Jocke

Året är 2011 och journalisten Martin Schibbye (Gustaf Skarsgård) och fotografen Johan Persson (Matias Varela) reser illegalt tillsammans med gerillagruppen ONLF in i den slutna regionen Ogaden i Etiopien för att undersöka effekten av oljeföretaget Lundin Petroleum verksamhet vars styrelse utrikesminister Carl Bildt varit en del av. De hinner dock knappt komma över gränsen innan dem grips av etiopisk militär och under skenrättegångar döms till 11 års fängelse för terroristbrott. Nu börjar en kamp om överlevnad i Kalityfängelset - som är ett fängelse som styrs av fångarna själva och rymmer allt från mördare till cykeltjuvar- men också en tyst diplomati som ställer de bådas journalistiska heder på prov: Hur mycket är dem berdda att böja sig för diktaturen för att få komma hem?

 

 

 

 

Många var vi som fängslades (pun intended) av dramat som pågick under 438 dagar mellan 1 juli 2011 och 11 september 2012 när journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson tillfångatogs av Etiopisk militär på gränsen mellan Somalia och Etiopien efter att ha tagit sig in i Ogaden-regionen tillsammans med gerillagruppen ONLF. Deras syfte var att undersöka och dokumentera oljeföretaget Lundin Petroleums aktiviteter i regionen och vad det fick för effekter. Till saken hörde att utrikesminister Carl Bildt tidigare varit ledarmot i styrelsen och fortfarande ägde aktier i företaget. Eftersom Etiopien är en sträng diktatur och Ogaden-regionen stängd för journalister var deras enda möjlighet att korsa gränsen illegalt. Dem tillfångatogs i alla fall av Etiopisk militär och under skenrättegångar med fabriserade och/eller manipulerade bevis - bland annat en filmsnutt där Johan prövar att hålla ett vapen och man har lagt på ljud av skottsalvor - dömdes dem för att ha illegalt korsat gränsen och för terrorism till 11 års fängelse i Kalityfängelset. Under hela den här perioden pågick den berömda svenska tysta diplomatin men rösterna började höjas om ifall det verkligen låg i regeringen Bildts intresse att få hem Martin och Johan. Det hela slutade med att Martin och Johan tvingades ansöka om benådning och erkänna sina brott och i nationell TV be om ursäkt för dem till det Etiopiska folket. 2013 kom självklart en bok - skriven av Martin och Johan själva - om händelsen som heter 438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar och nu 2019 kommer alltså filmen baserad på boken.

 

438 dagar är en bra film. Det ska jag börja med att säga. Men den är inte mer än just bra. Den är inte dålig och den är inget mästerverk - den är helt enkelt bra. Mellanmjölk. Mitt problem med den är dock att den känns som att den har helt fel fokus. Både boken och filmen heter som sagt 438 dagar och boken har mycket fokus på de av dessa dagar som Martin och Johan spenderade i det beryktade Kalityfängelset. Det är som jag beskrev i handlingsbeskrivningen ovan ett fängelse där fångarna styr själva. Det är som ett laglöst samhälle omgärdat av murar där vakterna sällan lägger sig i vad som sker. I fängelset finns dessutom allt från galna mördare till simpla cykeltjuvar men framförallt flera journalister som likt Martin och Johan dömts i skenrättegångar för att dem bedöms vara ett hot mot den etiopiska staten. Fångarna sover ihopträngda på golvet, några har lyckats komma upp sig och kunnat få våningssängar vilka dem försvarar med sitt liv. Det råder en strikt hirarki och man vet inte vem man kan lita på då många av fångarna är "spioner" åt fängeleledningen för att upptäcka eventuella uppror eller andra idéer som inte gillas av staten. Jag har inte läst boken sedan den kom så jag minns inga konkreta berättelser från den men jag minns att den var riktigt bra och fängslande (pun intended igen) och att det var just fängelsetiden som var det intressanta.

   Filmen däremot är som sagt bara bra och den skildrar väldigt få av de 438 dagarna som spenderas i fängelset och bilden som ges av fängelset är inte värre än ett sunkigt hotell. Filmens fokus ligger mer på den tysta diplomatin och på Carl Bildt (pajasaktigt spelad av Philip Zandén vars försök till att härma Bildts karaktäristiska stämma är ungefär nivån sämre än din fulla kompis som tycker han är SÅ bra på att imitera). Problemet med fokuset är dock att man inte vågar ge någon direkt hård pungspark åt Bildt eller UD utan det blir mer av en lätt puff i ryggen även om UD:s diplomater (gestaltade av Fredrik Evers och regissören själv Jesper Ganslandt) framställs som godtrogna narrar som litar blint på varje ord som den Etiopiska regimen säger trots att dem motbevisas gång på gång.

 

 

 

 

 

 

438 dagar är som bäst tiden innan Martin och Johan hamnar i fängelset - scenen där Martin gråtande tillåts ringa hem till sin fru Linnéa (Josefin Neldén, som vi känner igen som Maggan i SVT:s Vår tid är nu) precis efter att han blivit skenavrättad för att erkänna terrorbrott är bland filmens bästa - och Gustaf Skarsgård och Matias Varela har ett riktigt bra samspel genom hela filmen som ändå lyfter den. Speciellt Matias Varela imponerar när han här får ta sig an en mer något tyngre roll än vanligt och han klarar av det med bravur. Karaktärsutvecklingen hos Martin och Johan är också intressant att följa genom Peter Birros manus där inledningsvis Martin är den "ideologiskt" drivna när det kommer till journalismens stolthet och den som håller sig lugn i alla lägen och Johan den som lätt brusar upp och som vill göra vad som krävs för att komma hem oavsett hur det påverkar bilden av dem som journalister till att sakta slås om så att Johan är den som är mest kritisk till nådansökan och Martin måste övertala honom till det.

 

438 dagar är som sagt mest bra. Inget mer. Den har ett något snedvinklat fokus som gör att den aldrig riktigt blir spännande. Även om du inte har läst boken så känner du till hur det går. Om man istället hade valt att fokusera mer på fängelsevistelsen av berättelsen - som inte gemene man känner till lika väl - hade man troligtvis kunnat skapa något mer spännande och starkare än vad man nu lyckas med. Visst, 438 dagar är en film som står upp för den fria journalistiken men den gör inte mycket mer än så och knappt det.