Jocke

27 år efter att dem besegrat IT måste medlemmarna i The Looser Club - nu spridda över landet - återvända till sin hemstad Derry för att återigen fightas med sin rädsla och denna gången ta död på IT för gott...

 

 

 

 

Så var det då dags för den till date sista filmen i IT-serien (det ryktas redan om en Pennywise-prequel men det är inget som är klart) och för mig personligen hade den mycket att bevisa. Som ni kanske minns från min recension av IT: Chapter One så sågade jag den vid fotknölarna när det kom till skräckbitarna (som ju är ganska väsentligt för något som klassar sig som en skräckfilm) - framförallt för att den gick OTT alldeles för snabbt och aldrig blev läskig annat än för karaktärerna i filmen - men jag hyllade den dock för sina coming of age-bitar - i vilken många gånger den verkliga skräcken låg. Nu är man alltså tillbaka med den andra och avslutande delen av Stephen Kings klassiska berättelse och med samma regissör och manusförfattare vid rodret borde jag väl egentligen inte haft några större förhoppningar om någon direkt förbättring men faktum är att IT: Chapter Two lyckades vara sämre än sin föregångare - på alla plan.

 

För er som eventuellt inte känner till IT eller inte har sett första filmen (märkligt i så fall att ni väljer att läsa en recensjon av uppföljaren) så handlar i korthet den om sju barn i den lilla staden Derry - Bill (Jaeden Lieberher), Richie (Finn Wolfhard), Eddie (Jack Dylan Grazer), Stanley (Wyatt Oleff), Mike (Chosen Jacobs), Ben (Jeremy Ray Taylor) och Beverly (Sophia Lillis) - som tillsammans utgör något dem själva kallar The Loosers Club. The Loosers Club börjar efter att Bills lillebror försvinner gräva i den mystiska våg av just försvinnanden av barn som drabbar staden och finner att källan är ett uråldrigt, demoniskt väsen kallat IT. The Loosers Club besegrar (tillfälligt) IT och svär sedan en blodsed att om IT dyker upp igen så kommer dem alla oavsett vart dem hamnat i livet att återvända till Derry för att bekämpa ondskan igen. IT: Chapter Two tar vid 27 år efter första filmen (första filmen utspelade sig 1989 så tvåan tar oss till "nutid", 2016) och vi får inledningsvis - efter en inledande scen med ett försvinnande som vi ska prata mer om senare - stifta ny bekantskap med medlemmarna i The Loosers Club som vuxna.

   Den hemskolade ungen Mike (Isaiah Mustafa) är den av medlemmarna som stannat kvar i Derry och ägnat sitt liv åt att söka efter sätt att besegra IT förgott samtidigt som han ständigt är på sin vakt över händelser som kan styrka att IT är på väg tillbaka. Det är när en rad av sådana händelser uppstått som han tar upp sin mobil och börjar ringa runt till de övriga medlemmarna i The Loosers Club som samtliga lämnat Derry. Bill (James McAvoy) är bok -och manusförfattare som jobbar på Warner Bros. med filmatiseringar av sina egna böcker. Rappkäftade Richie (Bill Hader) har blivit framgångsrik stand-up-komiker. Hypokondriske Eddie (James Ransone) arbetar som riskanalytiker på ett försäkringsbolag. Ben (Jay Ryan) är ägare till ett stort fastighetsbolag och har dessutom gått från att vara the fat kid till en riktig hunk. Beverly (Jessica Chastain) driver ett framgångsrikt klädmärke tillsammans med sin man (Will Beinbrink) som misshandlar henne. Vad Stanley (Andy Bean) gör gess ingen direkt presentation av (antagligen eftersom han sekunden efter att Mike ringt honom [SPOILER ALERT!] skär upp armlederna i badkaret). Mike övertalar samtliga medlemmar om att återvända till Derry och träffa honom. Alla (förutom Stanley och Beverly) har glömt eller snarare förträngt händelserna med IT och måste påminnas av Mike men även återvändandet till Derry bidrar till uppluckringen av deras minnen. De är dock inte jättepigga på att möta IT igen men sakta inser dem att de måste göra det - och att de måste döda IT en gång för alla den här gången.

 

 

 

 

 

 

IT: Chapter Two är - håll i er - 169 minuter lång dvs 2 h och 49 min. Det är väääldigt långt för en skräckfilm. Jag har inget emot långa filmer, och en lång skräckfilm kan fungera, men speltiden måste berättigas av vad man väljer att fylla den med. Det är här IT: Chapter Two faller hårt. Den har i sin nuvarande form långt ifrån en handling som berättigar speltiden. Som jag nämde samlar alltså Mike alla (levande) medlemmar av The Loosers Club i Derry och dem återförenas på en restaurang. Mike berättar sedan för dem att dem var och en måste ge sig ut på egen hand i Derry för att hitta varsinn token från deras barndom som behövs vid den ritual som ska driva bort IT för alltid. Efter att dem gemensamt gått till sitt gamla klubbhus och där hittat Stanleys token delar dem som sagt upp sig var och en. Vad som nu följer är ett staplande av "läskiga" scener med var och en av medlemmarna i vilken dem samlar sina tokens. De återförenas sedan igen för att återvända ner i kloakerna för att möta IT i en slutgiltig fight. Hela detta händelseförlopp - speciellt slutstriden - är extremt utdraget och hade kunnat berättas mycket effektivare - och mer intressant. Man hade till exempel kunnat dela upp medlemmarna i grupper om två eller tre under deras sökande efter tokens och på samma sätt kunnat bygga upp en "vuxen" version av de coming of age-bitar som gjorde första filmen stark trots sina svagheter. Det stora problemet med IT: Chapter Two är nämligen att den mest har just svagheter.

   Som ni kanske minns från min recension av IT: Chapter One listade jag där de unga skådespelarnas "önskelista" för vilka vuxna skådespelare som skulle spela deras karaktärer som vuxna. Den lista var:

Bill - Christian Bale
Richie - Bill Hader
Eddie - Jake Gyllenhaal
Stanley - Joseph Gordon-Levitt
Mike - Chadwick Boseman
Ben - Chris Pratt
Beverly - Jessica Chastain

Som ni ser (med hjälp av min fetmarkering) är det två av dessa önskemål som faktiskt uppfyllts (faktum är att manusförfattarna skrev manuset till två:an med Hader i åtanke och att fansen redan under inspelningen av första filmen uttrycke att Chastain skulle vara perfekt som vuxna Beverly). Både Bill Hader och Jessica Chastain är som klippt och skruna för sina roller och det samma gäller för James McAvoy, James Ransone, Jay Ryan och Andy Bean samt Teach Grant som spelar den vuxna versionen av The Loosers Clubs mobbande plågoande från skoltiden Henry Bowers, som besatt av IT åker runt tillsammans med en Zombie(???) i en muskelbil och försöker döda dem. Ja, som ni kanske hör på den sista meningen att kapitel två precis som kapitel ett kör igång med OTT alldeles för tidigt men vi kommer till det senare. Först ska vi prata om det faktum att samtliga i casten - vilket är ovanligt - är som sagt som klippt och skruna för att spela sina roller men där kapitel ett tog schablonkaraktärer och genom välskrivet manus och framförallt välfördelad speltid gjorde något mer av dem fallerar kapitel två totalt och låser mest in dem i sina konventioner och det gör att den "icke-läskiga" delen av berättelsen blir otroligt konventionell och förutsägbart tråkig.

 

 

 

 

 

 

Som ni kanske såg satte jag " "-tecken kring uttrycket den icke läskiga delen för som jag antagligen redan varit väldigt tydlig med så blir aldrig IT: Chapter Two läskig. Man börjar som sagt OTT allt för tidigt när lyckokakor på restaurangen förvandlas till märkliga småkrypsmonster. Detta är också en del av kärnan till filmens problem när det kommer till skräcken - man tar i för mycket och har framförallt för mycket (dåligt animerade) monster. Scenen som vi sett i trailern för filmen när Beverly besöker sin gamla lägenhet där det nu bor en äldre dam som bjuder in henne på te byggs till en början upp bra men när den precis ska till att bli läskig kommer tanten utspringande ur köket som ett stort, naket monster med hängbrösten fladdrande som snorsträngen från en 3-årings näsa. Scenen förvandlas på en millisekund från läskig och obehaglig till direkt skrattretande. Samma sak sker med i princip varje skräckscen, och faktum är att inte ens jump scares:en får dig att lyfta från stolen en enda gång. Det finns dock undantag, som spegelhusscenen med Bill och scenen där en liten flicka lockas in under en mörk fotbollsläktare av Pennywise. Vad som är gemensamt för dessa scener är just Pennywise som framträder i sin clownform. Less is more är en väldigt bra regel och faktum är att den är väldigt sann. Pennywise är som läskigast när han är sitt "vanliga" clown-jag och Bill Skarsgård får chans att leva ut i sin mörka Karlsson på taket-karaktär. Problemet är bara att Pennywise bara är med i 10(!) av filmens 169 minuter och därför inte får den tid som behövs för att bygga upp rädslan för honom effektivt. Det blir samma sak igen - karaktärerna i filmen känner rädsla men publiken lämnas kall.

 

Då har vi kommit fram till slutet på den här recensionen och om ni kanske kommer ihåg så skrev jag inledningsvis om filmens inledande försvinnande som vi skulle prata mer om. Filmen börjar med två män som är ett par och som går på ett nöjesfält i Derry. Där stöter dem på ett lokalt gäng grabbar som vi ganska snart förstår är homofober. De ropar förolämpningar åt det homosexuella paret och en av dem ropar sassy kommentarer tillbaka vilket till slut resulterar i att gänget jagar ifatt paret och misshandlar dem. Det här är skulle jag säg den mest obehagliga och läskiga delen av filmen. Det är inte monstret under sängen som skrämmer mest - det är verkligheten. Det är vad man försökte förmedla med IT: Chapter One men IT: Chapter Two lyckas tyvärr inte lika bra med det efter sin inledande scen.