Jocke

 Så då har även min lokala biograf slagit upp portarna igen och i söndags var jag där för att se smygpremiären av rebooten Berts Dagbok och Russell Crowe-thrillern Unhinged. Recensioner följer nedan.

 

 

 

 

 

Det är dags för de tre vännerna Bert (Hugo Krajcik), Åke (Frank Dorsin) och Lill-Erik (Arvid Bergelv) att börja högstadiet. Redan första dagen får Berts upp ögonen för skolans populäraste, och snyggaste, tjej - Yoghurt-Leila (Yussra El Abdouni) - som är superbra på basket och medverkar i en yoghurtreklam - men framförallt går hon i nian. Hur ska en kille i sjuan kunna ha chans på henne? Bert ser dock en öppning när han blir ihopparad med Amira (Julia Pirzadeh) i sin klass för att arbeta med ett skolprojekt. Amira är nämligen Leilas lillasyster...

 

 

 

Berts Dagbok. Den första i en rad av böcker av de populära barnboksförfattarna Anders Jacobsson och Sören Olsson som utkom mellan 1987-1999 samt i en ny omgång 2005-2017. Böckerna blev även TV-serie 1994 titulerad Bert med en efterföljande film - Bert - Den sista oskulden - året efter. Sedan dess har det varit tyst om Bert i de rörliga medierna till skillnad från Jacobsson-Olsson-skapelsen Sune som reinkarnerats otaliga gånger under årens lopp - både på TV och film. Det har resonerats om att Bert till skillnad från Sune bitvis är ganska sexistisk och TV-serien innehåller även några skämt som inte riktigt känns fräsha i dagens samhälle, eller det faktum att t.ex. skolans mobbare - Klimpen - går runt och tar tjejerna på rumpan vilket uppskattas av dem. Jacobsson-Olsson har själva under 2010-talet framfört denna självkritik och framhållit att Bert var en produkt av sin tid som de inte hade gjort på samma sätt idag. Men det betyder ju inte att man inte kan göra Bert för en modern publik? Eller? Det var svaret på den frågan som lockade mig till att gå och se Berts Dagbok när den alltså efter 25 år gör nyentré på bioduken.

 

Berts Dagbok är titeln till trots inte direkt baserad på den första boken om Bert utan mer bara baserad på karaktärerna. Bert och hans kompisar Åke och Lill-Erik börjar som sagt i denna filmen i sjuan på högstadiet och filmens handling kretsar kring att Bert vill försöka bli ihop med den populära tjejen Leila som går i nian. För att direkt gå in på svaret på den fråga som jag ställde så är svaret: Ja, man kan fortfarande göra Bert idag. Regissören Michael Lindgren, som bland annat gjort Grotesco och Svenska Nyheter, och manusförfattaren Tapio Leopold, som tidigare skrivit till Karatefylla, 112 Aina och Partaj, har verkligen lyckats bra med att skärskåda Bert och plocka ut de delar som gör Bert till Bert men samtidigt uppdatera dem och sålla bort allt som inte känns fräscht 2020. Sex är inte så mycket i fokus - även om Åke självklart smyger ner en kondom han fått från sin pappa i Berts plånbok när han ska på dejt för man vet ju aldrig - men det måste ju även få ta plats i en film om unga pojkar på väg in i tonåren. Huvudsaken är att det görs med en respekt för de unga tjejerna som står i fokus för Berts intresse. För som jag nämner i rubriken till recensionen så är Berts Dagbok en romcom för barn och det krävs inte många hjärnceller för att räkna ut att det kommer att bli kaos i Berts hjärna över om han egentligen är kär i Leila eller i hennes lillasyster Amira - och desto viktigare - är någon av dem kär i honom?

   Filmen följer i mångt och mycket just romcom:ens regelbok men placerad i en ung publiks värld. Och ja, det kan lätt bli knepigt när vuxna ska försöka sig på att skildra barn/tonåringars värld. Det blir lätt cringe som kidsen skulle säga (eller säger man fortfarande det?). Och visst, det krävs väl kanske ett barn i yngre tonåren för att helt och fullt avgöra om den "hippa" musiken - som man på ett smart sätt byter ut Älskade Ängel mot i filmens inledande begravning av den "gamla Bert" - eller användadet av ord som guzz och gäri landar helt rätt men för en 27 år fyllda man passerar det i alla fall lagom smidigt, fast fortfarande med en gnagande känsla av att det ter sig just lite för självsäkert cringe.

 

 

 

 

Berts Dagbok är som sagt en romcom och rom-delen kan jag inte hitta några fel i, den görs som sagt på ett respektfullt och modernt sätt, men när det kommer till com:en hade jag kanske, förvisso med rätta, lite för högt satta förväntningar med tanke på vilka som står för manus och regi. Filmen blir trots flera smarta repliker, och vissa inslag som är på en Grotesco-genial nivå, som helthet aldrig mer än mest lite smårolig. En kul grej för stunden men inget direkt minnesvärt som du citerar saker ifrån veckor efteråt. Då dröjer sig mer rom-delen kvar och både Amira och Leila är tjejer som man själv hade fallit pladask för när man var 12-13 år. Amira spelas av Julia Pirzadeh som är skulle jag säga den av de unga skådespelarna som gör bästa ifrån sig, hon påminner lite om en yngre Elisa Ibrahim från SVT:s Play-serie Festen som också är så charmig så att man bara vill dö (för övrigt en charmig serie, värd att spana in). Leila gestaltas av Yussra El Abdouni som vi kunnat se tidigare i år som lillasyster Lisha i SVT:s uppmärksammade serie Kalifat (också den väl värd att spana in, riktigt bra). I huvudrollen som Bert ser vi Hugo Krajcik som jag skulle säga är mest som filmen i stort - dvs helt okej, inte dålig men inte heller något fantastiskt. Han flankas av Frank Dorsin och Arvid Bergelv som spelar Åke respektive Lill-Erik. Båda gör bra ifrån sig - även om Lill-Erik tyvärr känns något outnyttjad som karaktär - och båda är trovärdiga uppdateringar av sina karaktärer. Och ja, Frank Dorsin är son till Henrik Dorsin (pappa Dorsin gör även en mindre roll som busschaufför i filmens sista akt) och har tidigare kunnats ses axla rollen som en annan kär barnbokskaraktär som första halvan av LasseMaja i filmen från 2018. Frode Östlin Westman - som gestaltar Berts plågoande Klimpen - har självklart en tung jacka att fylla efter Martin Iliou Lindqvist men han gör det bra och skapar en trovärdig Klimpen 2020.

 

Berts Dagbok var som sagt en helt okej romcom för barn, inte svinkul men den funkar som underhållning för både barn och vuxna och den visar framförallt att Bert fortfarande går att göra utan problem 2020. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När den stressade Rachel (Caren Pistorius) i morgontrafiken tutar åt en man i en pick-up är hon inte medveten om att det är början på vad som kommer att bli en dag av rent helvete...

 

 

 

 

Unhinged är en sådan där film som jag egentligen hade noll intresse av. Jag hade inte hört talas om den och visste knappt vad den handlade om men den gick direkt efter Berts Dagbok på min lokala biograf och jag kände för en movie night och ville stötta lite extra under öppningshelgen. Så vad jag egentligen visste var att Russell Crowe spelade en man som jagar en kvinna och egentligen finns det inte så mycket mer att säga om handlingen. Kortfattat så går handlingen ut på att vi får stifta bekantskap med Rachel som är en ganska schablonig karaktär. Hon försvover sig på soffan och väcks av sin son vars pappa hon genomgår en skilsmässa med. I köket sitter hennes (lille?)bror och dennes flickvän som flyttat in på obestämd framtid i väntan på att någon av deras affärsidér ska kick off. Deras mamma har motvilligt flyttat in på hem och nu måste hennes hus säljas. Ni förstår, Rachel har a lot on her plate. Hon stressar sig genom morgontrafiken i New Orleans och hamnar bakom en man i en grå pick-up. Pick-up:en står vid ett rödljus men kör inte när det blir grönt. Rachel som redan är stressad och försenad slänger sig på tutan varpå pick-up:en börjar köra. När de senare kommer ut på en raksträcka kör pick-up.en upp jämsides med Rachel och föraren signalerar att hon ska veva ner rutan. De utbyter en konversation som består i att föraren av pick-up:en - en man - vill ha en ursäkt av Rachel vilket hon inte ger honom då hon inte anser att hon gjort något fel. Detta blir startskottet för en vendetta där mannen i pick-up:en jagar efter Rachel genom trafiken och sedan genom en katt-och-råtta-lek söker upp vänner och familj till henne och via telefonkontakt med Rachel hotar att döda dem som straff för att hon inte bett om ursäkt.

   Nå ja, det fanns kanske en del till att säga om handlingen men även om den tar många ord att formulera i detalj så är den väldigt enkel: en man jagar en kvinna för att hon tutat på honom i trafiken. Ett inledande montage av nyhetsrapporteringar om road rage ge en tydlig bild av att filmens skapare vill rikta fokus åt vad som beskrivs som en folksjukdom och kokande gryta på väg att bubbla över men allt eftersom delar av gärningsmannens bakgrund avslöjas blir det också en kommentar på toxic masculinity och incel-kulturen där män anser sig bli osynliggjorda och skyller detta på samhället men framförallt kvinnor. Russell Crowes karaktär namnges inte heller och tituleras i eftertexten som The Man vilket gör honom till en representant för alla män samtidigt som offret - Rachel - namnges och blir en person och inte bara en siffra i statistiken som annars är fallet för kvinnor. I större utsträckning kan vi namnge (manliga) gärningsmän mer än deras (kvinnliga) offer, eller hur?

 

Men även utöver sin övergripande symbolik och tematik så var Unhinged en positiv överraskning. Den var från första stund spännande och allteftersom den tog fart allt mer intensiv till den grad att man fanns sig själv sitta och nagla sig fast i armstöden på biofåtöljen och knappt andas, hela tiden på helspänn! Crowe gör sig riktigt bra som psyklig mad man med inget att förlora och man hämtar även delvis element från Steven Spielbergs klassiska debutfilm The Duel när man stundtals gör pick-up:en mer än föraren till en karaktär och vad som får oss att känna oro. Unhinged är inte alls något direkt speciellt eller extraordinärt. Den är helt enkelt bara riktigt, rikigt välgjord och gör sitt jobb.