Jocke

Så har då ännu ett Mello tagit slut. Svenska folket (och internationella juryn) har röstat och valt en vinnare. Nedan följer så följaktligen mina sista kommentarer på finalbidragen samt mina kommentarer på finalen i övrigt men också en sammanfattande kommentar på årets Mello utifrån de tre punkterna; bidragen, programledarna och showen. Det finns väl inte så mycket mer att säga? Vi kör igång!

 

 

 

 

 

 

Danny och hans attefallsvilla i kartong

öppnade finalkvällen. Dandi Dansa är

det av finalbidragen jag lyssnat absolut

minst på sedan det släpptes och det är

helt enkelt för att det inte är min cup of

tea.

 

 

 

Jag har dock lyssnat desto mer på

Klara Hammarströms power-schlager-

pop-ballad och den har växt till sig och

lyckas fylla ut sitt pampiga nummer.

Vi hade inte behövt skämmas om vi

skulle skickat detta till Eurovision.

 

 

Nja, skämmas hade vi inte direkt

behövt göra över Anton heller, möjligtvis

över hans sjukliga behov av att

greppa tag i ballen var och varannan

minut men han är den sista utposten

i manboy-artisteriet, ett artisteri

som är på behövligt utdöende.

 

 

Ja, i mitten placerade sig inte förra

årets vinnare utan de tog hem brons-

medaljen. In the Middle är en skön,

något gosspelandlig dänga i stil med

förra årets vinnarlåt och den har växt

otroligt mycket på mig.

 

 

Ja, något var det beviserligen som

saknades eftersom Paul Rey placerade

sig klart sist i både svenska folkets

röstning och på delad sistaplats i

sluttabellen men låten är en sådan

där som växer långsamt och kommer

att vara en skön radiolåt om några

veckor.

 

 

Ja, det finns väl inte så mycket mer

att säga än vad som redan sagts.

Still Young är en bra renodlad schlager-

dänga och dem är förvisso bra men

inte längre gångbara för en seger.

 

 

Närmare två miljoner färre av folkets

röster landade hos Alvaro Estrella som

sina närmare 1,8 miljoner streams på

Spotify till trots hamnade trea från botten.

Mitt omdömme om bidraget har inte rubbats

nämnvärt; det är en okej låt att ha i en party

playlist, inte mer tyvärr.

 

 

ett bemanningsföretag. Min pappa levererade

helt klart den bästa kommentaren under finalkvällen!

Clara  Klingenström blev stjärna över en natt

efter deltävling 4 och har sedan dess bara fortsatt

att öka. Hennes moderna singer-songwriter-pop

landade henne en tredjeplats hos svenska folket

och en femteplats totalt. Vi hade nog inte behövts

skämmas över att skicka henne till Eurovision heller.

 

 

Jag vet att Every Minute är en stor vattendelare

men jag måste säga att jag gillar det. Nej, det är 

inte för alla men det är modernt, det är kompetent

och det är fräscht.

 

 

Om vi bara ska gå på artisteri så är Dotter

helt klart min favorit i finalen, tyvärr är hennes

nummer väldigt mycket bättre än hennes låt

som står sig ganska blek i jämförelse med

hennes tidigare dunderhit Bulletproof från

förra året. Vi kan dock notera att hon även

denna gång hamnade enbart ett poäng efter

The Mamas.

 

 

Jag brukar väldigt ofta hålla med produktionen

om startordningen men jag måste säg att Arvingarnas

bidrag hade passat mycket bättre som första bidraget

eller någonstans i mitten, som sista bidrag blir den lite

knepig. Det svänger och är dansant men det är ingen

direkt käftsmäll.

 

 

 

2021 har varit ett verkligt mellanår men som alltid har vi ändå lyckats att plocka ut det bästa till finalen och fyra tidigare vinnare i startfältet talar för att svenska folket sökt sig till något tryggt och säkert ett pandemiår som detta. Dock blev det "nykomligen" Tusse som tog hem det och helt okända Clara Klingenström som slog igenom klarast så det visar paradoxalt på att vi ändå vill utvecklas och röra oss framåt.

 

 

 

 

 

Programledare för finalen var Måns Zelmerlöw och Shima Niavarani som inledde kvällen med att framföra en låt om hur deras olikheter kompletterar varandra, ett nummer som kulminerade i att finalartisterna kom ut på scen. Men 2021 är ju också Schlagergeneralen Christer Björkmans sista år och vi bjöds på en mellanakt som till omskrivna versioner av After Darks La Dolce Vita och Kom ut som en stjärna samt ett antal medleyn av klassiska moderna mello-låtar berättade Christers resa från pojkrummet som 10-åring till 20 år av tävlingsproducent och reformator av Melodifestivalen. Vi fick också ett extra avsnitt av Hermans melodiska historia om smärtans centrala del i den moderna Melodifestivalen. Vidare bjöd Måns på sin nya singel Come Over Love och Shima fick äran att tolka förra årets vinnarbidrag Move. Och just det, Anna Blombergs gamla karaktär - den nerviga utrikes-korren Birgitta Bollerud - gjorde comeback när hon fick ett nervöst sammanbrott på Rotterdams flygplats.

 

 

 

Både Måns och Shima är fullblodsproffs och jag gillar bådas stilar men det kändes aldrig riktigt som att de hade någon direkt kemi utan var som sagt bra båda två på sitt håll, och jag måste säga att det här var framförallt Shimas show! Speciellt kan nämnas hennes eldiga tango-osande Bondska tolkning av Move som golvade mig totalt. Det är inte ofta jag brukar gilla de nya tolkningarna av vinnarbidragen men det här gick hem till 100 %! Shima som artist i tävlingen 2022????

   Den internationella juryn bestod i år av Frankrike, Albanien, Island, Israel, Storbritannien, Schweiz, Cypern och Nederländerna. Det var Christer som skötte segmentet där jurygruppernas representanter levererade sina röster och det som inte får hända hände - tekniskt krångel. Ljudet försvann på Storbritannien och Schweiz. Man märkte på Christer att detta störde honom men han räddade ändå hem det och kvällen kunde rulla på.

 

Att det var Christer Björkmans sista Mellokväll var dock något som lyste med en ganska stark frånvaro förutom mellanaktsnumret som förvisso var bra men kändes lite ynkligt som en avtackning för 20 års tjänst och det livsverk som den moderna melodifestivalen verkligen är. Så jag vill bara här rikta ännu ett stort stack till Christer Björkman. Tack för allt du gjort. Jag själv saknar ord för allt vad man vill säga så jag förstår på sätt och vis produktionen men jag tycker att det borde ha kunnats göra något större, pampigare och känslostarkare än vad det blev. Överlag har jag under hela resan saknat ett mer nostalgiskt och hyllande segment av de 20 år som den moderna melodifestivalen rullat runt på vägarna men kvällen var ändå en helt okej Mello-final.

 

 

 

 

2. Dotter - Little Tot

 

3.  Eric Saade - Every Minute

 

4. Clara Klingenström - Behöver inte dig idag

 

5. The Mamas - In the Middle

 

6. Paul Rey - The Missing Piece

 

7. Klara Hammarström - Beat of Broken Hearts

 

8. Charlotte Perrelli - Still Young

 

9. Arvingarna - Tänker inte alls gå hem

 

10. Alvaro Estrella - Baila Baila

 

11. Anton Ewald - New Religion

 

12. Danny Saucedo - Dandi Dansa

 

 

 

 

---

 

Melloåret 2021 – en sammanfattning:

 

Så då är det alltså dags att sammanfatta ännu ett Melloår - Melloåret 2021. Det har precis som allting annat varit något annorlunda pga the big C och att detta sammanföll med att den moderna melodifestivalen firade 20 år gjorde omständigheterna extra speciella. Den moderna melodifestivalen består i en turné runt om i Sverige mellan fullsatta arenor med fyra deltävlingar, en andra chans och slutligen finalen i Stockholm. Detta jubileumsår fick man tänka om. Igen publik - Ingen turné – men Inget stoppar Mello! Man sände sex lördagar från ett publikfritt Annexet i Globen och med nya programledare varje vecka med Christer Björkman som enda återkommande fasta punkt.

Och en fast punkt har Melodifestivalen varit under 2021. Precis likt Kalle Anka på julafton har man slagit tittar- och röstningsrekord. Lägerelds-TV:n har gjort sitt återtåg i pandemins fotspår. I dessa tider söker sig människor till något tryggt och välbekant. Något som i alla fall nästan är precis som det brukar vara. Melodifestivalen är i slutet av dagen hela Sveriges fest och i år mer än någonsin! Här nedan följer nu mina sammanfattande kommentarer kring årets Mello med utgångspunkt i tre väsentliga punkter; Bidragen, Programledarna och Showen – Enjöj!

 

Bidragen:

 

 

 

Programledarna:

Man har som sagt i år bytt programledare för varje vecka och de har varierat i antal men totalt har 10 personer inklusive Christer Björkman programlett Mello 2021. Det började med Lena PH, sedan kom Oscar Zia och Anis Don Demina som avbyttes av Jason Diakité som lämnade över till Pernilla Wahlgren och Per Andersson som överlät till Shirley Clamp att sköta Andra chansen innan Måns Zelmerlöw och Shima Niavarani kom in och avslutade det hela i finalen. Och som nämnts flera gånger ovan så hade vi hela tiden Christer Björkman som en betryggande side-kick som höll i regler och presentationer av bidragen. Nio olika programledare alltså och således nio olika uttryck som skapat sex helt olika kvällar.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var märkbart orolig när jag såg vissa av namnen och idén med så många olika programledare kändes riskabel, men jag måste säg att det har fungerat! Jag har inte gillat alla programledare personligen men de har varit bra och skött sitt jobb på ett i princip felfritt sätt. Det har också varit roligt att se Christer Björkman ta mer plats framför kameran och hans obotliga och djupt rotade kärlek till Melodifestivalen har verkligen smittat av sig genom tv-rutan. Om jag ska nämna mina favoriter så var lätt Oscar Zia och Anis Don Demina bäst som helhet, tätt följt av Pernilla Wahlgren och Per Andersson och Shima Niavarani.

 

 

Showen:

Så har vi kommit fram till det kanske mest centrala vid sidan av bidragen och tävlingen; själva showen. Melodifestivalen är som ovan nämnts hela Sveriges fest som kommer in i vintermörkret och lyser upp våra vardagsrum sex lördagar under februari-mars.

”Mello måste steppa upp, man måste våga kasta sig ut och ibland landa snett för att allt fler gånger landa rätt. Man måste hitta tillbaka till en balans mellan det lagom, det vågade och det festliga. Vi behöver ett Grotesco som skanderar Dasvidaniya Putin!, vi behöver en Björn Gustafsson som ranglar runt full och sjunger kärleksånger till Carina Berg och vi behöver en Clara Henry som sjunger ett hoppingivande budskap till unga tjejer att inte ta någon skit och att ingen ska bestämma över vad de vill göra i livet eller helt enkelt bara en Gina Dirawi - vi behöver detta lika mycket som vi behöver stora dansnummer med extravaganta dräkter och sånger om att Melodifestivalen är hela Sveriges fest, för det är först då det verkligen blir hela Sveriges fest! […] Det är dags att Mello kravlar sig ur det dike av lagom och jante man rullat runt i och tar sig en ordentlig funderare hur man ska komma tillbaka till sina forna glansdagar - hur man ska sluta vara rädd för krigsrubrikerna utan återigen omfamna dem - jag är övertygad om att man kan om man bara vill!”

Så här skrev jag i min sammanfattning av Mello 2020 som jag såg på som en kullmen på en alldeles för lagom Melodifestival man blivit med åren. Sedan kom pandemin och frågan är då ifall 2021 verkligen var rätt läge att börja söka sig tillbaka till krigsrubrikerna och ”skandalernas” land? Kanske inte fullt ut och man har istället mestadels gått mer åt just lägereldskänslan, en stilla flykt undan pandemin. I denna strävan efter att få allt att kännas som vanligt har man ibland landat mer åt tråkigt men desto oftare åt underhållande. Det har varit svajigt men hela tiden bra eller i alla fall okej och vi fick ju i Andra Chansen en comeback från ovan nämnda Grotesco som i alla fall lyckas reta upp Edward Blom och några andra konservativa katoliker när de spelade in en vulgär discomusikvideo med lättklädda munkar och nunnor i en kyrka i Värmdö kyrka. Kanske är det just lagom mycket provokation ett år som detta? Jag tror det.

 

 

Sammanfattningsvis:

Melodifestivalen 2021 har som sagt varit annorlunda. Till en början kändes det som att man verkade låta sig påverkas allt för mycket av pandemins begränsningar och mest stirrade sig blind på vad man inte kunde göra men ganska snabbt skiftade man fokus och upptäckte allt det man faktiskt kan göra som inte hade gått att göra ett ”vanligt” melloår. Bidragens nummer har varit 100 % utformade för TV när man inte har en publik i arenan att ta hänsyn till. Vissa mellanakter på plats i arenan har varit förinspelade vilket gjort att man kunnat ta ut svängarna eftersom man inte behöver tänka på tiden det tar att förbereda och/eller städa upp efteråt. Man har helt enkelt visat att inget stoppar Mello! Inte ens en global pandemi! Den moderna melodifestivalen har stått stark i 20 år och när den tog vid hade tävlingen stått pall i över 40 år, och ja, jag ser ingen anledning till att man med lätthet kan klara 60 år till, om inte mer. Mello har flera gånger om visat att man är här för att stanna!

Men vi är också framme vid slutet på en era. Christer Björkman – Melodifestivalens tävlingsproducent som ofta titulerats Schlagergeneralen – har meddelat att 2021 är hans sista år innan han kliver av och flyttar till USA för att där vara med och arbeta fram American Song Contest, en filial till Eurovision Song Contest. Två nya personer har valts ut att fylla Christers skor då tjänsten delats upp i två. Dessa är Karin Gunnarsson och Lotta Furebäck. Lotta har jobbat flera år med Melodifestivalen och Karin kommer som ny utifrån. Jag hoppas likt Christer att denna kombination kan göra att man fortsätter att hitta sätt att förnya tävlingen och showen, för även om det bekanta och bekväma känns tryggt så måste man hela tiden utvecklas för att inte avvecklas. Vad framtiden bär vet ingen men jag har en stark tro och hopp att Melodifestivalen kommer att hitta sätt att fortsätta glänsa så som bara melodifestivalen kan glänsa. Och återigen ett stort tack till Christer Björkman för det arbete du lagt ner och den bedrift du åstadkommit! Tack!

 

 

All 28 Mello-låtar ranked: