Jocke

En musikalisk fantasi baserad på Elton Johns uppväxt, genombrott och kamp mot droger och alkohol.

 

 

 

 

Musikbiografierna står som spön i backen. Förra året kom Queen/Freddie Mercury-biografin Bohemian Rhapsody som blev en publik- och förvånande nog galafavorit då den tog hem flera stora priser (bland annat flest Oscarsstatyeter samt bästa film på Golden Globe) och nu är det dags för Elton John att inta vita duken i form av Taron Egerton. Men om ni förväntar er en ny Bohemian Rhapsody så tar ni misste, i alla fall delvis. Freddie Mercury och Elton John har på ytan många likheter; stora scenpersonligheter med fantastiska röster men med ett växande alkohol- och drogmissbruk och med en kamp med en sexuell vilsenhet som blandas med storhetsvansine och storslagna fester 24/7. Rocketman är även regisserad av Dexter Fletcher som efter några kontroverser fick ta över och avsluta Bohemian Rhapsody från Bryan Singer men som ni såg i handlingsbeskrivningen är Rocketman något annorlunda, i alla fall bitvis.

 

Rocketman är i grunden en musikalisk fantasi inspirerad av Elton Johns egna liv. Filmen inleds med att Elton John iförd full scenmundering bestående av en tight, knallorange djävulsdräkt - komplett med vingar och horn - kommer instegande med bestämda steg på ett AA-möte. Slår sig ner och frågar smått rebeliskt "So, how long is this gonna take?" När sedan mötesledaren ställer den ledande frågan What were you like as a child? börjar Elton berätta och vi förs tillsammans med honom tillbaka till 50-talet och filmens första musikalnummer bestående av Eltons The Bitch is back. Ja, ni läste rätt. Detta är inte någon konventionell biopic. Det här är Bohemian Rhapsody korsat med Mamma Mia! kryddat med Elton John. Elton Johns musik används för att berätta hans egen historia och stoppas in där det passar och inte alls kronologiskt i den ordning och sammanhang han skrev/släppte dem. Precis som i Mamma Mia! fungerar det bitvis mindre bra när man ska trycka in låtar och få dem att fungera med storyn men det går ändå relativt smärtfritt genom hela filmen. Filmens problem är mer att den inte riktigt vågar ta steget fullt ut.

   Filmen inleds som sagt med ett fräsigt Greace-doftande musikalnummer och länge håller den sig i det facket - utsvävad (queer)musikal med Elton John-låtar - men sakta men säkert letar den sig in på en mer konventionell Bohemian Rhapsody-bana och håller på att göra samma misstag att ta en okonventionell personlighet och pressa in den i en konventionell biopic-ram. Den dras dock tillräckligt många gånger tillbaka till quuermusikalkonceptet för att räddas från att fullt ut vara konventionell, samtidigt som det ger ett något oorienterat, rörigt intryck. Men här kommer vi till ett av filmens andra problem - det är svårt att greppa vad som är uttänkta stilgrepp och vad som helt enkelt bara är dåliga val. Man skulle kunna argumentera att det röriga blandningen av filmiska uttryck är ett sätt att skildra den röriga personen Elton John eftersom det är han som berättar. På samma sätt är det svårt att veta om alla karaktärer runt omkring honom är dåligt skrivna eller om det är ett sätt att problematisera Elton Johns påstående att I don´t live my life in black-and-white" när karaktärsgalleriet just är svartvitt. Vi har de genomonda karaktärerna som hans mamma Sheila (Bryce Dallas Howard) och hans manager John Reid (Richard "Robb Stark" Madden) och de genomgoda karaktärerna som hans textförfattare Bernie Taupin (Jamie Bell) och hans mormor Ivy (Gemma Jones). Konflikten mellan det okonventionella och konventionella leder dock till att det hela mot slutet kokar ner till att bli allt för övertydligt och lökigt för att man verkar orolig för att den "vanliga" publiken inte ska förstå konceptet fullt ut. Och jag ställer mig frågan om dem verkligen kommer att göra det. Faran med filmatiseringar som denna är att publiken kommer att gå ut ur biografen och tänka Det var så här det gick till! vilket i det här fallet - där verklighet och fantasi blandas friskt - är långt ifrån sant. Vad vi får se är Elton Johns tilltwistade version av sitt liv och inte nödvändigtvis den objektiva sanningen. Det handlar alltså inte bara om den sedvanliga "konstnärliga friheten" utan om en medveten manipulation av händelseförlopp och av karaktärer.

 

Nya stilgrepp till trots kokar ändå i slutändan Rocketman ner till att vara precis som Bohemian Rhapsody - en dussinhistoria om en musiker som går bort sig i framgång, alkohol och droger. Man har dock med mer "gay moments" än man vågade ha "bi moments" i Bohemian Rhapsody och det faller sig naturligt även om den storylinen i slutändan också känns väldigt konventionell skildrad. Rocketman har dock tillräckigt originalitet för att klättra sig upp på en ytterst, ytterst svag fyra av fem - men det hänger på ett hår. Avslutningsvis ska ges en eloge till Taron Egerton som gör all sånginsats i filmen och även om han inte låter som Elton köper man att han är Elton, och även hatten av till Matthew Illesley och Kit Connor som gestaltar Elton som barn.