Jocke

Rymdskeppet Avalon transporterar över 5 000 personer, nedsövda i hypersleep, på en 120 år lång resa till en bebolig planet som ska kollonialiseras. På grund av en okänt fel på skeppet finner sig två av passagerarna, Jim (Chris Pratt) och Aurora (Jennifer Lawrence), vakna för tidigt - 90 år för tidigt. Utan möjlighet att gå tillbaka i hypersleep tvingas de förlika sig med att de kommer att få leva resten av sina liv ombord på skeppet. Bara dem två.

 

 

 

 

Passengers. En film där casten huvudsakligen består av det hetaste paret i Hollywood just nu. Par som i att Chris Pratt är het och Jennifer Lawrence är het och de är två stycken. Det är i alla fall vad man fokuserat på i marknadsföringen av filmen. Och hetaste syftar givetvis inte bara på det yttre utan även på yrkesskickligheten de båda besitter. Varför inleder jag då min recension med att babbla om detta? Jo, för manuset och idén till Passengers har legat och guppat runt i Hollywood i över 10 år innan Morten Tyldum, regissören till bland annat kritkerhyllade The Imitation Game, valde att plocka upp det och göra film på det. Och vad jag vill ha sagt är att det faktiskt var bra att det tog sådan tid eftersom man då kunde ha just Chris Pratt och Jennifer Lawrence i huvudrollerna.

 

En film som Passengers, där casten huvudsakligen består av två personer, blir det nämligen om än viktigare med vilka som spelar dessa. Vi ser Chris Pratt, som efter några år i Romcomträsket tagit sig in på sci-fi-scenen med filmer som Guardians of the Galaxy och Jurrasic World, i rollen som mekanikern Jim Preston och i genren nykomlingen Jennifer Lawrence i rollen som författaren Aurora Lane. Båda finner sig fast på ett rymdskepp för resten av sina liv. Fast på en resa utan slut. Filmen, vars handling jag till skillnad från ovanligt många spoilerglada recensenter inte tänker gå in närmare på i detalj, utvecklar sig som ni antagligen förstår till något av ett kammarspel och utan att som sagt säga för mycket förekommer här bland annat lite romantik men också en del moraliska dilemman och en avvägd mängd välgjord klassisk sci-fi-spänning när rymskeppet går sönder och Jim och Aurora måste laga det för att rädda de andra passagerarna.

  Som ni kanske redan förstått så tycker jag att Chris Pratt och Jennifer Lawrence båda två gör fullkomligt strålande ifrån sig och den kemin som finns mellan dem är så obeskrivligt bra att jag faktiskt inte finner ord för att beskriva den! Vi får faktiskt inte heller glömma Michael Sheen i rollen som den androida bartendern Arthur som är det enda sällskap Jim och Aurora har på rymdskeppet utöver varandra.

 

 

 

 

 

 

 

Det finns egentligen så mycket jag skulle vilja säga om Passengers men det gör att jag måste spoila saker som jag personligen tycker förstör delar av upplevelsen om man vet det i förväg (Yes, I'm looking at you Göran Everdahl!) och den här recensionen måste därför hållas kort och arbeta sig runt detta.

   Jag får helt enkelt avsluta med att säga att jag tyckte om Passengers riktigt starkt. Det är en blandning av romcom, drama och sci-fi som inte direkt bidrar med något nytt till genren men som däremot åstadkommer något riktigt, riktigt bra. Se trailern och gå och se filmen!