Jocke

Under devisen Inget stoppar Mello är vi alltså framme vid den i dessa tider ännu behövligare flykten från verklighetens vintermörker in i en värld av ljus, glitter och glamour där allt är underbart under regnbågens alla färger. Men likt allt annat så har Coronan påverkat även Mello. Årets festival - som firar 20 år av vad som brukar kallas den moderna festivalen med deltävlingar - kommer inte att resa land och rike runt och fylla arenor med sprudlande publik. Samtliga fyra deltävlingar, andra chansen och finalen kommer att hållas i Globens annex utan publik och med nya programledare för varje lördag. Speciellt för i år är att man även har back-up-artister för om någon av de tävlande skulle bli sjuka (efter deltävlingarna kommer man dock använda filmat arkivmaterial om något av andra chansen- eller finalbidragens artster skulle bli sjuka). Men annars är allt sig likt; fyra deltävlingar, en andra chans, en final och 32 bidrag som slåss om att få representera Sverige i världens störta och längst fortgående musiktävling - Eurovision Song Contest. Även ESC som ställdes in förra året arbetar efter tre olika scenarion för att kunna genomföra tävlingen i år, i värsta fall genom bidragen på videolänk från respektive land. Men nog pratat om det. Första deltävlingen av Melodifestivalen 2021 gick av stapeln igår och här nedan följer som alltid mina kommentarer på låtarna och sedan på kvällen i stort. Enjoj! Nuuuuuu KÖR VI!!!!!

 

 

 

 

Kadiatou kom tvåa i Idol 2018 och

efter att ha researchat mina kommentarer

på twitter om hennes medverkan där så 

verkar jag ha tyckt om hennes starkt. När

hon kliver ut på Mellos scen så här tre år

senare så är det med en cool radiolåt som

tillsammans med ett tråkigt nummer blir

väldigt svagt och intetsägande.

 

 

 

Grabbarna i Lillasyster med sin brutala, vröliga

rappmetal är personliga favoriter hos mig

och jag hade höga förväntningar på den här

låten men jag var lite orolig ändå eftersom

en av låtskrivarna är Palle Hammarlund och

jag var rädd att det skulle vara för Mellofixat.

Och ja, farhågan besannades. Detta var förvisso

bitvis massa vröl men mestadels allt för mycket

Takida, vilket alla som kan något om hårdrock

vet är ett skällsord som jag skäms litegrann över

att använda mot ett band jag egentligen tycker om.

 

 

Jessica Andersson är med i Mello för åttonde

gången och vi vet vid det här laget att hon aldrig

sviker, så inte heller denna gång. Hon leverar en

go powerlåt med inslag av schlagerpop akompanjerat

av ett stilrent och snyggt nummer. Synd att hon snuvades

på i alla fall en andra chansen-plats.

 

 

 

Pauls förra låt i Mello hette Talking in my sleep

och årets låt är lite på samma tema då den är

väldigt trött och sömnig. Snyggt scenframträdande

dock, men även det ganska tråkigt.

 

 

 

Med dundersuccén I Do färskt i minnet går det

inte annat än att pappadansa loss även till den

här glättiga schlagerpopdansbandsdängan! Snyggt

jobbat!

 

 

 

Nathalie Brydolf har sedan sjätteplatsen i Idol

2018 dejtat sig genom TV-världen i både Bachelor

och Första Dejten men att komma som ändå i

sammanhanget okänd och köra en fin, avskalad 

powerbalad i Mello är inte lätt. Fingerprints är inte

tillräckligt fantastisk för att blåsa oss av stolen och

rösta sönder våra telefoner så tyvärr tar Nathalies

resa slut redan i deltävling 1.

 

 

Ett avancerat nummer med ett kartonghus

stort som en attefallsvilla för att täcka upp

för en kass låt? Ja, det verkar ha fungerat

eftersom han tog sig till final och där vet vi

ju alla hur det kommer sluta; just det - andra

plats.

 

 

 

Deltävling 1 var på det stora hela ganska okej, inget jättebra men inte heller något som var direkt dåligt. En helt okej start helt enkelt och de små miniskrällarna gjorde att man känner att vad som helst kan hända de kommande lördagarna detta på pappret väldigt oförutsägbara år.

 

 

 

 

Så hur var då denna första deltävling under rådande pandemiförhållanden? Jo, den var lite annorlunda. Vi kan ju börja med att t.ex. årets scen är byggd helt och hållet för TV-produktion och inte för en arena och att även numren varit friare att utformas utan att ta hänsyn till en fysisk publik, även om det självklart är en viktig del för artisterna att få energi ifrån men efter ett år som 2020 är de flesta bara lyckliga över att få jobba. Att det inte är någon publik märks också på hela programmet i stort.

 

Vi kan börja med manuset som är skrivet i princip utan några skämt, minsta möjliga innehåll för att guida oss genom kvällen, och de pålagda publikapplåderna hjälper inte riktigt till, snarare tvärtom. Programledare för kvällen var Lena PH - som i och med denna fjärde gång slår rekord i att ha lätt Melodifestivalen flest gånger olika år - och jag ska erkänna att jag hade lite svårt för henne i början men hon växte på mig och det är därför synd att hon inte får fortsätta. Här har vi också ett orosmoment med årets festival.

   Vi har totalt nio olika programledare under årets festival - en eller två nya för varje lördag - och Christer Björkman som återkommande bisittare. Detta är för mig problematiskt på olika plan. Dels så är att programleda Mello ett av det mest prestigefyllda uppdragen du kan få inom svensk TV och att då bara få en kväll att göra det på ställer en hög press. Sedan handlar det också om att relationen som byggs upp mellan programledare och publiken över sex lördagskvällar är något fint i sig och finns också med som en röd tråd. Den röda tråden i år blir i så fall Christer Björkman som efter 20 år som schlagergeneral verkligen ska göra slag i saken och kliva av som tävlingsproducent och han har därför detta sista år tagit klivet framför kameran och jag hade faktiskt kunnat tänka mig att se honom leda årets festival helt själv eller med en återkommande sidekick. Björkman är som ett barn på julafton när det kommer till Melodifestivalen och hans energi smittar verkligen av sig på oss hemma i sofforna.

 

Men vad bjöds vi då på denna av naturliga skäl avskalade kväll? Vi fick inledningsvis ett förinspelat intro med vybilder från runt om i Sverige parallellklippt med människor med balonger och Christer Björkman som berättade om att det i år alltså är 20 år sedan Melodifestivalen började turnera runt i Sverige. Sedan inledde Lena PH showen i annexet med att framföra en låt från sin senaste platta och senare under kvällen fick vi två förinspelade sketcher med Lena där hon dels gjorde sig i ordning från soffpotatis till glammig Melloprogramledare och sedan sprang runt i glitterklänning och hjälpte till i arenan inför lördagens sändning. På den förinspelade fronten fick vi även ett vad jag gissar kommer bli stående inslag med Hermans melodiska historia där historiken Herman Lindqvist guidar oss genom den moderna Melodifestivalens historia. Som mellanakt körde Lena en avskalad sorts saloonversion av Dansa i Neon. Och ja, det var väl det.

 

 

 

Jag skulle säga att deltävling 1 var väldigt fattig även med pandemimått mätt. Det är klart att vi inte kan förvänta oss några pampiga dans- och shownummer likt the Swedish smörgåsbord eller Indie Club men man kan faktiskt utnyttja det avskalade och skapa fina nummer men här känns det mest som man lagt sig ner för att dö, man har inte ens försökt att göra något ordentligt utöver bidragens nummer. Och ja, det är bidragen som är det viktigaste i Mello men det är faktiskt en folkfest och ingen begravning. Begravningar har förmodligen många av oss fått mer än nog av under 2020 och 2021 så vi behöver inte en direktsänd under lördagskvällen, speciellt inte när Mello är något som är tänkt att skapa glädje och ljus i en mörk tid. Jag hoppas verkligen att man steppar upp det till kommande lördagar. Jag tror fortfarande på Mello!

 

 

 

1. Jessica Andersson - Horizon

 

2. Arvingarna - Jag tänker inte gå hem

 

3. Lillasyster - Pretender

 

4. Nathalie Brydolf - Fingerprints

 

5. Kadiatou - One Touch

 

6. Paul Rey - The Missing Piece

 

7. Danny Saucedo - Dandi Dansa