Jocke

Emma (Anya Taylor-Joy) är en välstadgad, självsäker ungmö vars försök att medla i sina vänners kärleksliv går allt annat än bra samtidigt som hon blundar för sin egen kärlek som funnits mitt framför hennes ögon hela tiden.

 

 

 

 

Regissören Autumn de Wilde gör storslagen regidebut i ett kosymdrama signerat Jane Austen men man slår nästintill knut på sig för att undvika att vara den parodi på genren som ständigt sipprar igenom. Jag har - ska nämnas - inte läst den litterära förlagan eller vad jag vet sett någon av de tidigare filmatiseringarna så jag vet inte hur mycket det beror på grundmaterialet men Emma. är helt enkelt för mycket på flera håll. Med sitt pastelldrypande filter, medvetet(?) överstolpiga manus och dekorskrikande miljöer är det många gånger svårt att ta Emma. på allvar och köpa att vi befinner oss i 1800-talets England och inte bevittnar en överspelande 2010-tals Bill Nighy springa runt i trikåer och klaga på ett inbillat luftdrag. Samtidigt är den inte fullt ut lyckad som parodi - ens när den är som mest parodisk - för att köpas som det heller. Den faller nämligen lika ofta över i något form av seriöst kostymdrama om kärlek och förväxlingar som å sin sida på det stora hela är alldels för intetsägande och ointressant och får filmens 125 minuter att känns nästa trippelt så långa - och inte på ett bra sätt.

   Vad som dock räddar filmen från att vara en total flopp är dess cast. Titelrollen Emma - som förvisso gestaltas träffsäkert av Anya Taylor-Joy- är dock det mest ointressanta inslaget. Då faller man mer för hennes väninna Harriet spelad av Mia Goth eller för hennes retkompis och kärlek George Knightley i gestaltning av Johnny Flynn. Oj, borde jag skrivit en spoiler alert där? Nej, en dövblind anka med stroke fattar från första gången de båda träffas att Emma och George kommer att inse att dem är kära i varandra innan filmen är slut. Alla andra "kärleksförväxlingar" är också dem uppenbara för alla andra än just huvudpersonen själv. Men på något sätt gör ändå casten ett så strålande jobb - och vi får absolut inte glömma Miranda Hart som den pratglada Miss Bates! - att man faktiskt i perioder kan glömma bort alla brister i filmen och bara njuta, om än under korta stunder, och det snygga faktiskt till filmens slutbetyg något.