Jocke

När hjärtkirurgen Steven (Colin Farrell) tar den unge Martin (Barry Keoghan) under sina vingar inser han snart att detta är början på sönderfallet av hans liv...

 

 

 

 

Om ni läst min tidigare recension av 120 battements par minute  så vet ni att jag och min brother in cinema Jimi i torsdags åkte upp till Göteborg för en mindre biodag med två filmer på schemat. Den första var då alltså 120 battements par minute och den andra den för denna recension aktuella The Killing of a Sacred Deer. Jag ska dock börja med att säga att det här är en recension som i sitt uttrycksätt måste spoila vissa bitar som på ett sätt kan förstöra förstagångsupplevelsen av filmen så läs vidare på egen risk om du inte sett filmen.

 

The Killing of a Sacred Deer är löst baserad på den antika författaren Euripides pjäs Iphigenia in Aulis och handlar om hjärtkirurgen Steven Murphy som har ett tillsynes perfekt liv med sin fru Anna (Nicole Kidman) och barnen Kim (Raffey Cassidy) och Bob (Sunny Suljic). Men det finns ringar på vattnet. Vi får ganska omgående veta att Steven i hemlighet umgås med en 16-årig pojke - Martin - som vi till en början inte vet vem det är. Är det en son från ett tidigare förhållande? Eller en son från en otrohetsaffär? Vi får tids nog veta att Martin är son till en f.d. patient till Steven som dog på operationsbordet. Vi få även veta - efter att Steven till slut tagit steget och presenterat Martin för sin familj - att Martin inte sökt sig till Steven för att barbeta och få tröst i sorgen över sin pappa som det till en början verkar. Martin söker hämnd genom utjämning. Martin ger Steven ett ultimatum. Steven måste döda en av sina familjemedlemmar. Anna, Bob och Kim kommer en efter en drabbas av plågor i tre steg. Först förlamning, sedan svält genom matvägran och till sist blödande ögon. När de nått stadiet av blödande ögon har de bara några timmar kvar att leva. Om Steven väljer att döda en av dem kommer de resterande överleva - men om han inte gör någonting kommer alla tre att dö. Steven håller till en början Martins ultimatum för sig själv och ser först Bob och sedan Kim drabbas av de två första stadiena. Förtvivlan tär på honom inifrån och går snart ut över resten av familjen som han tvingas berätta för. De måste tillsammans komma fram till ett omöjligt beslut men det är i slutändan Steven som måste genomföra det.

   Som jag skrev så förstör den mer detaljerade handlingsbeskrivning ovan lite av förstagångsupplevelsen. Likt 120 battements par minute lider nämligen The Killing of a Sacred Deer av att vara lite för lång och det är den första delen av filmen som är den bättre. Vad som dock gör den första delen av filmen så bra är just ovetskapen om vad som kommer hända och hur allt hänger ihop. Från första stund förstår man att någon inte står rätt till och att något hemskt kommer hända men man vet inte vad eller när. När sedan allt uppdagats - och det går ganska fort - hamnar filmen lite på långbänken med inte så mycket att fylla ut med fram till att beslutet ska fattas. Beslutet och utfallet - som jag inte ska spoila här - är också det ganska väntat ända från början och blir därför ingen direkt chock när det sent omsider kommer. Om man hade kortat ner filmens längd med kanske 15-20 minuter hade man kunnat få till en tätare och hållbarare story.

 

 

 

 

 

Men även om storyn är en ganska vesentlig del av en film - rent av en av de viktigaste beståndsdelarna - så finns det ändå annat som kan lyta och ursäkta en bristande story. Storyn i The Killing of a Sacred Deer är som sagt i grunden bra men tål inte den speltid på 121 minuter som den spänns över, men den byggs upp av ett intressant stilgrepp som jag inte riktigt kan förklara. I min rubrik till den här recensionen har jag skrivit att filmen är ett väldigt speciellt drama och det är nog det närmaste jag kan hitta för att beskriva stilgreppet - speciellt. Manuset och skådespelet är något stelt teatralt och icke verklighetstroget men som på samma sätt ändå fungerar och passar in perfekt i berättandet. Musiken i filmen spelar även den en väldigt stor roll och skapar den där edgen och mystiken i så gott som alla scener även om själva scenen i sig inte är särskilt edgy eller mystisk. Det hela är ett mycket bra hantverk förutom att man drar ut på storyn mer än den klarar av. Som sagt, om du vill se något speciellt och annorlunda med Colin Farrell, Nicloe Kidman och uppstickaren Barry Keoghan i högform - se The Killing of a Sacred Deer.