Jocke

I ett litet samhälle i North Carolina har Kya (Daisy Edgar-Jones) vuxit upp ensam i ett öde hus i våtmarkerna i dess utkant. Utfryst och bespottad går det många rykten om henne. När den unge och uppskattade mannen Chase Andrews (Harris Dickinson) mystiskt dör i vad som misstänks vara ett mord riktas alla dömande fingrar mot Kya. Genom hennes berättelse till sin advokat får vi så ta del av historien om the marsh girl.

 

 

 

 

Where The Crawdads Sing - eller Där kräftorna sjunger som den heter på svenska - är med 15 miljoner sålda exemplar en så kallad kioskvältare. Boken kom 2018 och är skriven av Delia Owens och nu har den enligt alla fastlagda konventioner förstås blivit filmatiserad, i regi av Olivia Newman och producerad av bl.a. Reese Witherspoon.

 

Where The Crawdads Sing är en av filmerna som ingår i den nya svenska biosatsningen Biopasset - där man för 149 kronor får gå på ett antal utvalda filmer till halva priset - och hittills har satsningen innehållit filmer som är helt okej, inte dåliga men inte något speciellt heller, filmer som behöver en liten push för att få publik helt enkelt. Undantaget kan väl ses vara Elvis som kan antas kunna dra folk på egen hand och möjligtvis även den för recensionen aktuella filmen eftersom den är baserad på en bestseller. Hur som helst så faller även Where The Crawdads Sing i övrigt in i mallen, om än på den högre skalan.

   Where The Crawdads Sing är som sagt inte dålig, och även om den inte är något direkt speciellt så är den ändå riktigt bra. Storyn kan vid en första anblick till det yttre tas för att vara ganska konventionell. En outsider i ett litet samhälle bekylls för ett mord av den enkla anledningen att den är märklig. Kya - som historiens outsider heter - har även relationer med två unga män under berättelsens gång som båda gärna umgås med henne på tu man hand när de är ensamma men som båda i av olika grad gärna vill hålla relationen hemlig. Filmen berättas i ett konventionellt flashback-format genom Kyas berättelse om sitt liv för sin advokat inför rättegången och vi får även se själva rättegången mellan kasten tillbaka i tiden. I tillbakablickarna får vi se hur Kya växer upp som yngsta barnet i en familj där pappa är alkohliserad och slår både mamman och barnen. En efter en lämnar dem. Först mamma, sedan syskonen. Till sist är det bara Kya och hennes pappa kvar. När pappa dör är det så bara Kya kvar, omkring 10 år gammal. Familjen har bott avsides i ett enkelt hus i våtmarkerna utanför det lilla samhället Barkley Cove och efter ett avskräckande besök i skolan där hon blir utmobbad har Kya bestämt sig för att stanna där hon är. I våtmarkerna. Dem enda som bryr sig om och är snälla mot henne är ett äldre par som äger en lanthandel i våtmarken. När hon blir äldre träffar Kya en jämnårig kille, Tate (Taylor John Smith), som hon inleder en relation med. Tate lär Kya att läsa och skriva och uppmanar henne att använda sina konstnärsbegåvning och kunskap om våtmarker och dess djur till att skapa uppslagsverk. Tiden går och Tate kommer in på college. Han rester iväg men lovar att komma tillbaka. Men det gör han inte. Åren går och Kya träffar en annan ung kille, Chase, som hon något trevande inleder en relation med men utan att gå in på för mycket detaljer slutar inte heller den lyckligt då Chase hittas död nedanför ett observationstorn i våtmarkerna och misstankarna om att han bragts om livet väcks och misstankarna riktas mot Kya.

 

Where The Crawdads Sing är som sagt en ganska konventionell dramathriller med stabila skådespelarinsatser och en spännande dramturgi som håller whodunit-gåtan vid liv över hela speltiden, som klockar in på strax över två timmar. Men det är inte i kriminalgåtan filmens egentliga styrka ligger, det är inte heller i kärleksrelationerna och sveken mellan Kya, Tate och Chase eller i skildrandet av missären i Kyas barndomshem - då den sistnämnda faktiskt hade kunnat få ta mer och naket blottande plats - utan det är i skildrandet av en helt annan, namnlös karaktär och Kyas relation till denne; naturen. Våtmarken, träsket och dess habitat av djur. Where the Crawdads Sing har ett väldigt vackert foto, ett förtrollande score och ett långsamt berättande som tillåter sig att dröja sig kvar i närvaron, härvaron och känslan av naturen som en andandes, levande organism. Naturen är likt en skyddande karaktär som skänker lugn och trygghet åt Kya. Någon som inte dömer henne och som ser henne för den hon är, och låter henne vara som hon är. Något jag verkligen uppskattar med Where The Crawdads Sing är att den just tillåter sig själv att vara långsam, att inte stressa. Men jag hade gärna sett att man hade vågat ta ut svängarna ännu mer, vågat dröja sig kvar ännu mer och lagt på en 20-30 minuter på speltiden. Man hade på samma gång fått möjlighet att förstärka och underbygga även de andra beståndsdelarna i historien och stärkt upp dessa ännu mer och på så sätt få till en på alla plan stark berättelse.