Gröna Lund och Nöjesfältet. Två nöjesparker på Djurgården i Stockholm under 40-talet fast beslutna att förgöra varandra. Kan den förbjudna kärleken mellan de båda arvtagarna för dem samman?
Nu har det hänt igen, jag har av olika anledningar skjutit fram att skriva en recension så att det nu gått mer än en vecka sedan jag sett Eld och Lågor som jag nu ska recensera. Jag kan därför kanske inte göra en så djupgående recension som om jag sett den alldeles nyligen men här kommer den i alla fall.
Radarparet Måns Mårlind och Björn Stein är den svenska grabbarna som fick chansen att åka över till Hollywood och göra en film i Underworld-serien och sedan fick erbjudande om att regissera en film åt Marvel men som tackade nej, återvände till Sverige och gjorde Håkan Hellström-filmen Känn ingen sorg. Nu är dem återigen tillbaka på svensk mark med en poetisk saga baserad på en sann berättelse om de båda revaliserande nöjesparkerna Gröna Lund och Nöjesfältet som gjorde allt i sin makt för att förgöra varandra. Eller ja, Mårlind och Stein siktar på att göra en poetisk Romeo och Julia-saga och visuellt är dem många gånger där men det är framförallt på manusfronten det haltar rejält och gör att det hela faller platt. De har också det problemet att de försöker slänga in för många olika sidostorys - och main storys också för den delen - vilket gör att ingen del av storyn får tilltäckligt mycket syre, framförallt inte själva Romeo och Julia-storyn mellan John Lindgren (Albin Grenholm) och Ninni Nilsson (Frida Gustavsson). Man hade mått bättre av att fokusera på två storys - kärleksdramat mellan John och Ninni och på konflikten mellan deras båda familjer och utvecklat dessa mer. Som det är nu är enda gången filmen blir rikigt spännande och engagerande när den lever upp till sin titel och spöktunneln på Nöjesfältet fattar eld och Johns dotter Anita (Inga Avemo Hådell) är fast där inne. Konflikten ställs på sin spets - ska familjen Nilsson och deras anställda hjälpa till att släcka branden?
Sedan har vi då det här med filmens uttryck. Man satsar alltså på ett väldigt poetiskt och sagolikt uttryck både manusmässigt och visuellt men felet är att man inte riktigt verkar våga ta steget fullt ut, detta gör att musikvalen på jazzklubbscenerna i filmen som ABBA:s Gimme! Gimme! Gimme! och en cameo från Zara Larsson som framför sin ännu inte släppta singel When I’m not around ter sig något knögligt, att man använder Beyonces Halo som pålagd musikinslag slinker dock igenom lite smidigare. Eld och Lågor är alltså varken realistisk nog eller poteiskt sagolik nog för att fungera och den hamnar därför på något sorts konstigt sätt i ett limbo däremellan - att den mot slutet bryter fjärde väggen och får något sorts märklig meta-nivå när Johns och Ninnis mammor (Helena af Sandeberg och Pernilla August) börjar berättar en form av epilog om hur det gick sen hjälper inte direkt till. Ingen av karaktärerna ges heller direkt rum att utvecklas och även om alla gör bra ifrån sig blir det svårt att knyta an till dem. Robert Gustafsson spelar till exempel överhuvudet i Gröna Lund-familjen Nilsson och pendlar mellan att vara nazist till att helt plötsligt vara motståndsman, han tycks vara vad han behöver vara för den scen han är med i helt enkelt. Man har valt att följa trenden med att ha outbildade skådespelare i huvudroller när man castat fotomodellen Frida Gustavsson som Ninni och Ninni är den karaktär som jag personligen fångas mest av och känner är mest utvecklad och komplex. Vi har även Edvin Endre som återvänt hem från Irland där han spelat med i TV-serien Vikings där hans karaktär Erlendur [SPOILER ALERT!] dog i säsong 4. Dör gör även Endres karaktär Lennart, bror till John, i Eld och Lågor och filmen faller därmed i den tråkiga Bögen-måste-dö-fällan.
Tja, vad ska man då säga om Eld och Lågor? Det är ändå i slutändan en helt okej film men den hade kunnat vara så mycket bättre om man bara vågat ta steget fullt ut med sin ambition - och anlitat betydligt bättre manusförfattare.
Betyg: 3/5
0 kommentar(er)
