Jocke

Våren 1940. 400 000 soldater ur de brittiska och franska arméerna finner sig utflankade av tyskarna på stranden vid Dunkirk. Ett desperat arbete påbörjas med att lyckas evakuera dem alla.

 

 

 

 

Christopher Nolan - mannen bakom storslagna lång(a)filmer som Batman Begins, The Dark Knight, The Dark Knight Rises, Inception och nu senast Interstellar - ger sig med sin nya film på att göra sitt första krigsepic och samtidigt sin kortaste film på närmare 20 år. Filmen heter Dunkirk och är 1 timme och 46 minuter lång. Dunkirk Evacuation - eller Operation Dynamo som den officiellt kallades - pågick mellan den 26 maj och 4 juni 1940 och innebar i korthet att den brittiska armén genom användandet av främst privatägda småbåtar och hjälp av civila från engelska hamnar vid engelska kanalen lyckades evakuera totalt 338 000 av de över 400 000 soldaterna ur de brittiska, franska och belgiska arméerna som utflankats av tyskarna på stranden vid Dunkirk i Frankrike. Nolan fick idén till att göra en film om detta så omtalade mirakel redan 1992 när han och hans fru åkte med på en båttur över engelska kanalen precis på den rutt som småbåtarna kommit till undersättning på för de strandsatta soldaterna. Närmare 25 år senare får han möjlighet att göra historien rättvisa.

 

Som ni ser har jag i min överskrift till den här recensionen skrivit att Dunkirk skapar paradoxala upplevelser och jag tänkte nu utveckla vad jag menar med det. Nolan arbetar nämligen med ganska många spännande grepp som på ett sätt lyckas bra med att skildra krig på ett bra sätt men som samtidigt skadar filmen som helhet. Jag ska försöka förklara. För det första finns det (i princip) inga karaktärer i Dunkirk. De enda vi får namnet - och någon om än knapphändig form av backstory - på är den civila båtägaren Mr. Dawson (Mark Rylance) och dennes son Peter (Tom Glynn-Carney) samt deras vän George (Barry Keoghan). I övrigt har Christopher Nolan medvetet valt ut relativt okända aktörer - med undantag för en viss Harry Styles (ja, den Harry Styles) samt Tom Hardy och Kenneth Branagh - att spela de övriga rollerna. De okända aktörerna är även ganska lika varandra utseendemässigt och smälter lätt ihop i mängden med alla de andra intetsägande ljushyade brunetter bland statisterna och pappdockorna (Ja, ni läste rätt men vi kommer till det senare).

 

 

 

 

 

 

Dunkirk innehåller även några intressanta val när det kommer till det rent praktiska kring hur den filmats. För det första har Nolan gått i Tarantinos fotspår och valt att filma på 70 mm-film (vilket även var formatet jag valde att se den i på Bergakungen i Göteborg) och dessutom har han filmat den i princip helt i IMAX. Han har även valt att ha så få specialeffekter som möjligt - till förmån för praktiska effekter - och placerat kameran på platser som tar oss rätt in i händelsernas centrum. Vad säg om att bevittna ett riktigt Spitfireplan in action från cockpiten? Eller att simma jämsides med soldater som desperat försöker ta sig från en sjunken båt till en annan? När det kommer till de 400 000 soldaterna på stranden är som jag kort nämnde ovan vissa av dem pappdockor och även några fiendertanks i bakgrunden och några av båtarna är även dem av papp. Det kanske låter märkligt men det ger en äkthetskänsla. Istället för att i efterhand lägga in datoranimerade bakgrunder och dubbletter är allting de facto där på plats. De flesta båtarna och övriga fordon är dock riktiga och dessutom från den faktiska operationen 1940!

  Men här kommer vi till ännu en paradox - eller snarare samma paradox som innan men ur ett annat perspektiv. Man skulle egentligen säga att filmen innehåller en och samma stora paradox med flera infallsvinklar. Sak samma. Valen Nolan gjort kring den rent praktiska delen av inspelningen gör att vi hamnar mitt i händelsernas centrum och i kombination med ett intensivt berättade och Hans Zimmers fickursbaserade soundtrack skapar det ett nytt sätt att skildra krig. Filmtidningen Empire skriver i sin recension att "In fact, there’s a very good reason it doesn’t have a more fulsome runtime: audiences would likely have staggered out with PTSD." och de har både rätt och fel - paradoxalt nog. Flera av Nolans grepp och val ger oss en intensiv krigsskildring men valet att skrapa bort karaktärerna gör att vi på ett paradoxalt sätt hamnar både mitt i händelsernas centrum men samtidigt i en avskärmad, observerande roll. En väldigt viktig uppgift hos karaktärer i en film är att välkomna oss in i handlingen - få oss att bry oss och känna oss delaktiga. I en krigsfilm är det om än ännu viktigare. Vad Nolan då gör när han skalar bort existensen av karaktärerna i princip helt är att han delvis blockar ut oss från delar av upplevelsen. Det blir lite som att titta på en krigsdokumentär från en soldats POW men ändå inte riktigt eftersom det fortfarande finns tillräckligt mycket av spelfilms-DNA kvar.

 

Så om jag då skulle försöka komma till ett avslut på den här kanske något snurriga recensionen av Dunkirk. Faktum är att jag så här en dag efter jag sett filmen - och efter delvis långa diskussioner kring den med folk - fortfarande inte riktigt vet vad jag tycker. Ordet paradoxalt har gödslats med i recensionen men det är det bästa ord jag kan komma på för att beskriva mina känslor inför den. Jag uppskattar och gillar många av de grepp Nolan tagit med Dunkirk för att skildra krig på ett nytt sätt men samtidigt gör dem att filmen som sådan blir ganska själlös. En grå observation. Jag tycker också att den blir allt för klyschig och patriotisk mot slutet. Jag har vridit och vänt på mig själv över vad jag ska ge den för betyg men kan slutligen ändå inte sänka mig längre ner än till en fyra. Om den är svag eller stark? Paradoxalt nog både ock...