Jocke

Året är 1973 och 22-åriga Svante (Elias Palin), som arbetar i skivbutiken ägd av tvärflöjtsproggaren Bengan (Henrik Dorsin), oroar sig över att framtiden inte kan komma tids nog. Svante har nämligen ett medfött hjärtfel som gör att hans hjärta när som helst kommer stanna, men läkarna har hela tiden sagt till Svante att i framtiden kommer man kunna bota hjärtfelet. En sen kväll på tunnelbanestationen, efter att sista tåget gått, uppstår så omedvetet möjligheten för Svante att ta tunnelbanan till framtiden – närmare bestämt 2016. 2016 träffar Svante Elsa (Victoria Dyrstad), en 25-årig tjej som nu bor i hans lägenhet, och tillsammans gör de upp en plan för hur de ska göra för att rädda Svantes hjärta. Planen innebär en hel del resande i tiden och snart inser de att minsta ruckande på händelser på 70-talet kan få förödande konsekvenser 2016…

 

Ulf Malmros. En av vårt lands mest meriterade regissörer som med filmer som Smala Sussie, Bröllopsfotografen och Mammas Pojkar gjort sig känd litegrann som en Värmlands landetlagom-Tarantino. Med sin näst senaste film – Min så kallade pappa – tog han dock steget från Värmland och sina inhemska skådespelare till Stockholm och Stockholm är även skådeplatsen för hans nu bioaktuella flört med både 70-talet och Robert Zemeckis Back to the Future-trilogi.

Flykten till Framtiden ser vid första ögonkastet till det yttre inte ut som en klassisk Malmros-film men likt som med Burtons Big Eyes märker man ganska snart att det här är right up Malmros alley. Faktum är att Ulf Malmros inte är ensam i regissörsstolen den här gången utan tagit hjälp av sin kostymör Jaana Fomin. Malmros och Fomin lyckas med den finstilta balansgången att på samma gång parodiera och hylla 70-talet precis lika bra som de både parodierar och hyllar 2010-talet. De leker med kulturkrockar mellan 70- och 2010-talet både när det kommer till materiella ting, som smartphones och cd-skivor, men också ur ett socialt, kulturellt samhällsutvecklande och moraliskt perspektiv som när Svante fasar över att musik inte längre verkar betyda någonting eller har kommentarer om att tatueringar förstör ens möjlighet att få jobb. Malmros och Jaana låter även Elsas besök i 70-talet göra kommentarer på bland annat det ojämställda samhället som kommer till uttryck av att Elsa tillrättarvisar Svantes pappa (Johan Ulveson) när han förväntar sig att hans fru (Maria Langhammar) ska passa upp på honom och hämta kaffe och fika till honom när han sitter vid TV:n.

  Ulf Malmros visar också med sin väl utformade story (manus står han för helt själv) att han känner och kan tidsresegenren och trots att genren i allmänhet började kännas lite trött för flera år sedan gör det faktum att vi får en svensk film på temat att det ändå känns fortsatt fräscht. Det var nu ett par dagar sedan jag såg den och jag kan fortfarande inte hitta några luckor alls i händelseförloppet, vilket annars brukar vara fallet med i princip alla tidsresefilmer (try me…). Nej, det faktum att vi inte får någon förklaring till varför Svante när han som helst känner för det kan ta framtidståget till framtiden fram till dess att det dramaturgiskt sett passar att han bara har en resa kvar räknas inte. Det är inte heller något man direkt tänker på under filmens gång utan man köper det rakt av vilket också tyder på bra story telling.

Som jag skrev tidigare har Malmros bytt ut hela sin annars återkommande cast och denna gång slängt in två nykomlingar i de båda tunga huvudrollerna. Elias Palin gör bra ifrån sig som Svante och Victoria Dyrstads Elsa är förmodligen min största movie cruch sedan Ronja Rövardotter. Henrik Dorsin gör stabilt ifrån sig som holkrökande Bengan, som känns som hämtad ur en Grotesco-sketch, och vi kan även nämna Johan Ulveson och Maria Langhammar som Svantes båda föräldrar samt [SPOILER ALERT!] Jacob Nordenson som Svantes 65-åriga jag.

  Flykten till Framtiden är en något annorlunda Malmros-film men ändå väldigt mycket Malmros. Det är en hyllning till 70-talet men också en hyllning till 2010-talet och en parodisk kommentar på de båda på samma gång. Det är lättsamt och smart svenskt äventyr och som sagt finns det inga logiska luckor i tidsresandet. Ännu ett exempel på riktigt bra svensk film som antagligen kommer att gå Guldbaggejuryn helt förbi. Eller ja, bästa kostym eller scenografi är ju vanliga vänlighetsnomineringar så där kanske den norpar nån nominering.

Betyg: 3/5.