Jocke

Ljuset i allas våra liv är tillbaka - Melodifestivalen har börjat! Sex veckor av glitter, glamour och fest, och tävlande i musik! Alltihop som förberedelse inför att Sverige 50 år efter våran allra första vinst i maj arrangerar Eurovision Song Contest i Malmö Arena! Malmö Arena var även skådeplats för deltävling 1 av Melodifestivalen 2024 och jag tycker inte vi drar ut på det så mycket längre. För eventuellt nytillkomna läsare så kommer jag att varje söndag efter deltävlingarna och slutligen finalen kommentera bidragen och showen i stort. Så vi drar väl igång? Enjöj!

 

 

 

 

Först ut på Sveriges största musikscen är

Adam Woods som sitt namn trogen darrade

som ett asplöv. Låten var en ganska slätstruken

pop som aldrig riktigt lyfte.

 

ADHD-ungarna Samir och Viktor återförenas

för en pluffsig, trött köpcenterturné. Eller ja, det

är i alla fall feelingen på det här bidraget som

ingen av dem inser bara är cringe, det är dags

att växa upp pojkar.

 

ZzZzZzzzZZZzzz... Ja, jag tror jag fick

med allt jag ville säga där.

 

Elisa Lindström återvänder till Mello

med ett glitter deluxe-bidrag som hade

gått raka vägen till final typ 2005.

Gammelschlagern har på senare år

varit död men Elisa skrällade sig till

en finalkvalsplats. Imponerande ändå.

 

Ja, jag ska inte sticka under stolen

med att det faktum att Lisa Ajax nu

är både vuxen på riktigt och gravid

får mig att känna mig gammal men

hon bidrar med kvällens bästa bidrag,

som har känslan av en Idol-vinnarelåt,

även om det inte är någon vidare bedrift

i det här sällskapet.

 

"Dom gillar ju inte rock egentligen, dom

gillar ju melodiös pop, spela det då, håll inte

på och tuffa er och greja". Ja, Torbjörn Averås

Skorups ord från förra året är fortfarande lika

sanna. 

 

 

 

"Ambitionen är att Sverige för första gången ska vinna två år i rad" har projektledaren Anders Wisterbacka sagt och i så fall hoppas jag verkligen att man har plockat fram något bättre de kommande deltävlingarna, för nu lutar det mer åt att vi upprepar mardrömsåret 2010, om det inte var för att vi redan är i final förstås.

 

 

 

 

För trogna läsare så är det ingen nyhet att jag de senaste åren klagat på att Melodifestivalen fastnat i någon sorts oinspirerande metanostalgibubbla där all underhållning i form av manus, uppningsnummer och mellanakter handlat om att man är hela Sveriges fest och diverse medleyn med gamla schlagerdängor och artister. Jag har paradoxalt nog önskat mig tillbaka till Melodifestivalen som den var förr, under främst Luuk-Mede-åren och en bit in på 10-talet då man varje år skapade något nytt, man gjorde "nyskapande" shownummer och humorinslag som var minnesvärda. Ibland blev det bra, ibland mindre bra men man vågade testa nya saker och kasta sig ut. De senaste åren har man istället boat in sig i tråkig säkerhet. Att jag lyfter fram just Luuk-åren är förstås för att årets programledare är Carina Berg som var en del av Björn Gustafssons stora genombrott som mellanakt för 16 år sedan där han sjöng en kärlekssång till henne, när hon vid denna tiden var gift med programledaren Kristian Luuk. Men mer om det senare.

 

- Tage Danielsson

 

Ja, med detta citat av Tage Danielsson inleds årets Melodifestival och sedan tar Carina Berg vid och levererade ett shownummer om hur vi trots allt elände - eller just på grund av allt elände - måste kunna samlas och skratta och låta oss underhållas, men utan att för den sakens skull glömma bort att världen på många vis är en mörk plats just nu. Redan från första stund levererar Carina ett lugn och en trygghet som programledare. Hon är självsäker i sin leverans och bra i både programlederi och "skådespel". För det dröjde inte länge innan han dök upp. Mannen, myten, legenden. Björn Gustafsson. Ett försök att fria till Carina tar sin början men bromsas av att även om hon skilt sig från Kristian Luuk så har hon gift om sig och har två barn med sin nya man Erik som kliver ut på scen för att leverera sångfågeln. Men skam den som ger sig. Björn Gustafsson är inte någon som ger sig i första taget och vi kommer säkerligen få se mer av honom vad det lider under dessa sex veckor vi har framför oss.

  Och ja, mycket mer än så får vi inte i underhållningsväg under kvällen - förutom en frågeroulette där Carina ställer frågor från andra program till Adam Woods och Melina Borglowe och förfilmer där hon tar med sig artisterna på sysslor i arenan - men det behövs inte mycket mer. Carina och Björns kemi är otroligt bra och det är som att ingen tid alls har gått sedan 2008. Björn Gustafsson glider tillbaka in i sin roll samtidigt som det inte känns gjort eller gammalt. Humorn bygger förstås i grunden på någon form av nostalgi men man gör samtidigt något nytt av det. Det är välskrivet och vällevererat och det fungerar.

 

Och jag vet att jag låter som att jag talar emot mig själv men jag är inte emot nostalgi och medleyn i sig, men jag vill inte bara ha det. För vem kan egentligen säga nej till att i uppenbar brist på att lyckas återförena ABBA inför 50-årsjubileet så låter man istället A-teens göra comeback efter 20 år? Eller ja, A-Middle Aged som min vän Jimi skojade till det. Marie Serneholt, Sara Lumholdt, Dhani Lennevald och Amit Paul entrade scenen och rivde av både ABBA-dängor och egna golden hits.

 

I övrigt så fick vi musikjournalisten Tina Mehrafzoon och QX chefsredaktör Ronny Larsson som expertkommentatorer och man tog även tillbaka greppet att låta finalisterna framföra sina bidrag en gång till. Vi hade också ska sägas ett fall av att programledaren inte var den som sa de bevingade orden "Nu kör vi!" utan det överläts till Smash into Pieces.

 

 

 

There you have it folks. Melodifestivalen 2024 kunde inte ha börjat sämre när det kommer till bidragen, men kunde samtidigt inte ha börjat bättre när det kommer till allting annat. Det kanske inte låter som mycket när jag beskriver det ovan men jag kräver inget storslaget, inget pompa och ståt. Jag kräver välskriven underhållning och framförallt något nytt, med lite avvägd nostalgi när tillfälle ges. De senaste årens idé om att kväva idétorka i fjäderboor, konfettikanoner och Carolor verkar äntligen ha släppt och jag ser framemot att se vad man ska hitta på framöver, för det känns för första gången på länge som att det är något att se framemot.

 

 

 

1. Lisa Ajax -  AwFul Liar

 

2. Elisa Lindström - Forever Yours

 

3. Adam Woods - Supernatural

 

4. Smash Into Pieces - Heroes Are Calling

 

5. Melina Borglowe - Min melodi

 

6. Samir & Viktor - Hela världen väntar