Efter att ha försökt fånga in Kevin Wendell Crumbs monsterlika alterego The Beast (James McAvoy) finner sig David Dunn (Bruce Willis) - känd som den nattliga hämnaren The Overseer - inspärrad på samma mentalsjukhus som Kevin. På mentalsjukhuset ska det visa sig sitter även Dunns ärkefiende Elijah Price aka Mr. Glass (Samuel L. Jackson).
Varning! Den här recensionen kommer att innehålla betydande spoilers gällande Unbreakable (2000) och Split (2016).
M. Night Shyamalan är en kultregissör som ligger bakom hyllade filmer som The Sixth Sense och Unbreakable men också kritikerrisade floppar som The Last Airbender och After Earth. 2016 var han dock back on track med hyllade kidnappningsthrillern Split i vilken James McAvoy spelade en man med DID [= Dissociativ identitetsstörning] som till följd av misshandel och övergrepp i barndomen av modern skapat inte mindre än 23 olika identiteter som samexisterar i hans medvetande. De olika identiteterna beskrivs sitta på varsinn stol i ett sorts väntrum i hans medvetande i väntan på att få använda "ljuset" och framträda. Den modeintresserade Barry är den som haft kontroll över ljuset under en längre tid men när en 24:e identitet - en övermänsklig varelse kallad The Beast - långsamt växer fram tar den pedantiske Dennis med pedofila drag och den sektreligiösa Patricia med hjälp av ständigt 9-åriga Hedwig över ljuset för att förbereda blodsoffer i form av tre tonårstjejer som de kidnappar. Split börjar som sagt som många av M. Night Shyamalan tidigare filmer som en ska vi säga "verklighetstrogen" berättelse för att långsamt övergå i mer övernaturliga toner. M. Night Shyamalan är också känd för att twista till det på slutet och i Splits slutscen visar han genom en cameo från Bruce Willis att filmen i själva verket utspelat sig i samma universum som hans tidigare film Unbreakable.
Unbreakable handlade om säkerhetsvakten David Dunn, spelad av Bruce Willis, som efter att han är den enda överlevande och oskadda från en tågolycka blir kontaktad av en man vid namn Elijah Price, spelad av Samuel L. Jackson, som sedan barnsben lever med en extrem form av osteogenesis - medfödd benskörhet - vilket lett till att han spenderat mycket av sin tid innomhus och blivit besatt av serietidningar och superhjältar. Elijah är övertygad om att superhjältar finns på riktigt och att David är en av dem. David Dunns superförmåga är att han har superstyrka och inte kan bli skadad eller sjuk, han kan även via beröring känna av om en människa begått ett brott. Det visar sig i filmens slutscen att det är Elijah som legat bakom tågolyckan och även flera andra stora "olyckor" i syfte att försöka locka fram superhjältar. Han har även därför utsett sig själv till Dunns ärkefiende - med skurknamnet Mr. Glass. Här slutar Unbreakable. I form av eftertexter får vi veta att David Dunn ringde polisen och att Elijah spärrades in på mentalsjukhus. Man skulle kunna säga att Unbreakabe är en superhjältefilm som slutar precis innan tredje akten. Men nu - nästan 20 år senare - kommer den alltså. Det är dags för the ultimate showdown - The Beast vs The Overseer vs Mr. Glass! Det är dags för den tredje och sista delen i denna oväntade trilogi - det är dags för Glass.
“I’m an original filmmaker and I want to keep on telling new stories and new characters. It’s fun for me to figure out a new language, and then learn it, and try to get an audience in two hours to learn, and accept it, and really find their way.” så har M. Night Shyamalan beskrivit sitt filmskapande och han har de facto aldrig gjort en uppföljare. Split är även om den delar DNA med Unbreakable ändå bortsett från slutscenen helt fristående och Glass är således den första renodlade uppföljaren på M. Night Shyamalans CV. Glass är en utalad uppföljare till Unbreakable med inslag av Split och faktum är att den kanske aldrig borde ha gjorts. Det känns nämligen mest som om M. Night Shyamalan står och stampar på samma ställe som Unbreakable utan att riktigt veta hur han ska ta sig vidare. Där Unbreakable var en smart metakommentar på comic book/Superhero-genren blir Glass trots att man försöker återanvända greppen inget mer än en ganska seg och förutsägbar superhjältefilm, och detta trots att M. Night Shyamalan slår knut på sig för att försöka mindfucka oss stup i kvarten och gräva djupare i de båda tidigare filmernas mytologier men det blir istället bara mer, och mer ytligare.
Som jag skrev är Glass en direkt uppföljare till Unbreakable och vi kommer in i handlingen igen 19 år efter denne. David Dunn har tillsammans med sin son Joseph (Spencer Treat Clark repriserar sin roll från Unbreakable) startat en firma som säljer larm och andra säkerhetstjänster och varor samtidigt som dem likt ett Batman-Alfred-team om kvällarna röjer stadens gator från skurkar av diverse slag. Dem har likt polisen länge försökt fånga The Beast som sedan händelserna i Split har fortsatt att kidnappa "rena" offer i form av tonårsflickor. Dunn lyckas av en slump stöta in i Hedwig när denne är ute och går och får därmed en inre syn av var de senaste kidnappningsoffren befinner sig. Han beger sig dit och lyckas frita dem men när han är i färd att fightas mot The Beast anländer polisen och de båda spärras in på ett mentalsjukhus. På mentalsjukhuset sitter sedan tidigare Davids ärkefiende Mr. Glass. Mentalsjukhuset har även fått en ny chefsläkare i form av Dr. Ellie Staple (Sarah Paulson) som specialiserat sig på människor som har vanföreställningen att dem är superhjältar och hon arrangerar därför en låt oss säga minst sagt omaka gruppterapi med David Dunn, Kevin Wendell Crumb och Elijah Price. Samtidigt smider Elijah en plan om hur han och The Beast ska lyckas rymma från mentalsjukhuset och attackera invigningen av Osaka Tower och därmed tvinga David Dunn att försöka stoppa dem - allt för att inför livesändande tv-kameror visa upp superhjältar och superskurkar för världen.
"This is not a cartoon. This is the real world."
Glass är som sagt stilmässigt, tonmässigt, greppmässigt, temamässigt och handlingsmässigt egentligen en direkt uppföljare till Unbreakable men den, eller snarare dem, som lyckas stjäla showen är Kevin Wendell Crumb och hans 24 personligheter. I Split fick vi stifta bekantskap med Dennis, Barry (dock mest i skepnad av Dennis som låtsades vara Barry), Patricia och Hedwig samt The Beast men också väldigt flyktigt Orwell och Jade. I Glass presenteras vi även för Heinrich, Ian, Mary Reynolds, Norma, Jalin, Kat, B.T., Mr. Pritchard, Felida, Luke, Goddard, Samuel och Polly och det är en skam om inte James McAvoy denna gången faktiskt blir Oscarsnominerad för sin insats när han skickligt pendlar mellan alla dessa och ger var och en av dem sin särskiljhet. Från Split återvänder även the final girl Casey Cooke (Anya Taylor-Joy) och hennes Stockholmssyndromiska relation kryddad med Jigsaw-vibbar till Kevin Wendell Crumb är även ett av filmens intressantare inslag men den ges inte tillräckligt med näring varesig i screen time eller manus för att blomstra ut på det sätt den har potential till. Det samma kan man i princip säga om Glass i stort. M. Night Shyamalan är som han sjäv säger an original filmmaker och han lyckas inte riktigt med att greppa uppföljarkonsten. Glass var tänkt i M. Night Shyamalans huvud som en comic book version of the One Flew Over the Cuckoo's Nest och det låter som en bra idé, synd bara att han valde att göra den i form av en uppföljare och inte an original idea...
Betyg: 2/5.
0 kommentar(er)
