Jocke

När Nick Cage (Nicolas Cage) hamnar i en existentiell livskris och bestämmer sig abrupt för att sluta med skådespelaryrket kommer en inbjudan från en rik affärsman tillika superfan, Javi Gutierrez (Pedro Pascal), om att närvara vid dennes födelsedagsfest på en remote island. När Cage anländer till ön blir han dock rekryterad av en CIA-agent (Tiffany Haddish) som informerar honom om att Gutierrez är en fruktad kartelledare och CIA vill att Cage ska spionera åt dem och ta reda på var Gutierrez håller dottern till en kartellfientlig presidentkandidat fången. Cage måste nu utnyttja sin fulla talang som skådespelare för att inte bli avslöjad...

 

 

 

 

Nicolas Cage spelar sig själv som CIA-spion? Ja, mer behövdes det inte för att jag skulle vilja gå och se The Unbearable Weight of Massive Talent och det var inte heller mer information än så jag hade när jag så satte mig i biosalongen! Vad jag fick uppleva var en skruvad metakomedi på flera plan med ett manus och skämt som mestadel fungerade väldigt bra. Eller ja, komedi och komedi, det var faktiskt mer av ett seriöst, karaktärsdrivet vuxendrama om manlig vänskap............och sen blir en av deras döttrar kidnappade. You got to have something to lurr people to the cinema. Nej, skämt å sido; The Unberable Weight of Massive Talent är som sagt en metarulle och alla ovan kommentarer kommer ni att förstå mycket bättre när ni ser filmen. För jag skulle säga att den är sevärd, speciellt om man är ett fan av Nicolas Cage och hans filmer. Jag har personligen ska sägas på rak arm inte jättebra koll på Cages filmer och jag tror att om man har det så uppskattar man The Unbearable Weight of Massive Talent ännu mer. Här finns säkert många referenser som helt flyger över huvudet på mig och som jag därför inte kan redogöra för.

 

Men filmen fungerar också för den helt oinvigda som bara gillar skruvade (action)komedier. För det här är också just det; ett kärleksbrev till den enkla, skruvade actionkomedin där det du förväntas få ut av din filmupplevelse är att bli underhållen - varken mer eller mindre. Det är också ett med klädsam självdistans kärleksbrev från Nicolas Cage till filmmediet - och till sig själv.