Jocke

Nelly (Matilda Gross) saknar sin mamma. Saknaden blir inte mindre av att hennes pappa (Jens Ohlin) hittat en ny flickvän (Maria Grundemo El Hayek) och att de ska fira jul ihop med henne och hennes son Valle (Melvin Agnarson). Julfirandet äger dock rum hemma hos morbror Hannibal (Johan Rheborg) och Lena-Sleva (Marianne Mörck) som likt Nelly är monsteragenter. Nellys mamma var också hon monsteragent och i mammas kontor hemma hos Hannibal och Lena-Sleva finner Nelly ledtrådar till vad som kan ha hänt hennes mamma som försvann mystiskt för flera år sedan. Nelly ger sig ut på jakt efter svar, in i den livsfarliga Svartskogen, dock tvingas hon släpa på Valle som smyger med.

 

 

 

 

Den första filmen i en serie av vad som efter händelserna i den för recensionen aktuella filmen bör bli åtminstone en trilogi kom 2020. Filmen hette Nelly Rapp - Monsteragent och hade den inte varit nominerad till guldbaggen hade jag förmodligen inte sett den. Så tur var väl det, att den var nominerad alltså. För när jag väl såg den på streaming så blev jag helt golvad och gav den 9 av 10 i betyg. Historien om Nelly, som får veta att hennes mamma tillsammans med hennes morbror Hannibal och dennes kompis Lena-Sleva ingår i ett sällskap av monsteragenter vars roll är att hålla koll så att världens monster inte stör människovärlden allt för mycket, var rolig, spännande och lagom läskig och hade ett underliggande budskap om att alla har rätt att vara den man är. Här fanns också en bra mix av humor som riktar sig både till små och stora utan att gå allt för mycket över huvudet på de små. Jag tänkte därför att det skulle bli svårt för uppföljaren Nelly Rapp - Dödens spegel att leva upp till sin föregångare. Men så fel jag hade. Nelly Rapp - Dödens spegel inte bara lever upp till sin föregångare - den överträffar den!

 

Nelly Rapp - Dödens spegel är ett enkelt, raktfram äventyr som är lagom läskigt både för små och stora. Nellly måste gå in i den livsfarliga Svartskogen - som bland annat är hemvist för de även bland monsteragenter fruktade skogsvarulvarna - och tvingas släpa med sig den ständigt optimistiska och blågögda Valle som i slutändan ändå visar sig komma till nytta. I Svartskogen får vi även stifta bekantskap med sägenfigurer som irrbloss, myrlingar och näcken med stort N om ni förstår vad jag menar *wink*wink*

  Visst, här finns vissa dramaturgiska grepp och karaktärstyper som kanske för den vuxna publiken kan framstå som något utnötta men för huvudmålgruppen lär det fungera bra då dem troligtvis inte har hunnit se dem återupprepas allt för många gånger ännu, eller bryr sig närmare om sånt för den delen.

 

Även Nelly Rapp - Dödens spegel har ett fint underliggande budskap, denna gång om att dem som dött aldrig riktigt lämnar oss, då en del av Nellys drivkraft att gå in i Svartskogen är att finna den beryktade dödens spegel med vilken man kan tala med de döda. Nelly vill inget hellre än att få prata med sin mamma. Om det kom tårar i filmens tredje akt när Johan Rheborgs Hannibal har ett fint samtal med Nelly om hennes mamma? J a.

  Och på tal om Johan Rheborg så repriserar alltså både han och Marianne Mörck sina karaktärer från förra filmen och framförallt Mörck tjänar som en comic relief och briljerar i varenda scen hon medverkar i! Så ja, om du är ett fan av förstklassig barn- och familjefilm - Se Nelly Rapp - Dödens spegel!