dettaarenblogg - Melodifestivalen 2018 - Finalen

Så var vi då efter sex veckor av deltävlingar och andra chanser framme vid the grande finale. Som oftast brukar jag skriva här på bloggen att oavsett hur dåligt startfältet varit lyckas Sverige ändå samla de bästa bidragen i finalen. Tyvärr kan jag detta katastrofernas år inte säga detta. Det finns många bättre låtar än dem i finalen som försvunnit längst med vägen. Som den gamla schlagerfjolla jag är så har jag ännu inte anpassat mig till den nya tidens nymoderniteter med att spela sönder låtarna innan finalen. Mina personliga regler gör fortfarande gällande att finallåtarna inte får lyssnas på igen förens i finalen. Ja, jag vet att det är gammaldags och dessutom väldigt svårt i dagens samhälle men jag har ändå lyckats hyfsat bra. Här kommer alltså ett andra - och för vissa tredje - utlåtande om de bidrag som tagit sig till finalen i Melodifestivalen 2018.

Mendez - Everyday

Mendez kickar igång finalen och

hans låt Everyday är den näst mest

spelade låten på Spotify av finallåtarna.

Everyday är en helt okej låt. Lite sköna

vibes och bra scenshow. Bra öppning på

finalkvällen.

Renaida - All the Feels

Alltså vilket proffs Renaida är! Man märkte

från början att något var fel med hennes

medhörning men hon körde på och väntade

till en "sångpaus" i låten för att föra ut

informationen genom att säga "Alltså hallå

förlåt men jag hör ingenting. Jag skulle vilja

köra igen." och sedan körde hon på som

vanligt och slutförde numret. Ett verkligt proffs!

Självklart fick hon köra om när alla andra

bidragen kört sina nummer. Rätt ska vara rätt.

Låten fortsätter växa. Kan nog bli något jag

diggar till i framtiden.

Martin Almgren - A Bitter Lullaby

Låten är småmysig - eftertextmusik till en

disneyfilm som min svåger så bra uttryckte

det - och Martins röst är ju superb! Med en

bättre låt hade han kunnat bli farlig.

John Lundvik - My Turn

Ja, Mello 2018 var det atleten och

stjärnlåtskrivaren John Lundviks tur

att ta plats som artist med en tredjeplats.

Låten skulle med rätt motstånd ha kunnat

vara ESC-material men skulle med fel

motstånd lätt försvinna i mängden. Helt

okej låt men allt för klyschig.

Jessica Andersson - Party Voice

Ja, den där märkliga party voicen kunde

hon gärna lämnat hemma och sjunigt med

sin "vanliga" stämma men som gammal

schlagerfjolla måste jag bara älska Jessica

Anderssons försvarande av schlagerpopen

från förr! Härligt!

LIAMOO - Last Breath

Likt Renaida hade LIAMOO problem med

ljudet men det var på genrepet under vilket

den internationella juryn lägger sina röster.

Då fick även han köra om i rättvisans namn.

Låten och framträdandet har ESC-potential

men LIAMOO känns inte redo för den pressen

som Eurovision innebär så det var nog bra att

han slutade på en sjätteplats.

Samir & Viktor - Shuffla

Shuffla är mest ett trött hopkok av pojkarnas

tidigare bidrag men de har en saxofon vilket

troligtvis förklarar deras höga placering på fjärde

plats. Eurovisionpubliken har en stark fetish för

detta instrument.

Mariette - For You

Mariettes scenframträdande kan liknas vid

en ljusets Loreen ano 2012. Låten är som

jag tidigare sagt inte bland hennes bästa

men Mariette har något trollbindande i sig

som överglänser den biten. Hon som artist

hade varit en perfekt representant för Sverige

i Eurovision. Det hade dock nog inte kunnat bli

mer än en mittenplacering.

FELIX SANDMAN - Every Single Day

Hmmm... Finns det något mer spydigt att

skriva om denna lilla fuckboy? Jo, det finns

det nog men jag ska försökta vara snäll.

Fuckboy är för övrigt ett ord som jag nyligen

fick förklarat för mig. Kul att lära sig nya ord.

Every Single Day är som jag sagt en bra låt,

speciellt refrängen men det går bara inte att

ta till sig den när man måste se på FELIX.

Förlåt men jag klarar det inte.

Margaret - In My Cabana

Vårt polska lilla tillskott har hittills alltid

ändrat på något i sitt nummer för varje

framträdande och dessutom alltid förvillat

genom att aldrig ha samma kläder på sig

på repetitionerna. Denna gång var kläderna

återigen gula och PH-gänget utbytt mot en

apa. Jag säger inte mer om det. Låten är

förvisso uppfriskande men ingen personlig

favorit.

Benjamin Ingrosso - Dance you off

Okej, här har vi ännu ett fall av att jag

genuint ogillar artisten. Förlåt men så

är det. Jag kan tyvärr inte se något

stort med låten heller. Scenshowen

är ska erkännas något av de coolaste

för tv-publiken som gjorts i Mello. Jag

vet inte hur jag ska hantera att detta

representerar oss i Eurovision. Men

visst det kan gå hem. Kanske.

Rolandz - Fuldans

FINALEN AVSLUTAS MED SVÄNG!

DET GÅR INTE ATT SITTA STILL!

100 % SHOW! 100 % DANSBAND!

100 % KVALITÉ! 100 % ÄRLIG ÅSIKT!

Då ska vi gå över till att kommentera showen i finalen. Det har väl knappast undgått att jag anser att vi bör kölhala årets regissör Sunil Munshi långsamt (OBS! Rent bildligt talat! OBS!) men jag måste ge honom att han i alla fall förstått vad en final i Mello ska innehålla. Det var som om något hänt. Mello hade sent om sider väckts till liv. Allt började med att David likt i deltävling 1 framförde årets temalåt som vi alla vid det här laget kunde sjunga med i? Jasså inte? Nähe, okej. Detta följdes av en förinspelad sketch om hur David tar med sig Mello hem och läser manuskort vid frukostbordet med sin fru och reagerar på det dåliga manuset. Svar på årets kritik var ett fortsatt tema senare in i finalen när David och Fab Freddie sjöng en sång om kritiken att Mello inte varit Mello i år och detta nummer var paradoxalt exakt vad Mello ska vara. Det blev därför någon sort märklig metakänsla på det hela, "Produktionen är sur över kritiken men kan ta den för de vet ändå bäst." som Rebecca Haimi på SVT skrev.

Vidare under kvällen bjöds vi på ännu en förinspelad sketch där David funderade över hur det skulle vara att ha med sig glittriga Fab Freddie i vardagen och David fick utan manuskort visa på att han faktiskt kan programleda när han var tvungen att improvisera ett mellansnack i green room när det gjordes iordning för Renaidas omtagning på sitt nummer efter medhörningsmissen tidigare under kvällen. Detta bidrog med största sannolikhet till att vi inte fick någon förvideo inför den avslutande Svenska klassikern - Vår bästa tid är nu - som istället för Jan Malmsjö framfördes i ny tappning av Helen Sjöholm och Solala. Den traditionella nytolkningen av förra årets vinnarbidrag gjordes i år av Carolina af Ugglas och kören Gränslösa röster och här måste jag verkligen bara göra hatten av. Carolina har inte bara gjort om I Can't Go On den till en ballad vilket annas varit brukligt med up-tempolåtar och vice versa utan hon har verkligen förvandlat den och förändrat hela dess DNA på ett så respektfullt och snyggt sätt. Riktigt bra!

Sedan var vi framme vid vad hela kvällen egentligen handlar om - röstningen. Som brukligt avlägger internationella juryn först sina röster enligt det gamla klassiska systemet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10, 12 och sedan avlägger folket sina röster enligt ett sedan några år tillbaka nytt system där antalet procent av rösterna avgör hur många procent av den totala poängsumman - 638 poäng - som bidraget får. Den totala poängsumman är lika stor hos Internationella juryn som hos svenska folket. Samma system har efter några års lobbande från Sverige införts även i Eurovision Song Contest (Fast där är förstås den totala poängsumman betydligt större men röstningen levereras enligt samma princip). Ni som följt min blogg en längre tid vet att jag från början när internationella juryn infördes varit starkt emot den. Jag vill dra mig till minnes att jag skrivit ett antal ganska aggressiva inlägg om det. Men faktum är att jag sakta men säkert börjat anamma detta inslag i röstningen. Det går inte att argumentera mot att det har gett oss en bra pejl om vad som går hem i Eurovision och har höjt våra vinstchanser samt gett oss topplaceringar samt två vinster sedan dem infördes (Året efter vi infört internationella juryn missade vi dock finalen i Eurovision men i övrigt har vi ett fläckfritt CV). De fungerar även som sköld mot de mer låt oss säga inhemska bidragen som gärna får delta i finalen men absolut inte vinna då dem skulle skämma ut oss totalt internationellt. Folk måste förstå att Sverige ses på som en seriös spelare i Eurovision - "When it comes to Eurovision, you lead - the rest of us just follow." som Islands röstlevererare Felix Bergsson så fint uttryckte det.

Vi vet alla hur det slutade - mina största hatobjekt (okej, jag hatar dem inte men ni fattar) FELIX SANDMAN och Benjamin Wahl...förlåt...Ingrosso slogs i toppstriden och den senare gick vinnande ur den. Det blir alltså Benjamin Ingrosso som representerar oss i Lissabon i maj. Yeay... Personligen kunde Mello 2018 inte ha slutat värre för mig men det var också väntat. Benjamin har varit favorittippad och han fick högst poäng av både internationella juryn och svenska folket - flest antal tolvor någonsin från Internationella juryn dessutom - och var på så sätt en värdig vinnare. Men nu vänder vi blad och blickar framåt mot Eurovision Song Contest i Lissabon och sedan Mello 2019 - jag längtar redan!

Internationella juryn: Svenska folket: Slutliga resultatet:

Min egen lista över vilka som var bäst (1 = bäst 12 = sämst):

1. Mariette - For You

2. Rolandz - Fuldans

3. Jessica Andersson - Party Voice

4. FELIX SANDMAN - Every Single Day

5. John Lundvik - My Turn

6. Renaida - All the Feels

7. LIAMOO - Last Breath

8.. Mendez - Everyday

9. Samir & Viktor - Shuffla

10. Martin Almgren - A Bitter Lullaby

11. Margaret - In my Cabana

12. Benjamin Ingrosso - Dance you off

Melodifestivalen 2018 - en utvärdering

Då var redan ännu en melodifestival till ända. Tänk, tiden går visst fort när man har det tråkigt också? Skämt å sido, det är dags att blicka tillbaka och utvärdera 2018 års festival och vi gör det utifrån de tre punkterna; Programledarna, Bidragen och Showen. Enjöj!

Programledarna:

David Lindgren har i år lett festivalen med stöd av sin sidekick glitterkungen Fab Freddie. Jag har spytt en hel del galla över årets festival - mer om det under de båda andra punkterna - men jag måste säga att David Lindgren är en bra programledare och har gjort vad han kan med det material han getts att arbeta vilket varit knapert för att uttrycka sig milt. En kritiker kallade förra året David för en beige bokhylla från IKEA - lite tråkig men funkar i varje hem. Och om David är den beiga bokhyllan är Fab Freddie den där lite udda inredningsdetaljen i din väns hem, ni vet den där som du kanske aldrig skulle sätta i din egen bostad men som lyser upp och passar perfekt in hemma hos din vän. Fab Freddie är en vattendelar hos folket men han och David skapar på så sätt ett bra programledarpar. De har båda uttryckt att de skulle vilja ha förnyat förtroende och det har dem hos mig i alla fall. Med rätt manus och show kan de göra något riktigt bra!

Bidragen:

Redan när årets 28 bidrag presenterades i november i 2017 hade jag mina aningar att detta året skulle bli väldigt ojämnt. Jag har de senaste veckorna dragit på stort i min beklagan över ett ytterst svagt startfält 2018 och även när jag nu suttit och lyssnar på alla bidragen igen på repeat i några timmar medan jag skriver dessa rader kan jag inte ändra ståndpunkt. Startfältet 2018 är det svagaste på flera år men här finns ändå en handfull riktigt bra låtar och flera helt okej men när de mest minnesvärda bidragen är Edward Bloms dansande mat och Rolands fuldans säger det ändå väldigt mycket. Vi får hoppas på ett bättre, starkare startfält 2019.

Showen:

Så där ser han ut. Mannen som tagit på sina axlar att förstöra Mello. Eller ja, det har säkert inte varit hans intention men det är vad han åstadkommit. "David Lindgren säger att programmets regissör Sunil Munchi har haft för avsikt att göra ett varmt program med fokus på olikheter och alla människors lika värde. Men att visionen kanske inte har uppfattats. [...].vår regissör inte har velat göra ett program med sarkastisk humor utan velat lyfta kärlek och alla människors lika värde. Så skrev SVT i en artikel från i fredags och David slår huvudet på spiken - det har inte gått fram alls. Mello 2018 har inte utstrålat något värme. Istället har det varit grått, trist, stelt och kyligt. Jag har tidigare beskrivit det som om Sunil Munchi skapat någon sorts ångestladdad uppsättning på dramaten eller något deppig kvartetsteater av Mello och jag vidhåller den hållningen trots att finalen fick lite mer färg och glädje. För det är vad Mello ska vara - ett sprakande glitterspektakel! Oo-de-lally! Och genom detta glittrande spektakel bjuder man in publiken till en varm gemenskap som manifisterar allas lika värde.

Jag ska dock inte vara enbart kritisk. Mello 2018 har faktiskt innehållit några bra inslag. Svenska klassiker som förutom Ebbot inledning och Jan Malmsjös avslut bestått av enbart kvinnor vilket ligger i tiden som ett fint statement. Ja, det var väl det som varit bra med showen i Mello 2018. Eller nej, Davids sång- och dansnummer har faktiskt varit mestadels bra men det har aldrig varit något fantastiskt vilket tillsammans med den svart-vit-grå färgskalan gjort det hela till något av en melankolisk deppfest. Och nu tycker säkert ni jag låter som en bakåtsträvande surfjolla som slår i bordet om hur Mello var bättre förr och är rädd för förändring men så är det inte. Jag välkomnar gärna förändringar och nya infallsvinklar - så länge dem respekterar grundvalarna till vad som gör Mello till Mello. Glitter. Punkt jävla slut.

Sammanfattningsvis:

Jag tycker vi gör så här att vi kollektivt glömmer Mello 2018 och blickar istället framåt. Visst, några av låtarna kan vi ta med oss och programledarna men i övrigt drar vi ett streck över det här och portar Sunil Munchi från Mello. Bäst så.

Bra bidrag i årets festival (utan inbördes ordning):