När hon inser att hon är i färd att förlora vårdnadstvisten med sitt ex (Sverrir Gudnason) tar Alice (Ane Dahl Torp) beslutet att hämta sina barn - dottern Elina (Tintin Poggats Sarri) och sonen Vincent (Troy Lundkvist) - och åker med dem till Teneriffa. Väl på Teneriffa gör Alice sitt bästa för att bygga upp en idyll av familjesemester men verkligheten knackar ständigt på dörren tills det inte längre finns någon återvändo...
Amanda Kernell slog ner som en bomb i filmsverige 2017 med sin kritikerrosade och flerfaldigt guldbaggevinnande debutlångfilm Sameblod som med avstamp i Sveriges förtryck av samerna berättade en universal berättelse om sökandet efter en identitet och frågan om man verkligen kan fly från den man är helt och hållet. Nu är hon alltså tillbaka med det svåra uppdraget att följa upp en dundersuccé. Vägen hon har valt stavas Charter och namnet till trots är det ingen bekväm resa. Charter handlar som jag beskrivit ovan om tvåbarnsmamman Alice som efter beskedet att hon kommer förlora vårdnadstvisten med sin ex-man beslutar sig för att fly landet och ta med sig barnen, 8 och 14 år, till Teneriffa. Fenomenet att föräldrar agerar på detta sätt - tar med sig barnen utomlands under en vårdnadstvist - är tyvärr inget ovanligt men jag tror att det här är första gången det skildras på (bio)film (någon får gärna rätta mig om jag har fel). Vad jag framförallt gillar med Charter är att den rör sig i den i mitt tyckte så tilltalande gråzonen.
När vi kommer in i historien har Alice och hennes ex-man redan separerat. Vi får se Alice som efter att hon mottagit ett krypiskt samtal från en gråtande son åker upp från Stockholm till den lilla orten i Norrland där ex-mannen bor med barnen. Vi får också veta att ex-mannen ansökt om ensam vårdnad samt bytt ut barnens nummer och gjort det omöjligt för Alice att ta kontakt med dem. Detta har han gjort eftersom han anser att Alice är psykotisk och farlig för barnen. Alice å sin sida menar att det är ex-mannen som är kontrollerande och farlig för barnen. Någonstans här mittemellan befinner sig vi oss som publik. Vi får aldrig genom hela filmen några tydliga tecken eller svar på vem det är av dem som har "rätt" utan hela tiden små hintar som pekar åt det ena eller det andra hållet. Filmens narrativ följer dock Alice - fast gör aldrig några försök att försvara hennes agerande - men det är främst barnens perspektiv som står i fokus genom deras interagerande eller ibland icke-interagerande med henne. Framförallt ligger fokuset på mor-dotter-relationen mellan Alice och dottern Elina men mor-son-relationen med Vincent ges även den tillräckligt med utrymme.
Även fast filmen rör sig i gråzonen - och likt Kernells tidigare långfilm har en känsla av verklig diskbänksrealism - har den dock några starkt filmiska drag som att Alice och barnen blir efterlysta med namn och bild i Aftonbladet och här finns några storylines för mycket som inte riktigt följs upp tillfredställande men det förtar ändå aldrig riktigt känslan av äkthet som skådespelarna lyckas bygga upp genom den sparsamma men välavvägda dialogen. Och det, det räcker långt. Jag skulle säga att Kernell har lyckats med sitt uppdrag. Charter är en värdig uppföljning efter succén med Sameblod. Det är naket. Det är äkta. Det är känsla.
Betyg: 4/5.
0 kommentar(er)
