Jocke

 

 

 

Filmer med musik som tema is da thing i Hollywood just nu. Musikaler, biopics och dokumentärer om musiker och fiktiva berättelser om musiker har fullkomligt exploderat senaste åren - A Star Is Born, Bohemian Rhapsody, Rocketman, Amy, Whitney och Yesterday är bara några exempel och i år har bland annat en filmatisering av musikalen Cats premiär. Även Sverige har smittats av detta och vi har kunnat se bland annat Ted - För Kärlekens Skull och Tusen bitar - en film om Björn Afzelius. Redan 2008 kom dock vad som kan sägas vara föregångaren till vad jag ska recensera i den här recensionen. Då hade nämligen filmatiseringen av Catherine Johnsons musikal Mamma Mia! - en musikal baserad på ABBA:s låtar - premiär. Mamma Mia! fick så sent som förra året en uppföljare i Mamma Mia! Here We Go Again! och nu är det alltså Sveriges tur att hoppa på konceptet att ta en artist eller grupps låtar och bygga samman dem till en musikalisk berättelse. Artisten som fått äran är ingen mindre än Tjuren från Östersund - Sveriges svar på Bruce Springsteen - Tomas Ledin. Filmen heter En del av mitt hjärta och för regin står Edward Af Sillén och manus har skrivits av Lars "Vasa" Johansson.

 

Jag är själv ett stort fan av musikalgenren men är lite allergisk mot just den här typen av musikaler där man just tar låtar från en välkänd artist eller grupp och försöker bygga ihop dem till en story. I musikaler är det låtarna som ska berätta historien och föra handlingen framåt. Det optimala är därför att komma på en story och sedan skriva låtar som för den framåt och inte tvärtom. Det blir lätt krystat och mycket skarvande. Första Mamma Mia! är ett lysande exempel på detta medan dess uppföljare Mamma Mia! Here We Go Again! lyckades bättre och kändes mer som en komplett musikal. Så var hamnar då En del av mitt hjärta mitt i allt det här? Nja, den ligger mest någonstans i mitten och skvalpar runt. Man har av förståliga skäl valt ut några av Tomas mest kända dunderhits som stomme för berättelsen. Förutom den titulerande låten har vi Du kan lita på mig, Vi är på gång, Just nu, Helt galen i dig, Det ligger i luften, I natt är jag din, Sommaren är kort och såklart Sensuella Isabella för att nämna några. Och vad är det då för historia man kokat ihop för att få denna låtskatt att hänga ihop? Jo, det ska ni få höra.

   Vi får inledningsvis se den unga (sensuella) Isabella (Lovisa Bengtsson) och hennes skolkamrater - däribland Snygg-Simon (Egon Ebbersten), Tystlåtna Edvin (Olof Åhman) och Isabellas kompis Molly (Náthalie Andersson) - vara på gång att repa inför Lucia men så fort rektorn gått hem förvandla repet till en FF-fest med alkohol. Isabella är kär i Simon men Simon ska åka iväg över sommaren till sin släktning på Manhattan och frågan är om han kommer hinna tillbaka till att Isabella i sin tur ska åka till Stockholm. Utan att gå in på mer detaljer slutar festen i att det börjar brinna och vi kastas sedan 18 år framåt i tiden. Isabella, nu spelad av svenskfödda amerikanen Malin Åkerman som här faktiskt gör sin första svenska film, bor och arbetar i Stockholm med finanser på något sätt (lite oklart). På jobbet har hon en bästa kompis i Per Anderssons Kristoffer vars störta problem i livet är att han fastnat i "racketsportträsket" och bara dejtar killar om håller på med någon sorts racketsport utan resultat. Isabella får i uppdrag av sin chef (Johan Rheborg) att färdigställa en komplicerad affär mellan två stora koncerner. Strax efter att affären är så gott som klar reser Isabella hem till sin pappa som fyller 60 år och det första hon möts av är nyheten att pappa varslats från den lokala fabriken - som håller orten vid liv - på grund av någon "komplicerad affär mellan koncerner". Isabella inser att det är hennes affär som orsakat nedläggningen av fabriken. När hon bokstavligen klivit av tåget i Glimmerby stöter hon ihop med sin gamla skolkamrat Molly, en alltid lika underbar Shima Niavarani, som ganska direkt berättar att hon och Simon, nu spelad av hunkige Christian Hillborg, ska gifta sig. Isabella träffar även under sitt besök tystlåtna Edvin, spelad av Jonas Karlsson, som numera är ekonomichef på den nedläggningshotade fabriken. Isabella börjar inse att hon fortfarande har känslor för Simon. Känslorna bygger på romantiska sms hon fick som tonåren av den annars ganska "enkla" Simon men att det egentligen var Edvin som dikterade smsen åt Simon vet inte Isabella om, och vem var det egenligen som räddade henne ur den brinnande skolan för 18 år sedan?

 

 

 

 

Ja, som ni hör har vi här en ganska klassisk romcomdramastory som i det här fallet kryddas med lite Tomas Ledin-låtar som avbrott. För ja, det är tyvärr så att låtarna - även om dem är asbra och dess tillhörande nummer välgjorda - mest avbryter storyn än för den direkt framåt. Det är några få undantag som till exempel titellåten men det kanske mest tydliga exemplet på en låt som mest tryckts in för att är Knivhuggarrock som inte alls passar in, även om som sagt dess nummer är bra. Vi har även Den älskades sömn som förvisso passar in men bara för att man skrivit in att Isabellas mamma dött av just anledningen att kunna få in låten. Det är som sagt sådana här saker som är problemet med den här typen av sätt att bygga upp en musikal. Det blir ofta storylines som inte har någon annan funktion än att kunna få in ännu en av artistens alster. Men det är inte det som skaver mest med En del av mitt hjärta. För filmen är egentligen ganska bra som en musikalisk kioskroman, som min moster uttryckte det, men dess stora problem är manuset som även för sin satta verkshöjd är plågsamt dåligt. Det är smärtsamt att se annars så framstående svenska skådespelare som Jonas Karlsson, Shima Niavarani och Marie Richardson kämpa med att få sina repliker att låta någolunda trovärdiga och det känns som att Malin Åkersson för varje replik allt mer ångrar att det var den här filmen hon valde att göra "debut" i svensk film med. Sedan har vi förstås Johan Rheborg, Per Andersson och Johan Ulveson som främst har rena comic relief-roller och som faktiskt lyckas leverera sina repliker med i förhållande till materialet förvånansvärd träffsäkerhet.

 

Så En del av mitt hjärta hade kunnat få ett högre betyg - för den är väl medveten om sin egen verkshöjd och försöker inte vara något den inte är - och jag tror nog att om regissören Edward Af Sillén själv hade fått skriva manus hade det här kunnat bli en panguccé men med Lars "Vasa" Johanssons även i sammanhanget fullkomligt undermåliga manus kan det inte bli mer än en 2 av 5. Tyvärr.