Året är 1985. IKEA har för första gången i historien lagt ner ett av sina varuhus, det i Köping. I samma veva utser Jan Guillou Köping till Sveriges tråkigaste stad i TV-programmet Rekordmagazinet. Hela Köping deppar ner sig - utom hobbyentreprenören och A-lagaren Hasse P (Mikael Persbrandt). Hasse ska minsann visa Stockholmsjävlarna och tillsammans med Köpings konditori bestämmer han sig för att baka världens längsta smörgåstårta - 500 meter lång - och på så sätt få med Köping i Guinness Rekordbok.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson - kända under duonamnet Filip & Fredrik - har sedan de båda träffades i slutet av 90-talet med diverse tv-program, böcker och dokumentärer blivit något av en institution inom svensk underhållning. Nu gör de alltså debut inom spelfilm då de gjort manus och regi av den sanna berättelsen om Hasse P från Köping som på 80-talet såg till att baka världens längsta smörgåstårta - ett rekord som fortfarande står sig. Filmen är baserad på Filip och Fredriks debutroman om händelsen med samma namn som filmen - Tårtgeneralen. Filip Hammar är själv från Köping och har bland annat tidigare producerat den dokumentära tv-serien I en annan del av Köping som skildrar hans storasyster Linda och hennes vänners vardag på ett gruppboende i staden. Filip och Fredrik har genom hela sin karrär varit intresserad av att skildra människor och då gärna så kallade original, och Köping vad det verkar fullkomligt kryllar av dessa typer av människor. Tårtgeneralen inleds med en kortare genomgång av Köpings historia - bland annat hur man genom ett flertal olika kommunslogans till sist landade i Köping - En kommun - och även likt en snabbrepris i Melodifestivalen ett galleri av speciella personer som t.ex. Magplask-Mange som hoppade från femmans trampolin, den coola Thommy Skott som backade spikrakt i 100 kilometer i timmen med sin Volvo och fotografen Ljungqvist som nöjde sig med att bara ta en bild vid varje fototillfälle. Vi har även en man (som jag tyvärr inte minns namnet på) som kan rapa oavbrutet i en minut och en kvinna (som jag tyvärr inte heller minns namnet på) som botade huvudverk genom att spänna ett läderbäte runt huvudet. Vi har även Helena Bergströms A-lagande Dyr-Gunilla som i kraft av till-och-från-flickvän till Hasse P är i princip den enda av de ovan uppräknade karaktärerna som kommer att ha någon form av vidare betydande funktion senare i filmen. Det är också här i inledningen som flera av filmens många problem och brister gör sig påminda.
Jag vill dock börja med att säga att Tårtgeneralen är en helt okej film och en godkänd debutfilm men här finns också en mängd av förstagångsmisstag i filmhantverket som Filip och Fredrik inte på något sätt är ensamma om att göra. Till att börja med har vi svårigheten i att begränsa sig. Man förstår att Filip Hammar hyser en enorm kärlek till sin hemstad och de människor som påverkat honom där under hans uppväxt. Problemet är därför att han försöker klämma in allt och alla i filmen. Det ovan inledande uppvisande galleriet av karaktärer som egentligen inte har något med filmens fortsatta handling att göra är ett exempel på det. Ett annat är att han vid sidan av Hasse P:s historia även trycker in sin egen barndomshistoria vid sidan av med Ben Lundqvist gestaltandes honom själv och Jens Ohlin i rollen som pappa Hammar. Ett annat stort problem med filmen blottläggs redan i filmens inledning - berättarösten. Det här är ett av de kanske vanligaste förstagångsmisstagen inom film, en brist på självsäkerhet i sin berättelse. Filip och Fredrik är så angelägna om att få ut sitt budkskap - att alla kan göra något stort om de bara vill, att folket på landsbyggden och i rännstenen också är värda att ta på allvar och att alla förtjänar en andra chans - att de känner sig osäkra på om deras manus och regi ensamt kan förmedla detta (spoiler alert: Det kan det). Vad man då gör är att man tar till det extra spelkortet - voiceovern. Genom hela filmen kommer Filip Hammars egna stämma in och med pekpinneprecision talar om för oss i publiken vad och hur vi ska känna, så att det inte blir några missförstånd. Det kan inte heller påpekas nog av Filip att detta faktiskt hänt på riktigt. Problemet här är att pekpinnefasonerna gör att man som publik istället blir distanserad och avtrubbad. När någon bokstavligen talar om för oss som publik vad vi ska känna blir det mycket svårare att faktiskt känna det. Att det är just Filips egen röst som är berättarrösten är även det i sig ett problem som vi ska komma till.
"Hej! Jag heter Hasse P. Nu ska du få höra något som kommer att förändra ditt liv. För alltid."
Ett annat problem med Tårtgeneralen är att den har svårt att hitta sin form. Filip & Fredrik är vana vid att göra dokumentära/reality-projekt och det smittar av sig ganska mycket över Tårtgeneralen då de i sin iver att verkligen få fram att det vi ser verkligen har hänt ofta faller över i att avända sig av dokumenetära stilgrepp som på så sätt bryter av fiktionen på ett sätt som blir knackligt och ger ett bökigt helhetsintryck där varken det dokumnetära eller fiktiva fungerar fullt ut. Att man i slutet av filmen lägger in ett klipp där Filip Hammar intervjuar den riktige Hasse P och i eftertexterna har bilder på skådespelarna bredvid bilder på sina verkliga förlagor hade räckt precis gott och väl för att vi skulle förstå - vilket marknadsföringen redan fått oss att göra innan vi ens klev in i biosalongen.
Men Tårtgeneralen är inte enbart fylld med misstag. Här finns som sagt en berättelse värd att förtälja, möjligtvis att man kunde knopat ihop ett lite bättre manus att göra det genom men det funkar. Skådespelarinsatserna är inte heller dem att klaga på. Helena Bergström gör en av sina bättre rollinsatser som a-lagande Dyr-Gunilla som funnit sin plats på avbytarbänken och Filip Hammars från Teaterskolan nyexaminerade flickvän Agnes Lindström Blomgren spelar den unga bagerskan Åsa med bravur. Hennes pappa - som inte talat ett ord sedan mamma dog för två år sedan - spelas av legenden Tomas von Brömssen som därmed visar att han även utan ord är en lysande aktör. Till sist har vi då huvudpersonen - Hasse P - som spelas av ingen mindre än Mikael Persbrandt. Det var från början tänkt att Hasse P skulle spelas av Robert Gustafsson men han hoppade av projektet för att han tyckte manuset var för dåligt, och det var tur. Inget ont om Robert Gustafsson men det krävs en talang som Persbrandt för att axla en roll som Hasse P. Detta sagt med all respekt. Persbrandt är inte bara genom Love Larson och Eva von Bahrs magiska händer porträttlik sin förlaga men han gör verkligen ett fint och varsamt arbete med att skildra denna komplexa karaktär som varit gift fem gånger och förlovad tolv, en a-lagande hobbyentreprenör med ständigt nya idéer som han genuint tror på ska fungera - så även smörgåstårtan.
Tårtgeneralen är en folkets film till folket. Det är en hyllning till vanligt folk. Till folket på landsbygden. Till folket i marginalen. Till folket som valt att gå sin egen väg. Till folk som vågar vara sig själva i ett samhälle som inte förstår sig på dem. Det är en film om att ge alla en chans - att om man tror på något tillräckligt mycket så kan det lyckas. Till och med en 510 meter lång smörgåstårta. Tårtgeneralen har trots sina fel och brister alla komponenter för att bli en klassisk folklig svensk kioskvältare och kanske till och med sno åt sig en och annan Guldbagge.
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
