Den föräldralöse ficktjuven Aladdin (Mena Massoud) som lever på gatorna i Agrabah tillsammans med sin tama apa Abu finner en dag en magisk lampa med en ande (Will Smith) i som kan uppfylla tre önskningar. Aladdin använder sin första önskning till att förvandla sig själv till en prins för att kunna imponera på stadens prinsessa - den vackra Jasmine (Naomi Scott) - men inser snart att bästa sättat att vinna hennes hjärta är att vara sig själv. Samtidigt konspirerar sultanens vesir Jafar (Marwan Kenzari) för att sno åt sig lampan och ta makten över Agrabah och dess grannriken...
Disney fortsätter med sitt arbete att omvandla (i princip) hela sin klassikerkatalog till live action/re-animation-remakes. Tidigare har vi fått Cinderella (2015), The Jungle Book, Beauty and the Beast (2017) och Dumbo (2019) och senare i år kommer även The Lion King och efter det ligger Mulan, Peter Pan, Pinocchio och King Arthur [The Sword in the Stone] på olika stadier i produktionsröret. Men den här recensionen ska fokusera på ännu en klassiker ur Disneys second golden age under 1990-talet - Aladdin.
Som med alla dessa re-makes kan man ställa sig frågan: Behöver vi det här? Behöver vi en ny Aladdin? Finns det något med omvandlingen från tecknat till live action som ger en ny version existensberättigande? Svaret på samtliga av dessa frågor är tyvärr ett ganska tydligt Nej. Det betyder dock inte att Aladdin är dålig. Den är faktiskt helt okej. Filmen inleds med att vi något tydligare än i originalet stöter på Genie som i denna nya version är en sjöman ombord på en mindre segelbåt han delar med sin familj och han sätter sig ner för att berätta för sina båda barn berättelsen om Aladdin, the princess and the lamp. Till tonerna av Genies sång Arabian Nights förs vi tillbaka i tiden till staden Agrabah och stiftar bekantskap med gatupojken Aladdin som hankar sig fram tillsammans med sin apa Abu genom att försörja sig på ficktjuveri mot vars byte han får mat på stadens svarta marknad. När vi kommer in i historien är Aladdin ganska snart i färd med att rädda en ung kvinna från stadens vakter sedan hon gett en ståndinnehavares bröd till två hungriga barn utan att betala för det. Kvinnan är - förstår alla som sett originalet - förstås prinsessan Jasmine men för Aladdin presenterar hon sig som sin tjänarinna Dalia (Nasim Pedrad). Lite senare smiter Aladdin in i palatset för att träffa "Dalia" igen men blir tillfångatagen av vesiren Jafars soldater och för ut i öknen där Jafar ger honom ett erbjudande. Aladdin ska gå in i en magisk grotta och där inne hämta med sig en helt vanlig lampa tillbaka. Om han gör detta ska Jafar skänka honom tillräckligt med rikedom för att imponera på en prinsessa (Jafar har här aslöjat för Aladdin att "Dalia" egentligen var Jasmine). Ni vet alla hur storyn går härifrån; Aladdin går in för att hämta lampan, Abu rör vid den förbjudna skatten och de blir tillsammans med en flygande matta fångar inne i grottan. Aladdin gnuggar på lampan och ut kommer en ande - Genie - som beviljar honom tre önskningar. Efter att Aladdin lurat Genie genom att med en "maskerad" önskning (här något lamare än originalet) ta dem ut ur grottan använder han sin första riktiga önskan för att Genie ska förvandla honom till en prins så att han kan imponera på och gifta sig med Jasmine.
Ja, denna nya live-action version av Aladdin är väldigt lik originalet. Bland de större förändringarna/tilläggen är Jasmines tjänarinna Dalia som har en flört med Genie och man har även i linje med samtiden framhävt Jasmines roll och karaktär till att passa en kvinna i en film 2019. Man har även utvecklat Jafars roll - eller HotJafar som han skojfriskt kallats sedan snyggingen Marwan Kenzari castats - till att ha en rikare backgroundstory som gör honom om inte likeable så i alla fall mer förståelig i sina gärningar. Nytt är även att Disneymusik-oraklet Alan Menken satt sig ner vid pianot och komponerat två helt nya musikalnummer till Jasmine. Musikalnummer ja, precis som med Beauty and the Beast har man valt att behålla alla sångnummer och alltså dessutom lagt till ytterligare och det är ett smart val. För likt Beauty and the Beast är en stor del av vad som gör Aladdin så älskvärd just musiken och låtarna. Vi får som ovan nämnts höra Will Smith i Arabian Nights och han river även av Genies klassiker A Friend Like Me och naturligtvis skulle det inte vara en Aladdin-film utan A Whole New World, fantastiskt framförd av Mena Massoud och Naomi Scott. Massoud och Scott är också vad som är filmens stora behållning då dem båda dels fullkomligt förkroppsligar sina tecknade förlagor - med undantag av att båda är betydligt mer påklädda - men också för att dem har en otrolig kemi med en nerv som ytterst sällan skådas på vita duken.
"I made you look like a prince on the outside, but I didn't change anything on the inside. Prince Ali got you to the door, but Aladdin has to open it."
Som jag skrev är Aladdin helt okej. Den försöker bitvis gå utanför originalets ramar men vågar inte riktigt hela vägen och letar sig snabbt tillbaka till bekanta stigar, vilket samtidigt gör det svårt att försvara dess existens. Samtidigt är det mycket av den tecknade världens mer tillåtande inslag - som papegojan Iago (Alan Tudyk), Abu och den tama tigern Rajah - som fungerar övertygande även i den mer verklighetstrogna live action-världen. För regin till detta arabiska musikakärleksläventyr står det något oväntade namnet Guy Ritchie. Ritchie har sagt om anledningt till att han tog sig an uppdraget att "My stories are really about street hustlers. That's what I know how to do. And Aladdin is a classic street hustler who makes good." och det är i de få street-scenerna man verkligen ser Ritchies DNA och styrka, resten av filmen klarar han som sagt av skapligt också men inte med mer än minimum effort. Jag antar att vi även behöver ta oss an elefanten i rummet. Nej jag syftar inte på Abu efter förvandlingen utan på den som förvandlar honom - Genie. Rollen som Genie gjordes i originalet från 1992 oförglömligen av Robin Williams som tyvärr inte finns med oss längre. Det är en tung mantel för Will Smith att axla men han gör det på det enda sätt man kan - genom att göra rollen helt till sin egen. Han gör det bra men det känns ändå lite som filmtidningen Empire skriver i sin recension att where the original left you craving more Genie action, this version weirdly makes you wish he was in it less, och detta trots att Will Smiths Genie är enorm nedtonad. I den nya versionen är det som sagt mer Aladdin - och kanske främst - Jasmine-action man cravar.
Så för att sammanfatta. Aladdin 2019 är en helt okej musikalfilm - och Jasmines nya sång Speechless har stor potential att bli nya Let It Go - men i övrigt finns här inte mycket till existensberättigande, förutom Massoud-Scott-kemin då kanske.
Betyg: 3/5
0 kommentar(er)
