Jocke

Rey (Daisy Ridley), Poe Dameron (Oscar Isaac) och Finn (John Boyega) och de överlevande från The Resistance gör sig redo för att en gång för alla besegra The First Order men också en fiende från det förgångna... 

 

 

 

 

För 42 år sedan - den 25 maj 1977 - skrevs filmhistoria. Då gick George Lucas Star Wars – senare Star Wars: Episode IV - A New Hope – upp på biograferna. Star Wars skulle komma att förändra filmbranshen. Efter Star Wars kom ytterligare fem filmer – två uppföljare och tre prequals  - fram till 2005. George Lucas rymdepos har sedan dess blivit ett fenomen - en institution i populärkulturen - och levt vidare genom merchandise, leksaker, serietidningar, tv-serier men framför allt fansens hängivenhet. Star Wars-fans är att betrakta som urnördarna inom modern blockbusterfilm.

 

Ur ett kronoligiskt perspektiv kom den sista filmen i Episode-serien - The Skywalker Saga - 1983 och sedan dess har det varit slut. Fram tills 2012. Då sålde George Lucas Lucasfilm – inklusive rättigheterna till Star Wars - till Disney och planer började direkt smidas på en fortsättning på filmdelen av franchisen. Första filmen i vad som skulle komma att bli en ny episodtrilogi - Star Wars: Episode VII - The Force Awakens - kom 2015 och året efter kom den första i en onumrerad rad med fristående filmer under ett paraply kallat The Star Wars Anthology. Den filmen hette Rogue One: A Star Wars Story och var en prequel som utspelar sig i the opening crawl till A New Hope. Däremellan kom nästa episodefilm - Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi -  2017 och strax därefter under våren 2018 kom prequlen Solo: A Star Wars Story. Men nu är vi alltså framme vid den tredje och sista episodefilmen i den nya trilogin - och den 9:de episodfilmen totalt - som även är den uttalat sista i the Skywalker Saga. En 42 år lång berättelse får sitt slut. Även om det här inte är slutet på Star Wars som franchise är det ändå något stort. Det är kärnan i universumet som kommer till ända. Den som fått axla detta tunga uppdrag är regissören J.J. Abrams som gjorde The Force Awakens och som efter att Jurassic World-regissören Colin Trevorrow sparkats alltså fått ta över spakarna och styra detta filmhistoriska (rymd)skepp i hamn. Klarade han av det? Det ska jag förtälja i recensionen nedan. Jag vill som alltid börja med att klargöra att jag precis som med tidigare filmer kommer att hedra #MayTheShushBeWithYou och hålla nedan recension så spoilerfri som möjligt. Vill man dock gå in i salongen med absolut noll förhandskunskap om vad man kommer att få se avråder jag från att läsa vidare.

 

 

 

 

 

 

Så då har jag alltså sett Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker. Klockan har precis slagit 01:34 när jag liggande i min säng påbörjar arbetet med att försöka få ner mina tankar kring vad jag för några timmar sedan bevittnat. Som jag nämnde är alltså detta sista filmen i vad som kommit att bli en instution inom populärkulturen i över 40 år och vars hängivna fans är urfansen när det kommer till fankultur. Det är alltså ett svårt jobb för J.J. Abrams och hans manusförfattare Chris Terrio att göra alla nöjda. Dock hade dem nog kunnat leverera ett bättre försök än vad dem gjorde men anledningarna till att det blev som det blev är många. Jag tror det främsta problemet är tiden, eller närmare bestämt bristen på den. Som jag nämnde ovan var J.J. Abrams inte tänkt från början att regissera The Rise of Skywalker. Uppdraget överlämnades till honom så sent som i september 2017. Han skulle då arbeta om Trevorrows tidigare manus samtidigt som han måste förhålla sig till de vägar Rian Johnson valt att ta med The Last Jedi - som Abrams själv medgett var bitvis långt ifrån vad han själv haft i åtanke när han skrev The Force Awakens - och han var tvungen att leverera en färdig produkt för premiär i december 2019. Även här sås fröna till de andra anledningarna till det minst sagt bristfälliga resultatet. J.J. Abrams känns sliten mellan sin egen ursprungsvision och den väg som Rian Johnson lagt ut för honom att i vissa avseenden vara tvungen att följa. Det hela blir ett lapptäcke av visioner och påtagligt ständigt närvarande press som tycks ha satt vissa blockader då manuset är märkbart sämre än i The Force Awakens som på många sätt kändes mer som en ångestfri pojkdröm till skillnad från The Rise of Skywalker som känns som en ansvarsbestungande börda.

 

Hela filmen känns överlag som en kamp mellan att vilja för mycket och att inte veta alls vad man vill. Utan att gå in på några mer spoilande detaljer så fokuserar huvudstoryn på återvändandet av Ian McDiarmids Palpatine - aka The Emperor Aka Sith Lord - och på Reys sökande efter vilka hennes föräldrar var (det där dravlet om att dem var "nobodies" är ett av de första sakerna som J.J. Abrams ändrar på från Johnsons narativ). Vi har självklart även relationen mellan Rey och Ben/Kylo Ren (Adam Driver) och det speciella band som finns mellan dem. Det här - tillsammans med rebellernas kamp mot The First Order - hade räckt gott och väl som innehåll och man hade kunnat fördjupa sig i varje storyline ordentligt. Man väljer dock att istället trycka in en hel del annat och framförallt en hel del helt nya karaktärer som inte alls får den presentation eller screen time som behövs för att dem inte ska kännas onödiga (att dessa karaktärer främst är kvinnor gör också att filmen backar lite i sitt annars bra och naturliga representationsarbete). Hade det här bara varit en till film i serien och det kommit fler där dessa karaktärer hade kunnat utvecklas hade det varit en annan sak men när man nu vet att det är sista filmen blir det bara att blottlägga ett dåligt manusarbete.

 

 

 

 

 

 

En annan sak som vi måste ta upp är Carrie Fisher. Fisher som var allas vår general och prinsessa gick tragiskt bort i december 2016 och man tvingades ta ställning till hur man skulle göra med hennes roll som Leia i The Rise of Skywalker. The Force Awakens var Hans film. The Last Jedi var Lukes film och The Rise of Skywalker var tänkt att bli Leias film. Frågan var om man skulle återskapa henne med hjälp av CGI och body doubles som man gjort med bland annat Paul Walker i Furious Seven när han dog mitt i inspelningen. Ganska snart efter att J.J. Abrams tagit över rodret lät han meddela att han skulle använda redan inspelat men oanvänt material från The Force Awakens och The Last Jedi för att lösa Leias medverkan i The Rise of Skywalker. Jag var från början orolig över denna idé och det färdiga reslutatet är problematiskt. Jag ska försöka förklara varför. Vi vet att Carrie Fisher är död. Vi vet att hon dog innan The Rise of Skywalker spelades in. Vi vet att materialet vi ser med henne är hämtat från bortklippta delar av The Force Awakens och The Last Jedi. Det enda man kan tänka på när hon närvarar i The Rise of Skywalker är var dessa klipp var tänkta att passa in i de båda tidigare filmerna och faktum är att dem känns något krystade och inte riktigt passar in även i The Rise of Skywalker. Det hade nog varit bättre om man tagit död på Leia emellan filmerna och inlätt filmen med en begravning. Det hade blivit ett värdigare slut för Fisher. Som jag ser det är The Last Jedi Carrie Fishers sista Star Wars-film och den film av dem två som gör hennes mest rättvisa och ger henne ett värdigt avsked.

 

Om vi ska kasta oss från sorg till glädje så kan vi prata om det faktum att The Rise of Skywalker i stora delar - främst i första halvan - dryper av humor. Ja, jag skriver dryper för jag tycker sannerligen att det blir för mycket för att uttrycka mig milt. När inte ens C-3PO (Anthony Daniels) kan ro ett skämt i hamn då är det illa. Det i princip enda lyckade humorinslaget är Babu Frik (Shirley Henderson) som jag på grund av spoilerfri recension inte ska gå in på närmare vem han är här. The Last Jedi var väldigt mörk men lyckades ändå lägga in lite väl avvägd humor som fungerade. I The Rise of Skywalker känns det som om man vill vara mörk men inte riktigt vågar fullt ut och därför slänger in en halkning på bananskal efter varje gång man knappt doppat toppen av tån i det mörka, kalla allvarsvattnet. Något annat man ägnar allt för många tillfällen åt är fan service på ett sätt som många gånger inte faller sig naturligt för storyn.

 

 

 

 "We've passed on all we know. A thousand generations live in you now.

 

 

 

Okej, okej, okej, nu har jag spytt nog med galla över Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker för även om det kanske framstått så hittills så är den inte raktigenom dålig, långt ifrån. Det finns många saker jag gillar med den - och den blir framförallt bättre i tredje akten - men dessa sakerna ligger på en hög spoilernivå som jag därmed inte kan avslöja eller diskutera här. Allt jag kan säga är att det har att göra med Rey och Ben/Kylo Ren och den förstnämndas släktskap med en tidigare namngiven person i universumet. Även Ben/Kylo Rens fortsatta utveckling är intressant och jag kan säga så mycket som att de mest intressanta karaktärerna är ju dem där det onda och goda ständigt kämpar sinsemellan inombords.

 

Så är då The Rise of Skywalker ett värdigt slut på The Skywalker Saga? Njae, men ett avslut är det i alla fall. Ett avslut som mer än en gång får en att torka bort en tår ur ögat och det betyder i alla fall något. Nu slår klockan snart 03:00 och det är dags att runda av den här recensionen. Slutbetyget? Det blir ändå i slutändan en 3:a, om än en ytterst, ytterst svag sådan.