Jocke

 

 

 

 

Rogue One: A Star Wars Story-regissören Gareth Edwards har lyckats skapa vad som inte kan beskrivas som annat än en extremt välgjord men aldrig mer än en dussin-AI-dystopi-actionrulle 101. Här finns förvisso en extremt slående visuell uppvisning men samtidigt finns här absolut noll och inget som vi inte redan sett förut. Ploten är ganska straight forward. USA ligger i krig mot AI-robotar som efter en kärnvapenkatastrof i LA tagit sin tillflykt i New Asia där AI fortfarande ses på med vänliga ögon. Vår huvudperson Joshua är när vi stiftar bekantskap med honom under cover och gift med AI:ns skapares dotter (Gemma Chan) som väntar deras första barn. Efter en militärraid där Joshuas identitet röjs och hans fru vad han tror omkommer återvänder han till USA och börjar arbeta i återställningsarbetet i LA. Några år senare lockas han dock tillbaka in i det militära för att med sin unika kompetens delta i ett uppdrag som går ut på att slå ut ett nytt hemligt supervapen som AL:n utvecklat. Vad som får honom att ställa upp? Några bilder som visar att hans fru fortfarande är vid liv. Om Joshua ställer upp på ett sista uppdrag lovar hans befäl att de ska skona hans fru.

   Men det visar sig alltså att supervapnet i fråga är ett AL-genererat barn och Joshua kan inte förmå sig att döda det. Han vänder istället USA ryggen och gör allt för att hålla AL-barnet vid liv och dem skapar ett speciellt band mellan sig. Samtidigt börjar det sakta gå upp för honom att allt inte är som det verkar och att det egentligen är USA och inte AI:n som är the bad guys.

 

Som sagt, jag ska inte gå in på alla detaljer i handlingen men jag kan säga att absolut ingenting överraskar på något plan. Exakt allt du kan tänka dig kommer hända, händer. Därmed inte sagt att det här är en dålig film, tvärtom. Den är som sagt extremt välgjord och man rycks med för stunden där man sitter i biofåtöljen och tittar. Men det känns också som att filmen har ambitionen och strävan att vara något mer, och det, det lyckas den aldrig med.