Jocke

Vi får följa den unge Samay (Bhavin Rabari) som bor på den indiska landsbyggden och för vilken en helt ny, magisk värld öppnas när han bildar en speciell vänskap med maskinisten på den lokala biografen.

 

 

 

 

Filmtjuven - eller Last Film Show som den heter i original - är på pappret lätt att ta för någon form av billig remake/rip-off på klassikern Cinema Paradiso och på ytan har dem mycket gemensamt grundstorymässigt, men jag skulle vilja sticka ut hakan och antagligen svära i kyrkan genom att säga att Filmtjuven är ljusår bättre och ett mycket starkare kärleksbrev till filmen och filmmagin. Ja, filmen är genom både för- och eftertexter ett uttryckligt kärleksbrev från regissören Pan Nalin till filmskapare genom tiderna. Filmen handlar som sagt som Samay som är någonstans omkring 8-10 år och bor med sin mamma, pappa och lillasyster ute på den indiska landsbygden. Tåget stannar fortfarande utanför deras lilla by och Samay hjälper sin pappa som hankar sig fram på att sälja te till resenärerna under det korta stoppet. En dag gör Samays pappa något som han säger bara kommer hända en gång - han tar med sig hela familjen in till staden för att gå på bio. Samays pappa anser att filmbranchen är en smutsig och moraliskt förfallen branch och inget som någon av deras kast ska befatta sig med. Vi får under filmens gång bitvis pusselbitar kring hur Samays familj tillhör ett av de högre kasten men genom genom diverse olyckliga omständigheter hamnat där dem är idag. Pappan gör som sagt dock detta undantag då det visas en film som handlar om Gudinnan Mahakali och för Samay är det kärlek vid första ögonkastet. När han bevittnar den serie av bildrutor som projektseras på duken framför hans ögon i hög hastighet som bildar rörliga ting faller han pladask. Han hittar hem. Hem till en värld som han egentligen alltid tillhört utan att veta om det. Vi har tidigare sett i filmen hur Samay genom sina lekar har det filmiska skapandet i blodet.

  Men pappa är som sagt inte glad i film och när Samay avslöjas med att skolka från skolan för att gå på bio blir han slagen med en käpp. Samay blir också portad från biograften för att ha plankat in utan att betala. Räddningen kommer dock när han utanför biografen träffar maskinisten Fazal (Bhavesh Shrimali). I en enkel byteshandel av att Samay mot att han ger Fazal sin mammas lunchlådor smuglas in i maskinrummet för att därifrån få se film och samtidigt lära sig hur projektorn fungerar. Det uttalas heller aldrig riktigt i filmen men det verkar även som att Samays lärare efter att ha sett blåmärkena på Samays kropp inte längre rapporterar att han skolkar från skolan. På så sätt kan Samay i hemlighet leva ut sin kärlek till film. Men det stannar inte där. Samay vill att även hans jämnåriga vänner hemma i byn ska få uppleva vad han upplever. Tillsammans börjar de spåna på hur de i den övergivna spökstadsdelen av byn kan bygga sin egen biograf. Samay snor med sig cencurerade filmstrippar hem och de utökar sedan sin verksamhet till att nattetid bryta sig in i förrådet på tågstationen, där filmrullarna förvaras innan de transporteras till biografterna, och sno hela filmrullar. På så sätt blir även Filmtjuven ett kärleksbrev till ett barns bekymmersfria tillvaro där det enda de har att fundra över är hur man egentligen fångar ljuset?

 

 

 

 

Filmtjuven är som jag sagt flera gånger redan ett kärleksbrev till filmkonsten men också specifikt till den fysiska filmen och just den fysiska filmen får verkligen ta en central roll i berättelsen och man lyckas med konststycket att göra den till en karaktär. Så när man mot slutet av filmen på den lilla biograften byter ut projektorn för fysisk film till en för digital film, och således gör sig av med både den gamla projektorn och alla filmrullar skildras det utan att avslöja för mycket på ett begravningsliknande manér som får det att fukta till i ögonvrån hos publiken. Den fysiska filmen dör, men samtidigt lever filmen som sådan kvar - bara i en annan form.

 

Jag vill som sagt återigen lyfta fram att Filmtjuven är en modern tappning av Cinema Paradiso men som tar steget längre när det kommer till att verkligen hylla filmmagin. Jag vågar strecka ut foten och till och med kalla den för ett mästerverk!