Galaxens väktare fortsätter sitt arbete med att mot ersättning på olika sätt vaka över de olika invånarna i universum. När ett uppdrag går snett och de tvingas fly undan en ilsken armé stöter de ihop med Ego The Living Planet (Kurt Russell) som visar sig vara Peter "Star-Lord" Quills (Chris Pratt) pappa. Allt är dock inte vad det verkar och ganska snart finner sig Peter, Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista), Rocket (Bradley Cooper) och Baby Groot (Vin Diesel) - tillsammans med Nebula (Karen Gillian) och Yondu (Michael Rooker) - tvungna att rädda galaxen igen. Men först måste de klara något mycket svårare - att hålla ihop som en familj.
Show time A-holes! Guardians of the Galaxy var när den kom 2014 ett riktigt wild card och riskprojekt för Marvel. Knappt någon ens inom comic book-sfären hade koll på vilka Guardians of the Galaxy var och trots att den är en del av MCU - och innehöll vad som ska komma att bli the big bad guy i kommande Avengers: Infinity War (2018) - så var den ändå så pass frånkopplad från de övriga filmerna att den framstod som helt fristående. Regissören James Gunn lyckades dock med en humoristisk space opera ackompanjerad av "gamla" klassiska hitlåtar skapa en av Marvels största kassasuccéer och publiken älskade vad de såg - vi blev alla Groot (Ni som sett filmen förstår). 2017 var det då dags igen. Med Gunn fortfarande vid rodret kom Guardians of the Galaxy Vol. 2. Obviously.
Att göra en origin story till superhjältar är ändå ganska lätt. Du introducerar alla karaktärer, sätter samman dem och får dem att klara av sitt första uppdrag. Easy peasy. Eller ja, sen behöver det ju för den sakens skull inte bli bra - vi vet alla att det finns en rad exempel på misslyckade superhjältefilmer - men grunderna är ändå ganska enkla och det är bara att följa manualen. Vad som däremot är riktigt svårt är att göra en uppföljare. Speciellt om den första filmen var en kisokvältare. Antingen försöker du dig på något helt nytt, eller så kör du på i samma spår som första filmen. Med Guardians of the Galaxy Vol. 2 känns det som om James Gunn försöker sig på att göra både ock. Det går sådär.
Guardians of the Galaxy Vol. 2 känns i många skeenden ganska ostrukturerad. Till en början är det mest en massa, förvisso lyckade, humoristiska scener staplade på varandra blandat med actionscener till tonerna av ännu fler klassiska hitlåtar. På det hela taget en känsla av ihopskrap av smått och gott som inte fick plats i första filmen. Sent omsider börjar långsamt en klassisk superhjältestory med skurkar och världens undergång ändå tona upp sig men det tar ett bra tag innan den riktigt tar sig och man försöker i till sist jonglera två storylines på samma gång med blandat resultat. Eftersom Vin "Dominic Toretto" Diesel är med i filmen har vi självklart också ett tungt omslutande tema av Family som faktiskt är vad som i slutändan räddar hem hela filmen.
"I am Groot."
Guardians of the Galaxy är en familj. En dysfunktionell sådan bestående av på var och en egets sätt ärrade personligheter. Vi har Peter "Star-Lord" Quill, som efter att hans mamma dött blev kidnappad från jorden av Yondu och hans Ravenger crew av rymdtjuvar, och som inte vet vem hans pappa är. Vi har Gamora, kidnappad fosterdotter till den ondskefulla Thanos som under hela deras uppväxt tränat henne och hennes syster Nebula till mördarmaskiner genom att låta dem slåss mot varandra. Vidare har vi Drax vars familj avrättats inför hans ögon av Thanos och slutligen Rocket - ett medicinskt experiment som plockats isär och sedan satts ihop igen, delvs med hjälp av robotdelar. Sist men inte minst (eller jo, rent storleksmässigt minst) har vi Baby Groot som är trädvarelsen Groot från förra filmen fast som [!SPOILER ALERT!] efter hans uppoffring i slutet av förra filmen börjat växa på nytt. Guardians of the Galaxy har alltså ett faktiskt barn i sin familj - ett mycket impulsivt och nyfiket barn dessutom - som de alla måste turas om att se efter. Baby Groot är också hela filmens stora behållning och han är lika gullig som han är liten och att det fortfarande är Vin Diesel som gör rösten är genialt!
Om Guardians of the Galaxy handlade om att bilda en familj så fokuserar Guardians of the Galaxy Vol. 2 på temat kring att hålla ihop en familj. Som jag redan nämnt stöter Guardians of the Galaxy på Ego The Living Planet som faktiskt är just vad det låter som - en levande planet. Ego är en celestial dvs ett integalaxtiskt väsen som har förmågan att omforma sig själv och annan materia hur den vill. Ego har alltså skapat en planet och förkropsligat sig själv i en människokropp som lever på den tillsammans med sin medhjälpare Mantis (Pom Klementieff). Ego har även rest runt i universum och under ett besök på jorden träffade han och förälskade sig i Peters mamma. Ego är alltså Peters far och överväldigad av att äntligen ha funnit sin far drar sig Peter mer och mer ifrån de andra i gruppen vilket skapar spänningar. Speciellt som Gamora och Drax, som tillsammans med Peter besöker Ego på hans planet medan Rocket stannar kvar och reparerar deras rymdskepp som krashat samt passar Groot och vaktar Nebula som är deras fånge, börjar ana att allt inte står rätt till med Ego och att han inte riktigt är den han utger sig för att vara men Peter vill inte lyssna till deras varningar.
Under tiden som Rocket reparerar rymdskeppet blir han och Groot infångade av Yondu och hans Ravenger crew som tänker leverera dem till Sovereign som efter det i handlingsbeskrivningen nämnda misslyckade uppdraget satt ett pris på deras huvuden. Väl tillfångatagna gör Yondus crew under ledning av Taserface (Chris Sullivan) myteri assisterade av Nebula och Yondu finner sig inlåst i samma cell som Rocket. Groot tar besättningen till sin maskot. I cellen bondar Rocket och Yondu och de inser att de inte är så olika varandra. Sist ut i familetemat har vi även Gamora och Nebulas trasiga syskonrivalitet och Drax växande vänskap med Mantis.
"Sometimes, the thing you've been looking for your whole life, is right there beside you all along."
Det är som sagt tematiken av familj som är det centrala och dominernade delen i Guardians of the Galaxy Vol. 2 och vikten ligger på en vidareutveckling av det redan etablerade karaktärerna med undantag av Mantis som är den enda av de nya karaktärerna som får ta lite mer plats i familjetematiken. Problemet är att den omslutande storyn blir något lidande. Jag gillar greppet med familje- och karaktärfokuset, och det är välutvecklat, men hade gänra önskat att man även backat upp det med en stark story i övrigt. Jag kan på grund av allt för stor spoiler inte gå in nogrannt på ploten som leder fram till att Guardians of the Galaxy återigen behöver rädda universum men den är undernärd, precis som sidospåret med myteriet hos Yondus crew och det faktum att Sylvester Stallone glimtar förbi som auktoritet i Ravenger community blir utan vetskapen vi nu har om att han kommer figurera mer i Vol 4 mest en märklig "Kolla vi har en ikonisk skådespelare!" än något annat. Om man nu kan kalla Sylvester Stallone skådespelare är ju något vi kan diskutera i något annat forum. På temat ikoniska skådespelare flimrar även David Hasselhoff förbi på ett dock mer logiskt sätt och han medverkar även vokabulärt på after credits-soundtracket Guardians Inferno.
Guardians of the Galaxy Vol. 2 är som sagt ojämn men de välutvecklade delarna överskuggar de underutecklade och och den sammanfattande upplevelsen blir till sist en awesome space opera blast med ett enormt emotionellt djup. Innan det är dags för oss att ta farväl av gänget i Vol. 3 2020 (James Gunn har avslöjat att Vol. 3 kommer bli den sista Guardians-filmen med nuvarande konstellationen) kommer ett annat stort eldprov - nämligen att sammanföra Guardians of the Galaxy med de övriga delarna av MCU i the ultimate showdown Avengers: Infinity War 2018 som är sagt att skriva om hela MCU-kartan. Innan dess är det dags för Spider-Man att få sin första egna film i MCU (roddad av Sony efter en förhandling mellan de båda filmstudiosarna) och även Black Panther får sin egna film. Däremellan gör Thor comeback i sin tredje egna film. Ni hör, MCU rullar på.
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
