Då var det dags för finalen av Melodifestivalen 2020! Sex underbara veckor har vi tillryggalagt och vi har när jag börjar knappra på tangenterna korat vår sextionde vinnare som ska få representera oss i Eurovision Song Contest senare i år i Rotterdam - AHHHHHH!!! Men innan dess ska ni som sed bjuder få mina kommentarer om finalen samt en sumerande reflektion om årets festival i stort uppdelat på punkterna; bidragen, programledarna och showen, Då kör vi!
Bidragen:
Victor Crone - Troubled Waters
Victor Crones bidrag är fortfarande
kompetent men det är inte utan att
både framträdandet och låten börjar
bli lite trött och tråkigt - uttjatat helt
enkelt.
Paul Rey - Talking in My Sleep
Paul Rey var vädligt glad över att
stå på finalscenen i friends arena
och detta syntes tyvärr lite väl
mycket i hans nummer. Missförstå
mig rätt, han får naturligtvis vara
glad, men när lyckan tryckte sig
fram bakom det allvar och sorg
som låten handlar om bröt det
illusionen något. Fortfarande en
väldigt fin radiolåt.
The Mamas - Move
The Mamas vinst var välförtjänt,
och låten har växt på mig under
den senaste veckan men jag kan
inte komma ifrån att oavsett hur
bra pipor dem har så är The
Mamas bakgrundssångerskor.
Det är dock inget fel i att vara det.
Mohombi - Winners
Titeln slog inte in, vilket den
hade gjort om Mohombi vunnit
eftersom han aderat några dansare
till sitt nummer som lyftes något
men det märktes att han inte
helt återhämtat sig från sin
släng av malaria och låten är
i sig väldigt forgettable.
Hanna Ferm - Brave
Hannas röstcoach tillika bakgrundsångerska
hade gett henne rådet att gå in i
mindsetet att hon redan vunnit och
ska upp och köra vinnarframförandet,
och det var ett bra råd. För likt efter sin
vinst i deltävling 4 var Hanna tusen
gånger bättre när hon är avslappnad
och bara njuter. Det var inte alls samma
stelhet som hennes första framträdade.
Mendez feat. Alvaro Estrella - Vamos Amigos
Jag tror jag har tömt ut allt jag har
att säga om det här bidraget i mina
kommentarer från deltävlinge och
andra chansen. Det är en låt som
funkar som bakgrundsmusik på
en fest där man inte lyssnar så
koncentrerat på musiken.
Dotter - Bulletproof
Helt klart årets snyggaste och mest
avancerade framträdande, ännu mer
imponerande sedan Dotter berättat
att hon blir helt bländad av lamporna
och behövt momoerara i "muskelminnet"
var alla kameror är. Min personliga favorit
och den jag ville skulle ta hem segern.
Robin Bengtsson - Take a Chance
Robin Bengtsson har adderat rök till
sin scenshow men det hjäper föga
när sandpapper har mer utstrålning
än både han och låten tillsammans.
Mariette - Shout It Out
Mariette do Mariette. Ja, det här är
bra. Det är kompetent men Shout
It Out är inte mer än ett mellanspår
på en platta och ingen singel och än
mindre en Mellovinnare, men jag
älskar Mariette.
FELIX SANDMAN - BOYS WITH EMOTIONS
...och raka motsatsen känner jag
som ni bekant vet för den här pojken.
Felix självgodhet lös igenom väldigt
tydligt i hans framträdande i finalen
men jag vill poängtera att Boys with
emotions och dess budskap är bra,
om det bara hade framförts av någon
med liiiite mindre fuckboy deluxe-aura.
Anna Bergendahl - Kingdom Come
Annas nummer - med fyra barbröstade
män i kilit - andas väldigt mycket Eurovision
och nog hade det varit fint att få se henne
ta revange 10 år efter den där ödeskvällen
i maj 2010 men låten håller inte hela vägen.
Anis don Demina - Vem är som oss
Jag har nu helt och hållet förlikat mig
med Anis don Demina och hans Vem
är som oss - Det här är MELLOPARTY!
Och jag kan sträcka mig så lång att
det inte hade varit en katastrof om
han fått en biljett till Rotterdam.
Sammanfattning:
Ja, vad ska man säga? Precis som många av de tidigare åren av den moderna Melodifestivalen har vi på omvägar lyckats skrapa ihop det bästa - kräm de la kräm - till finalen. Personligen hade jag väl gärna bytt ut Felix Sandman mot valfri annan men objektivt sett kunde vi inte fått en bättre final!
Showen:
Ja, då var det alltså final i Melodifestivalen 2020 och vad hade man sparat åt oss? Vi började med att få se alla tidigare vinnare från 1958 till 2019 parallellklippt med vyer över Stockholm på vägen mot friends arna där vi skulle kora den 60:nde vinnaren. Därefter bjöds vi på ett öppningsnummer där programledarna - David i klänning och högklackat - framförde en barock opera/balett om alla de tävlande artisterna och även en hippiedoftande mellanakt om ja, melodifestivalen. David bjöd oss på det nya inslaget 12 snabba frågor och vi fick även avnjuta årets sista snabbrepris. Kvällens stora överraskning var att Babben Larsson framförde året nytolkning av förra årets vinnarbidrag när hon körde en avskalad, svensk helomgjord version av Too Late For Love. Fint. Ja, det var inte mycket mer än så.
Sedan har vi förstås röstningen och vi började som alltid med Internationella Juryns röster som i år kom ifrån Israel, Österrike, Armenien, Australien, Malta, Island, Frankrike och Nederländerna och dessa var som väntat ganska spretiga men i slutändan låg Dotter och The Mamas på delad förstaplats. Sedan återstod svenska folkets röster och dessa levererades enligt samma recept som man prövat i Eurovision 2019 dvs att man utan inbördes ordning delar ut poängen efter hur bidragen ligger efter den Internationella Juryns röster, den som ligger sist får sina poäng först och sedan arbetar man sig uppåt. Det var riktigt nervkittlande och till slut vann The Mamas över Dotter med ETT POÄNG! Fantastiskt spännande!
Sammanfattningsvis:
Finalen av Melodifestivalen 2020 hade en hög kvalité på bidragen och en spännande omröstning - där The Mamas inte bara blev vårt 60:nde vinnarbidrag men också de andra någonsin att vinna Mello två år i rad i och med att de körade bakom John Lundvik förra året. Tidigare är det bara Family Four som vunnit både 1971 och 1972 - men showen i övrigt var ganska intentsägande, något vi ska prata mer om när vi istället går in på en utvärdering av hela årets festival i stort. Men först:
Min egen lista över vilka som var bäst (1 = bäst 12 = sämst):
1. Dotter - Bulletproof
2. Paul Rey - Talking in My Sleep
3. Hanna Ferm - Brave
4. The Mamas - Move
5. Anis don Demina - Vem är som oss
6. Mariette - Shout It Out
7. Anna Bergendahl - Kingdom Come
8. Mendez feat. Alvaro Estrella - Vamos Amigos
9. Victor Crone - Troubled Waters
10. Robin Bengtsson - Take a Chance
11. Mohombi - Winners
12. FELIX SANDMAN - BOYS WITH EMOTIONS
Internationella Juryn: Svenska folket: Slutliga resultatet:
Melodifestivalen 2020 - en utvärdering:
Bidragen:
Vi börjar med stommen i varje omgång av Melodifestivalen - bidragen:
Oavsett vilket kan vi nog enas om att vi har skickat en värdig vinnare som kommer att ge oss en toppplacering i Eurovision Song Contest i Rotterdam i maj.
Så formulerar sig Melodifestivalens nya tävlingsproducent Karin Gunnarsson och Schlagergeneralen Christer Björkman som steppat ner till Senior Producent i bookleten till årets Melloskiva och det har rätt. Av de bidrag som hade en realistisk chans att ta hem segern hade samtliga varit värdiga. Även om jag har spytt viss galla över några bidrag så skulle jag ändå vilja sträcka mig till att säga att även om långt ifrån alla bidrag i år varit Eurovisionmaterial så har inget varit direkt dåligt, och det är ett bra betyg åt en musiktävling som alltså precis korat sin sextionde vinnare.
Programledarna:
Årets programledartrio bestod av Linnea Henriksson, Lina Hedlund och David Sundin. En på pappret något omaka trio men som redan från första deltävlingens öppningsnummer visade oss att de kompletterade varandra på bästa sätt. Linnea är den trygga punkten - hamnen i stormen - Lina den showiga discopinglan - Mama Mello - och David den skojiga fabrorn - certifierad lustigkurre. De har med trygg hand guidat oss genom årets festival och levererat utifrån de förutsättningar de fått, För det är något vi ska gå in på när vi går över till att prata...
Showen:
Jag har varit inne och nosat på det här många gånger under mina kommentarer på både deltävlingarna och Andra Chansen och jag ska nu gräva lite djupare i min kritik om att Mello blivit för lagom och i och med det mesigt. Melodifestivalen är en egen institution i svensk underhållningsbranch - det är Sveriges och till och med en av världens längst rullande tv-produktioner - men den har på senare år tappat i edge. Man har snöat in sig för mycket på mantrat att man är hela Sveriges fest och allt mer slagit knut på sig för att om inte tillfredställa alla så i alla fall inte uppröra någon. Förr om åren skapade Mello rubriker veckovis över något i showen som upprört någon grupp i samhället - eller som 2009 när man skapade en diplomatisk kris mellan Sverige och Ryssland - men i år har det inte funnits något att skriva rubiker om. Ingenting alls. Visst, det har varit öppningsnummer och mellanakter som varit bra - speciellt Linneas och Davids - men man börjar undra hur många olika vinklar man kan göra på att Mello är en fest utan att bli uttjatad, jag skulle säga att man nått gränsen nu.
Missförså mig rätt, jag vill fortfarande ha de spektakulära mellanakterna med glitter och glamur och fest - men jag vill också ha annat. Jag vill ha vågad men väl avvägd humor som när Grotesco skapade den ovan nämnda diplomatiska krisen med sin discodänga Tingalinn eller små instoppade skämt om samhällsakutella ämnen. Ja, Sverige är landet lagom - landet mellanmjök där jantelagen är inskriven i grundlagen - men Melodifestivalen ska vara allt annat än lagom och ska ta den där jantegrundlagen, knyckla ihop den och kasta den all världens väg. Mello måste steppa upp, man måste våga kasta sig ut och ibland landa snett för att allt fler gånger landa rätt. Man måste hitta tillbaka till en balans mellan det lagom, det vågade och det festliga. Vi behöver ett Grotesco som skanderar Dasvidaniya Putin!, vi behöver en Björn Gustafsson som ranglar runt full och sjunger kärleksånger till Carina Berg och vi behöver en Clara Henry som sjunger ett hoppingivande budskap till unga tjejer att inte ta någon skit och att ingen ska bestämma över vad de vill göra i livet eller helt enkelt bara en Gina Dirawi - vi behöver detta lika mycket som vi behöver stora dansnummer med extravaganta dräkter och sånger om att Melodifestivalen är hela Sveriges fest, för det är först då det verkligen blir hela Sveriges fest! Vi måste sikta högre, höja ribban - vi får inte nöja oss med lagom - vi måste alltid sträva efter fantastiskt för då kan vi återigen skapa Mellomagi på riktigt!
Sammanfattningsvis:
Det är dags att Mello kravlar sig ur det dike av lagom och jante man rullat runt i och tar sig en ordentlig funderare hur man ska komma tillbaka till sina forna glansdagar - hur man ska sluta vara rädd för krigsrubrikerna utan återigen omfamna dem - jag är övertygad om att man kan om man bara vill!
0 kommentar(er)
