Jocke

John Kramer (Tobin Bell) - the Jigsaw killer - har varit död och begraven i 10 år. Polisen blir därför konfunderad när en rad med kroppar börjar dyka upp i stan som alla bär Jigsaws märke - en utskuren pusselbit - och tecken av att ha dött en plågsam död. En ny lek har startat - men vem är lekledaren och bestämmer reglerna?

 

 

 

 

 

SAW. Denna skräckfilmfranchise utkom med en kortfilm 2003 och sedan ny långfilm varje åt mellan 2004 och 2010. Bakom konceptet - och kortfilmen samt första långfilmen - stod skräckmästaren James Wan och hans vapendragare Leigh Whannell och sedan har serien försts vidare av andra regissörer och manusförfattare men med de båda grundarna som producenter. Filmserien följer - genom en ganska invecklad lapptäckekronologi genom alla filmer - karaktären John Kramer som efter att hans fru Jill (Betsy Russell) förlorat deras ofödda barn och han själv diagnostiserats med obotlig cancer försöker ta livet av sig. John misslyckas med att ta sitt liv och kommer till insikt om att det finns så många andra som inte värdesätter sitt liv och att människan utvecklats till att ha tappat sin överlevnadsinstinkt. Han börjar därför kidnappa människor som han anser har syndat eller på annat sätt försummat sitt liv. Han placerar personerna i dödliga fällor från vilka de bara kommer loss om de utfört något fasansfullt men överlevbart. Fällorna är alltid designade att man kan klara sig ur dem. John ser sig därför inte om en seriemördare - han ger alltid sina deltagare ett val i sina lekar och det är i slutändan dem själva som "väljer" att dö. Under filmseriens gång får vi även veta att alla deltagare på något sätt spelar en roll i de olyckor som drabbat John och att lekarna är ett sätt att ta hämnd.

   SAW-serien är kultförklarad och det finns flera saker med den som är unika för skräckfilmseriegenren. För det första är det den enda skräckfilmsserien som bara har siffror i titlarna dvs SAW, SAW II, SAW III, SAW IV osv. Den länge ansedda sista filmen - SAW 3D - hade dock taglinen The Final Chapter, vilket i och med Jigsaw gör den till den enda klysha serien fallit i. Vidare har vi en genomgående story genom hela serien. Film 1 - 7 berättar en lång sammanhängande story. Det är inte bara same shit - different people som det annars är i skräckfilmsserier som Halloween och Friday the 13th. Det är också den enda skräckfilmsserien som inte har något sex and nudity, förutom i en fälla där en kvinna står naken i ett kylrum och blir besprutad med vatten. Men framförallt är det den enda skräckfilmsgeneren som lyckats att ta död på sin mördare (John Kramer dör i SAW III) och med fansens godkännande fortsätta utan att behöva återuppliva honom. 

 

Det var därför med blandade känslor jag mottog nyheten om att det skulle komma en ny SAW-film. SAW 3D var i mångt och mycket The Final Chapter och hade ändå byggt upp ett förtroende om att de inte bara gjorde nya filmer för sakens skull. Jag kände därför på samma gång att de verkligen måste ha en genomtänkt fortsättning på storyn om de väljer att sju år efter The Final Chapter göra en ny film (och potentiellt fler). När det så var dags att sätta sig i en biofotölj och bevittna ännu en ny lek var förväntningarna höga samtidigt som en varningens klocka ringde i bakhuvudet.

 

 

 

 

 

 

Jigsaw bryter direkt mot mönstret genom att vara (med restriktion för att jag missminner mig) den enda film som inte börjar med en person som är fast i en fälla (eller?). När vi kommer in i handlingen hamnar vi mitt i en polisjakt på småbrottslingen Edgar Munsen (Josiah Black) som slutar i ett dödläge där Edgar håller upp en detonator och säger att om han trycker på den kommer fem personer att dö. Om han inte gör det kommer han att dö. Det hela slutar med att Edgar blir nedskjuten av polisen och i samma stund börjar klockan ticka i en övergiven lada någonstans. En ny lek har tagit sin början. Polisen blir snart varse detta då det börjar dyka upp kroppar som dött plågsamma dödar och som alla bär Jigsaws pusselbitsmärke. Poliserna Halloran (Callum Keith Rennie) och Hunt (Clé Bennett) utreder fallet tillsammans med rättsläkarna Bonneville (Hannah Emily Anderson) och Nelson (Matt Passmore) men trots att alla tekniska bevis pekar mot den antagna avlidne John Kramer börjar snart misstankarna att hagla inom gruppen - vem är det egentligen som drar i spakarna och vem kan lita på vem? Samtidigt pågår en dödlig lek där fem personer riskerar livet om de inte följer reglerna och gör vad som krävs för att överleva - de måste erkänna sina synder.

 

 

 

 

 

 

Men nu ska vi inte var allt för negativa - för en stund i alla fall. Som jag sa är ju faktiskt Jigsaw rent objektivt en av de bästa SAW-filmerna. På många sätt har det nya regissörparet - bröderna Peter och Michael Spierig - och nya manusskrivarduon Peter Goldfinger och Josh Stolberg lyckats finna en fin balans mellan allt det bästa från både de tidiga och de senare filmerna i originalserien. Fällorna är kanske förvisso ett steg tillbaka i sin utformning men detta får i sluttwisten en förklaring som tillfredställer. Även om fällorna är något av ett steg tillbaka - i den traditionella utvecklingen av att toppa förra filmens som serien naturligt sett undergått - känns dem back to basic på ett sätt som ursäktar. Framförallt har man satsat på konceptet med flera deltagare i ett sorts "äventyrshus" som genom åren visats sig vara det mest effektiva storymässigt. Varje film har alltid innehållit en eller två fällor med bara en eller två deltagare - första filmen bestod av två personer i ett rum - men gruppsykolgi under stress är alltid en extra krydda i sådana här dramaturgier. Människan är en självisk varelse och tänker på sin egen överlevnad i första hand, frågan är om man kan tänka bort instinkter och samarbeta med helt okända personer för att klara sig genom de fällor om Jigsaw riggat upp? Hur mycket är man villig att offra för rädda livet på en främling? Svaret är inte alltid självklart och det faktum att Jigsaw konstruerat de olika fällorna så att ett avsteg från reglerna alltid straffar sig gör det hela ännu mer intressant.

   Vid sidan av fällorna har vi som alltid också polisens arbete med att försöka ta fast Jigsaw och förhindra att hans deltagare dör. Den här gången har vi två poliser och två rättsläkare som alla fyra under filmens gång kommer att vara misstänkta - och ha rimliga motiv - för att i själva verket vara hjärnan bakom den aktuella leken. Det byggs också upp en spännande mytologi kring att under de 10 år som Jigsaw varit död har det skapats en kult kring honom. På den hemliga hemsidan - jigsawsaves.com - samlas och diskuterar anhängare som fascineras av den bakomliggande ideologin bakom hans lekar. Faktum är att det i verkligheten ocskå finns en delad bild av John Kramer hos fansen. Är han verkligen en mördare? Som han själv flera gånger påpekar har han aldrig dödat någon - det är deltagarnas egna val som leder till deras död. Och de som har överlevt hans fällor får en ny syn på livet och på sig själva. Är hans lekar en effektiv rehabilitering eller är hela rehab-ideologin bara en rökridå för att dölja Johns själviska hämndbegär mot dem som förstört hans liv? Dessa frågor brottas det fortsatt med även i Jigsaw och det är dessa obesvarade frågorna som också varit en av filmseriens styrkor och som fångat fansens intresse. 

 

 

 

 

 

 

Så vad ska man då avslutningsvis säga om Jigsaw? Har man efter 13 år, sju filmer, 52 fällor, 94 deltagare och 63 dödsoffer fortfarande kvar stingen? Jag skulle ändå säga att man har det. Som sagt var jag inte helt nöjd med sluttwisten - även om delar av den räddade stora delar av filmen som höll på att svaja rejält ett tag av anledningar jag inte kan gå in på pga blir för stor spoiler - men jag uppskattade däremot filmen som helhet på ett sätt som gör att jag inte skulle misströsta allt för mycket om man beslutade att göra fler Jigsaw-filmer. Det här skulle kunna bli början på en ny rad dödliga lekar. De har, om än knappt, mitt förtroende. Let the game begin...