Jocke

 

 

 

Mina väldigt förvirrade känslor efter att

första gången sett och hört Anis don

Deminas bidrag hade lagt sig något

och jag kan ändå uppskatta det här

som en kul partylåt som det inte är

helt omöjligt att den kommer sättas

på när man vill släppa loss lite framöver.

 

 

 

en andra lyssning DNA av Bradley Cooper

och Stefani Germanotta men blir i jämförelse

mer av en B-sida till ovan nämnda duettpar.

Det är fortfarande bra men även om Ellen

var frisk och kunde sjunga fullt ut så var

detta vid en andra lyssning något svagare

än vad jag mindes det.

 

 

 

 

 

 

Malous gloomy popballad växte lite grann

vid en andra lyssning och jag tror att det

här eventuellt hade kunnat vara något för

Eurovisionpubliken, dock inget som hade

gett oss någon topplacering.

 

 

Paul Reys Talking In My Sleep är fortfarande

en av de klart bästa och välproducerade låtarna

i årets Mello men i andra chansen kändes den

mer som en bra radiolåt än ett Mellobidrag.

 

 

 

 

 

 

Som jag uttryckte i min tidigare kommentar

i deltävling 1 så är Felix Sandman en av de

mediapersonligheter jag har svårast för just

nu. Vissa människor har man bara så extremt

svårt för och Felix Sandman är en sådan

person för mig. Jag ska dock tillstå att hans

bidrag Boys With Emotions lät lite bättre

i andra chansen men tyvärr väger fortfarande

mina känslor för Felix som (media)person över.

Jag kan inte hylla det här, tyvärr.

 

 

"We Are One är en party-power-låt men 

tyvärr otroligt ihålig. Frida klarar inte heller

att fylla ut den stora scenen  helt själv." skrev

jag om Frida Öhrns bidrag efter deltävling 4

och inget har förändrats på en vecka.

 

 

 

 

 

 

Det här är helt klart Mendez svagaste

bidrag i Mello men visst, det svänger...

 

 

...men inte lika mycket som drängarna!

Christer Björkman och Karin Gunnarsson

sa om duell 4 att det var duellernas duell

och att svenska folket ställs inför valet om

de vill ha fest på logen eller fest på en

dominikansk gata och för min del blir

det fest på logen alla dar i veckan!

 

 

 

 

 

Reglerna för duellerna i Andra Chansen är som följer; en låt som kommit 3:a i sin deltävling möter en låt som kommit 4:a i sin deltävling och de får inte ha tävlat i samma deltävling. Vilka av de båda låtarna i duellerna som kommit på vilken placering i sin deltävling avslöjas inte men reglerna ger ändå en något snäv spelplan för producenterna att röra sig på. Duell 4, och i viss mån duell 2, var väl de duellerna som var någolunda "rättvisa" där det fanns ett gemensamt tema eller knutpunkt för de båda bidragen som duellerar mot varandra. Jag är som ni vet av den åsikten att Andra Chansen är en helt onödig del av Mello. Den har funnits i någon form sedan 2002 och på dessa 18 år har EN person tagit sig via Andra Chansen och vunnit finalen. Detta var 2013 och Robin Stjernberg som slutade på en 14:e plats i Eurovision. Andra Chansen är bevisligen inget recept för framgång i Eurovision och även om det är jättefint att Melodifestivalen står på egna ben så är det samtidigt framförallt Sveriges uttagning till Eurovision och då borde rimligen Andra Chansen läggas ner. Jag ger dock alla låtar en ärlig andra chans men i år var det med undantag för Drängarna och Paul Rey helt rätt låtar som hamnade i Andra Chansen.

 

 

 

Andra Chansen med de olika duellerna utgjorde dock en väldigt liten del av fokuset under kvällen för detta år var den femte veckan i Mello framförallt ämnad åt Melodifestivalens Hall of Fame. Vad är då egentligen Melodifestivalens Hall of Fame? Vi har sett de 48 invalda insatserna svepa förbi 12 åt gången i varje deltävling och så här beskrev Christer Björkman det hela i eftersnacket till deltävling 4:

 

 

Detta första år av Melodifestivalens Hall of Fame har man alltså valt in 48 insatser och det är tänkt att varje nästkommande år ska det röstas in ytterligare 6 insatser. Det kan vara ett bidrag, det kan vara en artist, det kan vara en koreografi, det kan vara en textrad - helt enkelt något som fastnat i folkets medvetanden och minnen. För att en insats ska kunna väljas in måste det ha gått 10 år sedan insatsen gjordes, undantaget är att om man vinner Eurovision då man väljs in automatiskt i Hall of Fame så t.ex. är Måns Zelmerlöw och Loreen redan invalda trots att deras insatser ligger nära i tiden. Det har över huvudtaget pratats väldigt mycket om Hall of Fame - ja, nästa mer än om själva tävlingen i sig - under det här Melloåret och att allt skulle komma att kulmineras i Andra Chansen som sades bli ett större event än självaste finalen. Det är inte utan att man bygger upp en ordentlig hype...och resultatet var kanske inte riiiiiktigt på rätt nivå.

   Missförstå mig rätt, att få se Måns Zelmerlöw sjunga duett med Lill Lindfors, återföreningar av Hanson, Carson & Malmkvist och Alcazar och framträdanden från artistersom  Claes-Göran Hederström, Agnetha Munther, Ann-Christine Bärnsten, Anna Book Kicki Danielsson och Cecilia Vennersten - för att inte tala om det historiska mötet mellan Tomas Ledin och Björn Skifs på samma scen, Loreen som körde en konstnärlig mashup av sina tre mellobidrag och framförallt Björn Gustafssons comeback - alltihop presenterat av Karin Falck är förstås magiskt för en Melloälskare men hela Hall of Fame-delen av programmet - som dessutom utökat programmets speltid med 20 minuter - kändes ungefär lika stressad och rörig som presentationerna av insatserna gjort i deltävlingarna. Det kändes paradoxalt nog som att Andra Chansen-momentet och programledarna fick stå helt tillbaka och fick knappt något luft alls. Detta hade varit okej om Hall of Fame hade varit mer strukturerad men nu kändes det som att två fullängdsprogram trängdes på en och samma allt för korta speltid. Det ger inte rättvisa åt något av segmenten. Ja, jag älskar fortfarande idén med Hall of Fame och jag hoppas verkligen att det med kommande års 6 invalda nomineringar kan bli en mer värdig tillställning. Vad vi fick se igår med de 48 insatserna liknade mer en något rörig utdragen mellanakt än en Hall of Fame-gala. Den som gapar efter mycket osv.

 

 

 

Andra Chansen byggdes upp till att bli spektaklernas spektakel och det blev det fast inte i den ordbemärkelsen som det var ämnat. Jag hoppas på en bättring till nästa år för jag tror på konceptet med Andra Chansen + Hall of Fame, framförallt som ett sätt att göra femte Mello-lördagen mer sevärd.

 

 

 

1. Drängarna - Piga & dräng

 

2. Malou Prytz - Ballerina

 

3. Paul Rey - Talking In My Sleep

 

4. Anis don Demina - Vem e som oss

 

5. Ellen Benediktson & Simon Peyron - Surface

 

6. Frida Öhrn - We Are One

 

7. Mendez feat. Alvaro Estrella - Vamos amigos

 

8. Felix Sandman - Boys With Emotions