Fem år har gått sedan Sophie (Amanda Seyfried) fick träffa sina tre pappor (Colin Firth, Stellan Skarsgård och Pierce Brosnan). Tiderna har förändrats. Donna (Meryl Streep) är avliden sedan ett år tillbaka. Sky (Domminic Cooper) bor i New York där han fått ett jobberbjudande. På ön Kalokairi gör sig Sophie tillsammans med en av sina pappor - Sam (Pierce Brosnan) - och hotelmanagern Fernando Cienfuegos (Andy Garcia) redo för att nyöppna deras hotell numera döpt till hotel Bella Donna. Parallellt får vi berättelsen om hur en ung Donna (Lily James) går ut skolan och ger sig ut på ett äventyr som resulterar i att hon möter tre unga män - Harry (Hugh Skinner), Bill (Josh Dylan) och Sam (Jeremy Irvine).
2008. 10 år sedan. Så lång tid är det sedan Mamma Mia! hade premiär. Filmen - som är baserad på ABBA-musikalen med samma namn - berättade historien om hur den 20-åriga Sophie - som bor med sin mamma Donna på en ö i Grekland där de driver ett litet hotell - är i färd att gifta sig med sin pojkvän Sky men slits av tanken på att inte veta vem som är hennes pappa. Efter att ha hittat och läst en av Donnas gamla dagböcker kan hon sluta sig till att det finns tre kandidater från den sommaren hon blev tillverkad - Sam Carmichael, Bill Anderson (Stellan Skarsgård) eller Harry Bright (Colin Firth) - och hon beslutar sig att i sin mammas namn bjuda dem alla tre till sitt bröllop, bergsäker på att hon när hon ser dem ska veta vem av dem som är hennes pappa. Den direkta igenkänningen uteblir dock och Donnas återseende av sina gamla flammor blir allt annat än problemfritt. Detta var som sagt 10 år sedan (feeling old yet?) och filmen blev en direkt succé. Nu har man alltså fått tummen ur att göra en uppföljare - Mamma Mia! Here We Go Again.
Okej, låt oss börja med det lite tråkiga - kritiken. Mamma Mia! Here We Go Again tar alltså vid endast fem år efter förra filmen men det är ganska tydligt att alla skådespelare har åldrats det dubbla, nåväl, det är inte det största problemet. Filmen består alltså i två parallella berättelser - den om hur Sophie utan Donna kämpar med att få allt färdigt till nyöppningen av hotel Bella Donna och den om hur Donna som ung efter att ha tagit examen gav sig ut på en sommarresa ensam som skulle resultera i mötet med tre män som alla skulle kunna vara Sophies pappa. I Mamma Mia! får vi en ganska bra bild av hur dessa möten ska ha gått till. När Sophie läser högt ur Donnas dagbok får vi veta att 17 juli träffar Donna Sam på Kalokairi och att de hade sex. Donna fick sedan veta att Sam redan var förlovad och de gjorde slut. Den 4 augusti träffade hon sedan Bill och även dem hade sex. Varför Bill och Donna gjorde slut framgår inte av dagboken men 11 augusti dök Harry upp från ingenstans och även de hade sex. Vidare får vi under en båttur som Sophie tar med Sam, Bill och Harry veta att Donna och Harry träffades i Paris innan Donna åkte till Grekland och att Harry följe efter henne och att det var så de sedan träffades på ön. Vi får även genom dialog mellan Donna och hennes båda väninnor - partypinglorna Tanya (Christine Baranski) och Rosie (Julie Walters) - veta att dem inte visste om Bill och Harry utan bara Sam. Här har vi alltså det ganska enkla ramverk som Mamma Mia! Here We Go Again måste förhålla sig till när de berättar berättelsen om unga Donna men det lämnar även utrymme för nya inslag. Men ni tror väl inte att man lyckas riktigt med det? Självklart inte. Donna träffar mycket riktigt Harry i Paris men de har redan då sex. Donna åker sedan vidare till Grekland där hon träffar Bill som med sin båt ger henne skjuts till ön Kalokairi. Bill ger sig sedan av på en båtracetävling och innan han kommer tillbaka hinner Donna träffa och ha sex med Sam. Efter att Donna lämnat Sam återvänder mycket riktigt Bill (och de har senare sex) och han träffar då även Tanya (Jessica Keenan Wynn) och Rosie (Alexa Davies) som kommit för att hälsa på Donna. Vi får förvisso även se att Harry följt efter Donna men de träffas aldrig igen på ön innan det börjar märkas att Donna är gravid, det är alltså natten i Paris som är tänkt att vara Harrys bidrag till mysteriet med vem som är pappan.
Sånt här kan tyckas småaktigt men Mamma Mia! Here We Go Again har helt nytt folk vid manusbordet och det handlar om att man måste visa att man känner till det verk man gör uppföljare till. Det handlar om respekt för originalet och det skapar som sagt irritation hos i alla fall en del av publiken. Genom trailern har vi även fått veta att Cher kommer dyka upp i rollen som Sophies mormor. Ja, det är coolt att ha Cher som mormor, det säger jag ingenting om, men det är inte möjligt. Donna nämner i Mamma Mia! att det tycks som att det är någon "där uppe" som vill jävlas med henne och tillägger It's probably mom. Donnas mamma är alltå död. Detta är ett litet men om än irriterande inslag som enkelt hade kunnat undvikits, eftersom det ändå bara skiljer tre år på Meryl Streep och Cher så hade Cher enkelt kunnat spela en moster istället. Sedan har vi det som verkar vara närmast ett obligatoriskt misstag att inte tänka på hur tid fungerar. Mamma Mia! Here We Go Again sätter ett årtal på när unga Donnas berättelse utspelar sig - 1979. I Mamma Mia! sägs det att Sophie är 20 år vilket betyder att den då alltså utspelar sig år 2000 vilket placerar Mamma Mia! Here We Go Again 2005. Mamma Mia! är det inga problem med, där finns inget som inte säger att den inte kan utspela sig 2000. Mamma Mia! Here We Go Again innehåller däremot en del låt oss säga tekniska prylar som inte fanns 2005. Hade man istället låtit det ha gått de faktiska 10 åren mellan filmerna hade man klarat sig bätte (visst, den riktigt kunnige kan säkert se exakt vilken årsmodell av smartphone karaktärerna har men, men). Men nu ska vi inte grotta ner oss allt för mycket i kritik, för det är inte så att jag inte gillade Mamma Mia! Here We Go Again - tvärtom!
"I want to make some memories."
Okej, det ska erkännas, jag var inget jättefan av Mamma Mia! och jag hade knappt sett den på de tio år sedan den kom innan jag valde att se om den inför premiären av Mamma Mia! Here We Go Again. Det som störde mig mest med Mamma Mia! när jag såg om den var att den inte alls kändes som en musikal. Den kändes mest som en film med lite ABBA-låtar inslängda. Varje gång karaktärerna föll in i ett sångnummer kändes så konstlat. Så var inte fallet med Mamma Mia! Here We Go Again! Mamma Mia! Here We Go Again andas verkligen musikal! Att Harry hoppar upp på en restaurang i Paris och får med sig alla gäster och personal på att framföra Waterloo känns lika naturligt som när Donna innan dess rivit av When I Kissed The Teacher på sin examencermoni. Alla sångnummer från storslagna Dancing Queen till Pierce Brosnans stilla S.O.S när han sitter och saknar Donna känns som om de passar in och för storyn framåt. Och ja, det ska erkännas att jag hade mina orostankar om storyn. Mest att den kändes som onödig. Behövde vi verkligen en till Mamma Mia efter 10 år? Och vad finns det mer att berätta? Inte mycket skulle det visa sig. Donna har dött, Sky bor i New York för att lära sig hotellbranchen men har fått ett jobberbjudande han inte kan motstå medan Sophie tillsammans med Sam och hotelmanagern Fernando Cienfuegos förbereder för nyöppnandet av deras hotell. Bill och Harry är båda upptagna på annat håll men (surprise!) inser i sista stund att platsen att vara på är hos Sophie på Kalokairi. Sophie har även en hemlighet som hon (bokstavligen) bär på. Parallellt med den "nutida" historien får vi berättelsen om hur Sophies mamma Donna som ung under en händelserik sommar träffade Sophies tre blivande pappor. Det kanske nu låter som om jag fortsätter att klaga men så är inte fallet. För vad jag ska komma till är att det kanske inte är mycket men det fungerar. Och ja, vi behövde en till Mamma Mia. I en omvärld så mörk som den vi lever i behöver vi denna samling av hoppfullt ljus - ännu ett bevis på den verklighetsflykt som filmmediet erbjuder!
I Mamma Mia! Here We Go Again får vi alltså delvis en prequel-story och ni vet vad det betyder - just det - unga skådespelare ska iklä sig äldre skådespelares roller. Vi har the rising star Lily James som vi tidigare sett i filmer som Cinderella, Baby Driver och Darkest Hour samt Pride & Prejudice & Zombies iklär sig Meryl Streeps snickarbyxor och tar sig an rollen som unga Donna med en otrolig rolltolkning och pipa som gör att man köper henne rakt av. Hon gör något eget samtidigt som hon övertygar som en yngre version av Meryl Streeps Donna. Sedan har vi hennes tre fathers to be; Hugh Skinner, Josh Dylan och Jeremy Irvine. Samtliga är i både agerande och utseende trovärdiga kopior av sina äldre motsvarigheter Colin Firth, Stellan Skarsgård och Pierce Brosnan. Frågan är dock om ingen av Stellans många avkommor i branschen inte var tillgängliga? Sedan har vi slutligen Donnas båda väninnor Tanya och Rosie som i yngre version gestaltas av Jessica Keenan Wynn och Alexa Davies. Här blir det lite knepigare. Båda är som övriga i den yngre casten porträttlika sina äldre förlagor Christine "Beverly Hofstadter" Baranski och Julie "Mrs. Weasley" Walters men när det kommer till gestaltningen kärvar det lite. Tanya och Rosie som vi möter i Mamma Mia! är äldre kvinnor som fortfarande beter sig som när de var unga. Jessica Keenan och Alexa Davies spelar litegrann sina versioner av karaktärerna på samma sätt. Det känns alltså som om de yngre Tanya och Rosie är äldre kvinnor som beter sig ungdomligt än att de agerar som sin faktiska ålder. Det hela blir lite knöggligt. Lite kort kan jag även gå in på att det känns som att Christine Baranski påverkats lite av att under en längre tid spelat den stela Beverly Hofstadter i CBS:s succéserie The Big Bang Theory. Vad om slog mig när jag såg om Mamma Mia! var nämligen hur avslappnad och "lös" hon var och nu tycks karaktären Tanya tagit en mycket striktare och stramare vändning tillsynes helt utan anledning. Originalcasten överlag tycks mest ha en kul dag på jobbet och verkar stortrivas i att vara tillbaka i sina 10 år gamla roller. Och det är ju egentligen vad Mamma Mia! Here We Go Again handlar om.
Mamma Mia! Here We Go Again har som sagt några små skavanker och ja, den är väl på det stora hela onödig men på samma sätt så behövlig. Den överglänser sin föregångare totalt och när romcom-legenden Richard Curtis har slagit sig ner vid manusbordet är det väl egentligen ingen stor surprise. Jag måste också säga att den nya regissören Ol Parker, som även han suttit vid manusbordet, gör ett fantastiskt jobb med att knyta ihop alltihop på ett sätt att de båda parallella berättelserna flyter på bra jämnsides och även känns som om de hör ihop, det är inte bara två olika stories i samma film. Hela filmen andas också som sagt musikal och eftertextframträdandena där alla karaktärerna från de olika tidslinjerna kommer samman och tillsammans med Cher framför Super Trouper är en fantastisk final på en underbar verklighetsflykt!
PS. Sitt kvar genom eftertexterna - det kommer något mer efter dem. DS
"It takes three great men to create such a woman."
Betyg: 4/5
0 kommentar(er)
