Jocke

 

 

 

Efter några lyssningar så har Estrellas

låt vuxit lite på mig och jag kan acceptera

den som en del av en längre party playlist,

men den är fortfarande svag. Färgstarkt

som bidrag dock.

 

Jag vill med en gång be om djupaste

ursäkt om att jag i mitt tidigare omdöme

använde T-ordet om Lillasysters bidrag.

Efrer några lyssningar har jag insett att

det här är arenarock på Lillasysters vis.

Länge leve svensk jävla metal! 

 

 

 

 

Frida Green sjunger bra, låten som

fortfarande ekar allt för mycket av

Anna Bergendahl är också den bra.

Det är bra helt enkelt, men inte mer.

 

Efter några lyssningar så börjar the

missing piece falla på plats. Det här

kommer att vara en go radiolåt om

några veckor.

 

 

 

 

Ja, detta är rena rama ding dong

men man känner redan been there,

done that och det gör känns det som

även Ewa Roos som fortfarande inte

anstängt sig för att lära sig att göra

koreografin i någolunda takt eller med

någon form av engagemang.

 

Clara Klingenström har gjort en närmast

Marie Lindbergsk Mello-resa med skillnaden

att Clara var en artist redan innan, om än

okänd sådan. Nu är hon med sin gitarr namnet

på allas läppar och hon får passa på att

njuta så länge det varar. Hennes bidrag

har också det växt på mig efter några

lyssningar och det är en sådan där perfekt

hösmyslyssnarlåt.

 

 

 

 

 

Kvällens andra Klara - men den första i

finalens startfält - leverar återigen med

sin rejäla Mello-dänga signerad Kempe.

Det låter som det ska, men är inget att

satsa på om vi vill vinna Eurovision i år.

 

Återigen räckte inte the best of Efraim

för att han skulle ta sig till final och faktum

är att hans bidrag är det enda som jag

kände var sämre vid en andra lyssning,

det är dock fortfarande helt okej ett

mellanår som detta.

 

 

 

 

 

Andra chansen innehöll väl inga direkta surpriseer - de bidrag med blå bakgrund ovan är de som gick vidare till finalen nästa lördag - och jag var inte direkt upprörd över något av utfallen även om jag personligen mycket hellre hade sett hårdrocken representerad i finalen än latinopopen.

 

 

 

Andra Chansens programledare vid sidan av Christer Björkman var Shirley Clamp som innledde kvällen med att genom olika hallå:or presentera programmet. Förutom de olika duellerna - som föregicks av klipp där artisterna tävlade mot varandra i lekar arrangerade av Shirley medan de hyllade varandra - bjöds vi på de personer/akter som i år valts in i Melodifestivalens Hall of Fame. Dessa är Carola för genombrottet med Främling, Jan Johansen för Se på mig, Magnus Carlsson för sina många deltaganden i tävlingen både som del av en grupp eller som soloartist, Ulf Elving för sina insatser som programledare, Britt Lindeborg för sin roll som den första kvinnliga låtskrivaren i Mello, Thomas "Orup" Eriksson och Anders Glenmark för Upp över mina öron och slutligen Ola Håkansson för sina många deltaganden som artist, låtskrivare och producent. Ola Håkansson fick även ett medley tilldelat sig framfört av Benjamin Ingrosso och FELIX SANDMAN.

   Övriga musikaliska framträdanden bestod i att Shirley Clamp körde en mer avskalad version av sin dunderhit Min kärlek och hon och Christer körde även en duett på franska och Tommy Körberg framförde sin odödliga klassiker Stad i ljus. Slutligen så gjorde den hyllade och flerfaldigt prisade humorgruppen Grotesco comeback för första gången sedan de ställde till med diplomatisk kris mellan Sverige och Ryssland för 12 år sedan. Comebacken bestod i att reportern Pål Potter reste till klostret i Slavodbidni i Bulgarien dit DJ Trexx sökt sig till ett liv i exil sedan Europa blivit tyst och kallt och inte längre dansar i harmoni till basbaserad techno. Potter lyckas dock väcka honom ur sin dvala och vi bjuds på en technorökare om att EU måste komma samman i just technomusiken- och dansens tecken akompanjerad av lättkläda munkar och nunnor som dansare. En blink and you miss it-comeback gjorde även Dolly Style när de medverkar som Lillasyster-supporters i klippen med svenska folkets hejar-skyltar.

 

 

 

 

Ja, vad tyckte jag då om denna kvällen? Ja, Shirley Clamp är ju Shirley Clamp och hennes egocentrerade stil där självdistansen är smått oklar bitvis går inte hem hos alla och det beror vad jag är för humör om jag är målgrupp eller inte men jag var på lagom rätt humör för att det skulle passera. Manuset var bra men lite fattigt skrivet dock, tillexempel gjordes det en lite för stor grej av Pernilla Wahlgrens felsägning på Clara Klingenströms namn från förra veckan.

   Om vi går in på mellanakterna och pausunderhållningarna så förstod ni säkert att jag hellre stuckigt ut båda ögon med en gaffel än att beskåda Benjamin Ingrosso och FELIX SANDMAN (Ja, hans namn ska enligen egen utsago skrivas med versaler) på samma scen men det var nääääästan förlåtet då vi direkt efteråt fick riktig kvalité med Grotescos återinträde i skandalskapande mellanakter. Nej, det är inga lättkränkta ryssar som är måltavlan här utan en annan av våra kanske mest lättkränkta grupper; konservativa kristna och främst katoliker men även religiösa i allmänhet. Reaktionerna lät inte vänta på sig och bl.a. Edward Blom stormade på twitter som givetvis plockades upp av Aftonbladet. Bloms reaktion är självklart bara en stämpel på att satiren gick hem och träffade rätt. Jag är också glad att SVT och Melodifestivalen gjorde det här och vågade ta tillbaka de lättsamt provoerande elementen som i princip saknats i festivalen sedan ja, senast Grotesco var med, så tack återigen för detta!

 

Men Grotesco till trots så var ändå Andra Chansen till stor del bara en helt okej show, den gjorde vad den skulle men inte mycket mer än så.

 

 

 

Min egen lista över vilka som var bäst:

1. Lillasyster - Pretender

2. Clara Klingenström - Behöver inte dig idag

3. Klara Hammarström - Beat of Broken Hearts

4. Paul Rey - The Missing Piece

5. Alvaro Estrella - Baila Baila

6. Frida Green - The Silence 

7. Efraim Leo - Best of Me

8. Eva Rydberg & Ewa Roos - Rena Rama Ding Dong

 

 

 

 Finalen: