Jocke

Den 13-årige Finney (Mason Thames) kidnappas av den fruktade seriemördaren kallad The Grabber (Ethan Hawke) som gäckar polisen och riktar in sig på att föra bort och mörda unga pojkar. I sin hopplöshet nere i en ljudissolerad källare börjar Finney få samtal till en gammal, svart urkopplad väggtelefon. Samtal från The Grabbers tidigare offer...

 

 

 

 

Scott Derrickson - regissören bakom skräckrullar som The Exorcism of Emily Rose och den 2020 av The Science of Scare Project utsedd till den vetenskapligt mest läskiga filmen Sinister - tog 2016 ett break från skräckgenren med att hoppa på MCU och regissera Doctor Strange. Efter att han hoppat av arbetet med Doctor Strange in the Multiverse of Madness på grund av de så populära creative differences är han nu tillbaka i skräck, eller ja, mer thrillergenren med The Black Phone baserad på en novell av Stephen Kings son Joe Hill med samma namn. Och låt oss säga att comebacken tyvärr inte är helt igenom lyckad.

 

The Black Phone - har utan att ha läst källmaterialet - på pappret goda förutsättningar för att vara en riktig bra film med sin om än tydlligt IT-inspirerade story, vilket med tanke på upphovsmannens fader får anses godkänt. Vi har Ethan Hawke som spelar The Grabber som åker omkring i sin svarta vann och kidnappar unga pojkar genom att locka dem med trolleritrick för att sedan droga dem, föra med sig dem till sin ljudisolerade källare där han sedemera dödar dem. Skådeplatsen är 70-talets USA, även det en klassisk King-gimmick. Vi har Mason Thames i huvudrollen som 13-årige Finney och Madeleine McGraw i rollen som hans yngre syster Gwen vars pappa (Jeremy Davies) efter deras mammas död blivit alkoholiserad och rädslan för smörj är ständigt överhängande. Innan det är Finneys tur att falla offer för The Grabber får vi se just situationen hemma - där pappan med bältet i hand försöker banka ut dottern Gwens förmåga att i sina drömmar se The Grabbers offers öden - och i skolan där Finney ständigt måste hålla sig undan sina mobbare men också har en beskyddare i den Karate Kid-inspirerade Robin (Miguel Cazarez Mora). Fram till att Finney själv blir kidnappad får vi se några andra pojkar kidnappas men aldrig vad som händer med dem. Inte förrän det är Finneys tur.

   När Finney kidnappas får vi se hur han tas till en ljudisolerad källare där han stängs in av The Grabber i väntan på nästa steg. Finney avviker dock från mönstret och agerar inte på det sätt som The Grabber vill. I det kala källarrum där han är placerad finns bara en säng, en toalett och en gammal svart väggtelefon som inte är ikopplad. Det börjar dock ringa på telefonen. När Finney lyfter på luren hör hans rösterna från The Grabbers tidigare offer om berättar för honom hur leken går till och vad dem testat och vad som funkar. Steg för steg lär sig Finney hur han ska göra för att kunna ta sig ut från källaren och kunna fly. Men kommer det att fungera? Samtidigt har Gwen kryptiska drömmar om Finney och försöker lägga ihop de olika ledtrådarna hon får för att kunna hitta och rädda sin storebror.

 

 

 

 

 

 

Som ni hör så låter detta som något med potential till en riktigt kanonrulle i Stephen Kings anda och jag tror även att det är dess ärliga ambition, men tyvärr lyckas den inte. The Black Phone har som sagt alla pusselbitar men saknar det där lilla extra; själen. Filmens enskilt två största problem är manuset - som är bitvis väldigt stolpigt och överlag saknar något direkt djup och dimension - men framförallt att dess huvudrollsinnehavare Mason Thames tyvärr inte gör någon direkt stabil insats och aldrig blir riktigt trovärdig, vilket är ett problem eftersom typ 90 % av filmen består av honom i direkt fokus. Filmen haltar även när det kommer till att bygga upp någon djupare dimension och mytologi och det gör att Ethan Hawke trots att han gör så gott han kan aldrig blir riktigt läskig som filmens antagonist. Det blir mest som en ofarlig maskeradfest när han går omkring i sina olika masker.

   Vad man också hade önskat är att man skulle ha fått mer av är den diskbänksrealistiska vardagen. För om man tänker tillbaka på Stephen Kings verk så är det just hans förmåga att skildra unga (pojkar)s liv som är styrkan i berättelserna, skräckelementen kommer egentligen i andra hand och finns mest där som en ursäkt för att just djupdyka i ungdomsskildringar. Det är därför t.ex. senaste re-maken av IT har sina starkste moments utanför skräckdelen av historien. Man hade velat se mer av Finneys utsatthet i skolan, och man hade även potential till en HBTQ+-doppad kärleksvibe i hans relation till Robin eller till Bruce (Tristan Pravong) ur moståndarlaget i baseball, och man hade velat se mer av situationen hemma med den alkohliserade fadern och historien om vad som egentligen hände med deras mamma. Det vi får är förvisso tillräckligt för att föra handlingen framåt men man hade önskat att vi hade fått mer och verkligen stannat upp och fått vara i situationen.

 

Men jag ska difinitivt inte säga att filmen på något sätt är direkt dålig heller. Den är i slutet av dagen en stabil thriller som ändå lyckas engagera tillräckligt för stunden för att inte vara en helt slöseri med tid. Man ser dock att här finns både materialmässigt och med regissörens CV i åtanke potential till så mycket mer. Jag vill dock avslutningsvis lyfta fram Madeleine McGraw som var den i barncasten som levererade riktigt, riktigt bra och som jag hoppas att vi kommer att få se mer av snart!