Jocke

Natten mellan den 16-17 augusti 1995 misshandlades den då 14-åriga John Hron till döds av ett gäng nynazister vid Ingetorpssjön utanför Kode. Det här är den sanna berättelsen om vad som egentligen hände och varför. En stark och inspirerande berättelse om civilkurage och mod.

 

 

 

Regissören Jon Pettersson föddes 1982 i Floda. Han var 13 år när den ett år äldre pojken John Hron misshandlades till döds av ett gäng nynazister i samhället Kode som låg en halvtimme bort. Precis som resten av Sverige blev Jon Pettersson djupt berörd av händelsen. John Hron och en kompis tältade vid Ingetorpssjön utanför Kode när ett gäng nynazister, 15-18 år gamla, kom till deras lägerplats. En av nazisterna var en 15-årig pojke som John var ovän med i skolan. Nynazisterna började med vad som skulle bli en flera timmar lång misshandel av John som slutade i hans död. Det hela är redan här självklart mycket tragiskt men vad som gjort händelsen speciell är att John vid ett tillfälle lyckades ta sig loss från nynazisterna och hoppade i sjön för att simma till andra sidan. Nynazisterna tvingade då Johns kompis att ropa tillbaka honom och sa att de skulle döda kompisen om inte John simmade tillbaka. John vände då om och kom tillbaka och misshandeln av honom fortsatte tills han medvetslös lämnades att dö. Under misshandeln försökte nynazisterna flera gånger kräva att John skulle säga att han älskade nazister för att de skulle sluta men John vägrade.

   De fyra nynazisterna som medverkat vid misshandeln dömdes alla till olika grader av fängelsestraff. Den äldsta av dem, en Daniel Hansson, dömdes till 8 års fängelse och var bland annat med och skapade den nazistiska fängelseorganisationen Ariska brödraskapet. Året därpå, 1996, tilldelades John Hron postumt Stig Dagerman-priset "för hans mod att, också till priset av sitt eget liv, stå det onda emot."

 

När Jon Pettersson 2006 gått ut regissörutbildningen på Göteborgs filmhögskola började han fundera på vad för projekt han ville göra och tankarna gick till berättelsen om John Horn. Det skulle komma att bli ett sju år långt projekt där Jon först övertygande Johns föräldrar om att få göra filmen för att sedan göra research genom att tala med Johns vänner och andra som på något sätt varit inblandade i händelsena som ledde fram till ödesnatten mellan den 16-17 augusti 1995. När Jon sedan hade ett färdigt manus som godkänts av Johns föräldrar stötte han på patrull.

   Det visade sig att inget produktionsbolag ville/vågade ta i filmen. "filmen var för politisk, och inget produktionsbolag ville arbeta med filmen. Bara två var intresserade  men de ville skriva om manus så att tittarna skulle få mer förståelse för nynazisterna. "De ville ändra på historien så man skulle tycka illa om John Hron och bra om rasisterna. Men det kunde jag inte gå med på", säger Jon Pettersson. rapporterade SVT. Jon bestämde sig därför för att producera och bekosta filmen helt själv samt med hjälp av en crowdfundingkampanj. Skådespelarna i filmen arbetar alla utan arvode med avtal om att få ta del av eventuell vinst på filmen. 2013 spelades filmen in och efter att tidigare i år ha fått internationellt erkänande på olika festivaler visar nu 58 biografter den i Sverige.

 

 

 

 

John Hron är en sådan där film som man när man sätter sig i biosalongen hoppas på att kunna ge högsta betyg när man lämnat salongen eftersom budskapet och den verkliga storyn är så stark och viktig. Tyvärr kan jag inte göra det. Jon Pettersson har med förutsättningarna gjort en mycket stabil debutfilm men den når tyvärr inte hela vägen fram filmmässigt för att kunna mätas med den berättelse den förmedlar.

   Vi får som sagt följa John Hron, en 14-årig ung, rappkäftad rebel i skinjacka och trasiga jeans som glider runt på skolan och uppskattas av alla. Eller ja, nästan alla. Skolans bråkstake och mobbare Rambo (Casper Sand), som egentligen heter Pontus, gillar inte att John har stake nog att stå upp emot honom. När Rambo dras in i ett nazistgäng och får flera nya våldsbenägna kamrater finner snart John att fortsätta stå upp mot Rambo kan få allvarliga konsekvenser för honom själv. Han försöker få sina klasskamrater och kompisar att stå upp tillsammans med honom men ingen vågar när det väl gäller. John slutar dock inte att stå upp mot Rambo eftersom han känner att det han gör är rätt. "Jag tror vi alla önskade att vi kunde varit lite mer som John." uttrycker Johns kompis Christoffer (Simon Carlsson), som var med honom på mordnatten, i den voice over som lotsar oss igenom filmen.

 

John Hron är en skald över John Hron. Det är uppenbart och förståligt att filmen vill sätta honom på en pedestal och det kan inte poängteras tillräckligt under filmens gång hur bra han är. Förutom att stå upp mot mobbare var även John Hron Sveriges nya stora hopp i paddling, där han om inte han mördats skulle tagit plats i juniorlandslaget, och sparade ihop pengar för att kunna köpa en lätt MC och åka på motorcykelsemester med sin fyra år äldre flickvän Angelika (Johanna Hedberg). Det kan inte heller poängteras nog i filmens inledning och epilog att det här är baserat på verkliga händelser.

   Hur mycket man än berörs av mordet på honom så går det inte låta bli att känna att det blir lite för bra när man sitter där som publik i biosalongen. Man hade kunnat tona ner hjältemålningen lite grann och på så sätt få en bättre ton i filmen. Vi fattar. Ta det lugnt. Jag skulle inte som produktionsbolagen vilja se sympati för nynazisterna men det blir lite märkligt när man i filmens inledningscener visar hur Rambos pappa skäller ut honom efter noter för att ha slulit en plånbok från en pojke i skolan men vi får inte se någon som helst reaktion från hans föräldrar på att deras son blir 100 % nasse, speciellt som mamman i familjen är invandrare.

   Filmen är inledningsvis också lite ojämn. De första 40 minuterna känns mest som olika scener staplade på varandra och det tar ytterligare 20 minuter innan filmen riktigt hittat någon form av kontinuitet och balans. När vi till sist är framme vid dödsmisshandeln återstår 25 minuter av filmen och av förståelig respekt för anhöriga visas inte allt för mycket av den brutala misshandeln men ändå tillräckligt för att man ska förstå allvaret i situationen. Här har filmen äntligen infunnit sig i en dramaturgi och form som man önskat den haft från scen ett. Att scenen är inspelad på den faktiska mordplatsen förstärker också hela stämmningen även om man kanske inte vet om det. Tyvärr tappar filmen återigen lite i epilogen där det känns som man dels drar ut lite på vissa scener och inte riktigt bestämt sig för hur man vill avsluta filmen. Det blir ett lätt hoppkok av olika idéer känns det som. Tydligt genom hela filmen är dock att man även gör en ansträngning att återta den svenska flaggan och nationalsången från nynazisterna genom att baka in dem i filmens rekvesita och soundtrack.

 

 

 

 

 

Något som man fortfarande förundras över är hur filmvärlden tror att vi som publik går på vad som helst när det kommer till ålder på skådespelare. Jag hade ingen aning om åldern på varken David Thorén som spelar John Hron eller Johanna Hedberg som spelar Angelika men jag kunde direkt när de gjorde entré se att de där två är inte 14 respektive 18 år gamla. Mycket riktigt. Thorén är född 1995 och var alltså 18 år när filmen spelades in och hans motspelerska vars karaktär i filmen ska vara fyra år äldre är född 1989 och därmed närmare bestämt 6 år äldre. Nej, det övertygar inte med en 18-årig som spelar 14-årig eller 24-årig som spelar 18-årig. De båda gör däremot bra ifrån sig i övrigt trots att de likt alla andra i filmen ofta faller över i överdrivet teatralt replikläsande mer än agerande. Casper Sand gör bra ifrån sig som Rambo och hans nazistkompisar Bergwall, Göran och Danne gestaltas också bra av Lowe Östman, Simon Ekdahl och Mikael Svensson. Vi kan också nämna Lars Bethke som Johns pappa Tony som övertygar trots att hans frisyr ser ut att högst troligt vara en buttericksperuk.

 

John Hron berättar en sann historia om kärlek, civilkurgare och mod. Den berättar också om ett Sverige där nazisterna kunde urskiljas med sina tydliga attribut. Nu för tiden har de låtit håret växa ut till backslick, hängt av sig bomberjackorna och svidat om till slips och kostym och sakta tagit sig in i maktens korridorer. Berättelsen om John Hron är fortfarande aktuell. Låt oss aldrig glömma honom.