Dokumentärfilmaren Martin Persson återvänder efter 5 år till Bromma för att återigen hälsa på de gamla klasskamraterna Kenneth, Steven och Anders och följa dem och se hur de lever sina liv nu när de närmar sig 40.
2009 sändes en mockumentärserie i fem delar på TV4 som hette Blommstertid. Den handlade om de tre f.d. klasskamraterna Kenneth, Steven och Anders, alla spelade av Peter Magnusson, och hur deras liv sett ut allt sedan de gick ut gymnasiet 1994. Ytterligare fem år har gått och Peter Magnusson och Martin Persson kände att det var dags att hälsa på hos grabbarna igen och det resulterade denna gång i långfilmen Tillbaka till Bromma.
Vad har då hänt sedan sist? Sol- och våraren Steven, som tidigare jobbat i Alperna som skidinstruktör på vinterhalvåret och bott på Gotland under sommarhalvåret, har bestämt sig för att flytta hem till Bromma och slå sig ner för gott tillsammans med sin 21-åriga, gravida flickvän Carola (Julia Ragnarsson) och leva familjeliv. Den försynta och konflikträdda läraren Kenneth försöker ge sig ut på marknaden igen via datingsajter fast egentligen vill han ha vännen Malin (Sandra Huldt), Stevens one-night-stand som resulterade i den nu tonåriga sonen Tompa som Steven vill börja träffa igen. I filmens början blir Mr. Framgång, mäklaren Anders, som väntar sitt tredje barn ihop med frun Henrietta (Hanna Alström) inkallad till chefens kontor i hopp om befordran men kommer ut med beskedet om varsel. Han håller detta hemligt för Henrietta och försöker istället slå sig in i branschen som egenföretagare inom ekonomirådgivning.
"Har du verkligen kommit rätt?"
Jag har faktiskt längtat efter att få se de här karaktärerna igen. Det finns något genuint äkta hos dem. Du bryr dig om dem. Jag gillade också hur Blommstertid lyckades med det svåra i att kombinera allvar med humor, något som man inte släppt i Tillbaka till Bromma även om allvaret får ta allt större plats denna gång, vilket är vågat men bra. Vad man däremot har släppt lite på är mockumentärverktyget och Tillbaka till Bromma känns stundtals mer som en spelfilm istället för en dokumentär. Den dokumentära känslan är viktig. Med Blommstertid och Tillbaka till Bromma försöker sig Peter Magnusson på att berätta en berättelse om riktiga människor - vanliga människor. Jag tror han är något på spåren när han säger att vi nog alla har lite av dessa tre karaktärerna i oss. Jag tror också att det är både tv-serien och filmens kärna: att de lyckas på ett avvägt sätt spegla verkligheten.
I Tillbaka till Bromma är det ingen tilltwistad story och inget orealistisk händelseförlopp. Det är vanliga människor som lever vanliga liv. Det finns något väldigt fint i det. Det enda jag skulle kunna få för mig att klaga på är att filmen var något kort. Det hade inte skadat med iaf 15 minuter till. Man ska inte gå och se Tillbaka till Bromma om man förväntar sig en skrattfest i stil med Sommaren med Göran eller En gång i Phuket. Det här är något helt annat. Jag råder också dig att se Blommstertid om du inte redan gjort det. Då hänger man med bättre. Tillbaka till Bromma är ingen självständig film - det är en uppföljare - och jag skulle gärna se en till om si så där 10 år kanske. Jag hoppas i vilket fall att detta inte var sista gången vi såg Kenneth, Steven och Anders.
Betyg: 4/5.
0 kommentar(er)
