Jocke

 

Ett återkommande tema under kvällen

är sex på ett eller annat sätt och vad

passar väl då bättre att inleda med än

en man som med en gigantisk mixer

på scen sjunger om att bjuda alla på

sin "milkshake"? Det här är catchy

och med ett snyggt nummer.

 

 

Nina gör comeback i tävlingen för första

gången sedan i Malmö 2013 och gör det

med en avskalad men pampig balad och

hon äger scenen, men tyvärr är det här

allt för forgetable. Stora ord. Stora känslor.

Små vinstchanser som Edward Af Sillén

summerade det.

 

 

Norska EMMY tävlar för Irland med en

skoig låt om att rymdhunden Laika inte

dog utan har party upp i rymden. Men

trots ett pampligt och färgsprakande

nummer gör sig den här låten inte i

arenan. Den liksom försvinner.

 

 

Om konstfack hade gjort Eurovision. Ja,

även för Eurovisionscenen är det här

märkligt, men ändå en helt okej låt och

ett bitvis snyggt nummer.

 

 

En bokstavligt talat dirty boy som

barbröstad blandar rapp och

schlagertechnopop. Vad finns här

inte för bögarna att gilla? Klart det

ska till final.

 

 

Förmodligen det av årets bidrag med

högst konstnärlig verkshöjd med ett

svinsnyggt nummer med JJ i svartvitt

på en sorts flotte mitt på scen. Också

det av årets nummer som mest tydligt

inspirerats av förra årets vinnare Neo,

men samtidigt också är som en

finkulturell Käärijä. Det här är KAJs

största hot och jag förstår varför.

 

 

Ja, låttiteln är exakt vad man tänker efter

att ha sett Storbritanniens bidrag. Det är

som om Sex and the City gjort Baksmällan,

eller en karaokekväll med "bästaste tjejgänget"

klockan fem i tre en torsdag. Men jag älskar't!

 

 

En avskalad powerbalad med ett

otroligt snyggt nummer, men här

finns egentligen inte så mycket

mer att säga.

 

 

Katarsis är postpunkbandet som

osar av "svår" musik. Ja, det här

är snyggt, men egentligen inte my

cup of tea. Det ska dock sägas att

den växte på mig allt mer den spelades.

Dock var det helt sinnes att den gick

till final.

 

 

Mirianas låt hette tidigare KANT - som

på maltesiska betyder sång - och i refrengen

sjöng hon att hon serving kant. Men ordets

likhet med engelskans cunt gjorde att EBU

tvingade henne stryka ordet och döpa om låten.

Men, med ett gigantiskt kvinnligt skrev som dekor

och med en stor öppen mun med fylliga läppar mitt

på scen undgår det ingen vilket ord det är som

saknas i texten, och att den dubbeltydiga betydelsen

inte varit en slump. Det här är ett svinsnyggt

och sexigt nummer och en catchy och bra låt! Mer

kant åt folket!

 

 

ZzzZZZzzzzZzzzz... Mariam sjunger hjärtat

ur sig men det hela faller tyvärr platt.

 

 

Louane levererar en vrålsnygg balad och

sittande i ett gigantiskt timglas illustrerat

av sand som singlar ner från taket på scen

lyckas hon trollbinda så väl arenan som oss

hemma i tv-soffan. Det här kan också bli ett

farligt hot mot KAJ!

 

 

Det tar emot att skriva det här eftersom en

av mina favoritartister - och människor - varit

med på ett hörn och skrivit bidraget men låten

är tyvärr ganska tråkig. Sissal är däremot bra.

 

 

Ja, kiss kiss goodbye blev det tyvärr för

ADONXS snygga nummer och pampiga

låt som var ganska forgettable.

 

 

Storhertigdömet Luxemburg gjorde comeback i tävlingen

förra året efter en kortare paus på 31 år. I år representeras

de av Laura Thorn som framför en sorts tematisk ny version

av France Galls vinnarlåt från 1965, Poupée de cire, poupée

de son. En svängig och fräsig låt om att som kvinna inte låta

en man bestämma över en.

 

 

Ja, Israels medverkan är fortsatt kontroversiell

och de gör inte saken bättre genom att skicka

en överlevare från Hamas terrorattack i oktober

2023 med en låt som återigen tydligt knyter an

till denna händelse. Men, vi ska inte fastna i den

diskussionen. Jag klargjorde min ståndpunkt i

rapporteringen från Malmö 2024 och det finns

att läsa för den som vill. Det går inte att komma

ifrån att Yuval Raphael har en jäkla pipa och låten

är en avskalad men pampig balad som är bra. Så

är det bara.

 

 

Syskonparet från Tyskland levererar bastung

klubbpop. Musiken tilltalar bögarna, och Tynna

tilltalar lebbarna. Abor spelar dessutom

neonljusupplyst cello - vad finns här inte att

gilla? Det här är sexigt och bra!

 

 

Princ levererar ett trollbindande vackert

och pampigt nummer och en avskalad

och snygg balad.

 

 

Erika Vikman knyter ihop kvällens sexsäck

med ett självsäkert sexigt nummer och en

låt som för tankarna till om Rammstein hade

gjort dansant musik. När Erika iklädd läder

hissas upp i taket på en gigantisk mikrofon

som det slår gnistor om ja, då besannas

Edward af Silléns ord att Mycket har hänt

 

 

 

 

Som jag redan konstaterade i tisdagens blogginlägg så hade lottningen slumpat sig så att alla bra och riktigt bra bidragen - med undantag av KAJ förstås - hamnade i semi 2.

 

 

 

Ja, det är inte utan att semi 1 och semi 2 har lite ombytta roller. I semi 1 var bidragen på sin höjd okej och inte mycket att prata om men showen i sig hade så mycket att prata om att man knappt visste var man skulle börja. Semi 2 var fullproppad med bra bidrag, men mina anteckningar kring showen är väldigt skrala. Och missförstå mig rätt; showen var inte alls dålig. Redan från början - med ett inledande montage av filmsekvenser på fans till en vocieover från ett fan som pratade om sin relation till Eurovision - gjorde man det tydligt att det var just fansen och Eurovisionfamiljen som man ville ha i fokus.

   Hazel och Sandra pratade också mycket om fansen i sina intro- och mellansnack och Hazel intervjuade fans genom en crowd surfing. Vi fick också se Hazel på en fest för 60+-fans som annordnats i Basel och ett inslag där vi fick följa fyra Eurovision-fans inför deras förberedelse för Eurovision i Basel. Fansen är själva hjärtat av Eurovision - utan fansen; Inget Eurovision!

 

Men i övrigt så fick vi inte så mycket. Mellanakten(?) bestod i en "informationsfilm" om Schweiz och deras relation till klockor och tid, gestaltad av dansare och en ljus- och bildshow på scen. Man hade också valt ut Gjon's Tears (Schweiz), Efendi (Azerbaijan), Destiny (Malta) och The Roop (Litauen) att få framföra sina bidrag från 2020 på scen.

   2020 var året då Eurovision för första gången i dess 69-åriga historia ställdes in, detta på grund av corona-pandemin. Hur man gjort urvalet kan man dock fråga sig då samtliga av dessa artister valdes ut av sina respektive länder att tävla året därpå 2021. Det är förvisso sant att artisterna inte fått framföra sina bidrag från 2020 på Eurovision-scenen som sägs i programmet, men de har alla stått på Eurovision-scenen och representerat sitt land. Jag kan tycka att man kunde valt ut några av alla de artister som faktiskt inte stått på Eurovision-scenen alls på grund av det inställda pandemiåret.

 

Under kvällen fick vi även föja med Sandra och hälsa på några av kommentatorerna och Sandra tog även en sväng i green room. Vi fick också en liten bakomfilm från när det olika ländernas vykort spelades in, något som mest kändes som programutfyllnad. Slutligen entrade Hazel green room och åt ostfondue tillsammans med Erika Vikman, så ja, man kan väl säga att showen levererade ändå trots allt!

 

 

Ja, Semi 2 får på det stora hela ändå väl godkänt. Bidragen var för det mesta riktigt bra och även om den inte var lika sprakande som i semi 1 så var ändå showen bra och programledarna hade fortsatt bra manus, som Hazel även frångick när tillfälle gavs och gjorde det bra. Det ska här nämnas att Sandra också rundade av kvällen med att sjunga Toto Cutugnos Insieme från 1992.

 

 

 

1. Finland: Erika Vikman - ICH KOMME

 

2. Malta: Miriana Conte - SERVING

 

3. Australien: Go-Jo - Milkshake Man

 

4. Österrike - JJ - Wasted Love

 

5. Israel: Yuval Raphael - New Day Will Rise

 

6. Serbien: Princ - Mila

 

7. Luxemburg: Laura Thorn - La Poupée Monte Le Son

 

8. Armenien: PARG - SURVIVOR

 

9. Grekland: Klavdia - Asteromáta

 

10. Danmark: Sissal - Hallucination