rullar på i raketfart med överfyllda folkparker, galna tjejfans och planerad världsturné runt hörnet. En rad av andra kända musiklegender swishar förbi - resterande medlemmarna i ABBA, Janne Schaffer (spelad av Gustaf Orvefors som får till den karaktäristiska tungan-rätt-i-mun) och Povel Ramel (Dan Johansson) - som samtliga måste presenteras på ett så övertydligt sätt för en uträknad "Åh!"-reaktion från publiken. Lotta Ramel - som under en period var gift med Ted Gärdestad - spelar sin egen mamma Susanna Ramel och Lotta själv spelas av Happy Jankell. Hanna Alström gestaltar Teds andra kärlek Ann Zacharias och även Niklas Strömstedt dyker upp i periferin som sin far. Att Ted och Kenneth från yngre tonåren och fram till början av 90-talet spelas av 29-åriga Adam Pålsson och 37-åriga Peter Viitanen är något man helt enkelt får köpa trots att det faller på sin egen orimlighet. Alltihopa klätt i ett härligt 70-80-talsskimmer.
Det hela är som sagt ganska ointressant. Självklart är Teds karrkär fantastisk men det är inget som passar sig för en film. Det blir rekt ut sagt ganska tråkigt med Ted som det självupptagna musikaliska geniet som i konstlade konflikter får alla att dansa efter hans pipa och tvära vändningar. Vad som dock räddar filmens första dryga 60 minuter är relationen mellan Ted och Kenneth - som är den röda tråden genom hela filmen - men det är inte förens Teds psykiska problemen börjar göra sig påminda på allvar som också storyn som film tar fart. De olika rösterna i Teds huvud visualiseras av en söt tjej och en hård kille och dessa introdceras faktiskt ganska tidigt i filmen men utan att vi riktigt förstår att de inte finns mer än i Teds huvud. Hannes Holm, Adam Pålsson och Peter Viitanen skildrar Teds resa från ung popstjärna till nervig pillerknaprande schizofren via Bhagwan Shree Rajneeshs Oshorörelse och den samtidigt krackelerande - men aldrig sönderfallna - relationen till brodern Kenneth på ett väldigt finkänsligt sätt men jag kan samtidigt förstå om Teds familj inte ville att filmen skulle göras med det tunga fokuset på denna period som den har.
Fritt baserat på Ted Gärdestads liv står det i inledningen av filmen och det är klart att vad vi får se inte direkt är dokumentärt. Antingen så gör man en film eller en dokumentär. Det här är en film som beskriver ungefär vem Ted är och vilken människa han var. Den fungerar som en bra film för dem som inte visste vem han var. Vi som kände honom har ju en annan relation till händelserna. har till exempel Janne Schaffer uttalat sig och jag tror att det ligger mycket i det. Ted - För kärlekens skull är en film som jag skulle gissa funkar som en inkörsport till hans musik - som självklart lyfter filmen - och som ger en glimt av vad för liv han levde. Som film - om vi för en stund kopplar bort biopic-aspekten - fungerar den också helt okej. Det är en helt okej film om broderkärlek och om inre demoner och psykisk sjukdom.
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
