Jocke

När James (James Allen McCune) ser en filmsekvens på Youtube som sägs ha hittats i Black Hill Forest, Burkittsville, Maryland och som han tror visar hans syster Heather (Heather Donahue), som mystiskt försvann tillsammans med sina två vänner 19 år tidigare då de filmade en dokumentär om legenden om The Blair Witch, beger han sig själv ut i de djupa skogarna för att försöka hitta henne. Med sig har han sina vänner Lisa (Callie Hernandez), Peter (Brandon Scott) och Ashley (Corbin Read) samt de båda lokala spökjägarna Lane (Wes Robinson) och Talia (Valorie Curry) som var de som hittat filmsekvensen.  Väl inne i skogen blir de snart varse att legenden om the Blair Witch är sann…

Okej, jag både älskade och hatade det här projektet från början. Att göra en uppföljare till The Blair Witch Project (1999)– en av de mest ikoniska skräckfilmerna och ground breaking inom found footage-genren – är vansinne. Rent vansinne och borde inte ens försökas göra, men sättet Blair Witch producerats på är genialiskt. Projektet har varit under uppbyggnad under hela fem år. Man gjorde inspelningen i all hemlighet i Vancouver och alltså inte i Black Hill Forest som originalet för att inte dra misstankar till sig. Filmen lanserades som vilken skräckfilm som helst med titeln The Woods och en röd poster med några träd på. Inget märkvärdigt. På Comic Con 2016 den 23 juli – lite drygt två månader innan premiären - avslöjade man dock med en ny poster där träden format den för originalfilmen så klassiska symbolen att filmens egentliga titel var Blair Witch och att det de facto var en direkt uppföljare till The Blair Witch Project. Det är vad jag kallar snyggt filmskapande. Rent produktionsmässigt alltså. För som sagt, att göra en uppföljare till The Blair Witch Project är dömt att misslyckas. Antar att jag ändå bör nämna att en uppföljare redan gjordes 2000 – The Book of Shadows: Blair Witch 2 – som jag inte sett och inte alls hade någon som helst kännedom om förens det blev kontroverser över att Blair Witch-skaparna ignorerar den storymässigt och sade sig inte erkänna den som en officiell uppföljare vilket självklart upprörde regissören till den.

Blair Witch utspelar sig alltså 17 år efter att den första filmen kom ut (och således 19 år efter händelserna i första filmen) och eftersom det egentligen inte finns någonting att bygga en uppföljare på är grunden väldigt lös och krampaktig som så mycket annat i filmen. Regissören Adam Wingard och manusförfattaren Simon Barrett har båda sagt sig vara fans av den första filmen och det märks. Tyvärr på fel sätt. Det första felet är att de som fans av The Blair Witch Project ens går med på att göra en uppföljare. Det andra felet är att de i egenskap av förblindade fans gör allt i sin makt för att återskapa första filmen istället för att försöka göra uppföljaren till sin egen.

   Detta förstår man redan från ruta ett när Blair Witch inleds med texten om att vad vi kommer att få se är – surprice – ihopklippt från videoupptagningar som hittats i Black Hill Forest. Varför filmade de den här gången då? Jo, det förstår ni väl att Lisa gör en dokumentär om James och hans så rörande och smått desperata vilja att inte ge upp hoppet om sin syster Heather. Va? Inga tårar? Det gör inget. Det är naturligt när man serveras så här dåligt material och den inledande dialogen mellan James och Lisa ”You really think your sister could be out here after all these years?” ”All I know is, if there’s any chance at all I can find out what happened to her, I need to at least try. ” framstår tyvärr som rena Oscarsmaterialet I jämförelse med vad som komma skall.

"There's something out there."

 Blair Witch utspelar sig som sagt 2014 och det betyder att man den här gången har ett helt annat artilleri när det kommer till att dokumentera färden ut i skogen. Vi har handkameror, små kameror att fästa i örat och en drönare. Allt för att man ska kunna göra en så filmisk klippning och filmning som möjligt vilket också förstör found footage-känslan ganska rejält. Man faller också ganska kraftigt för det första av de tre B:na när det kommer till uppföljare – Bigger – och att man inte uppfyller de båda andra – Bolder och Better - tror jag ni redan förstått av tonen i min recension. Vad som gjorde The Blair Witch Project så lysande var dess low-key. Lite konstiga ljud i skogen, stenhögar och voodoodockor gjorda av pinnar – that was it – och det fungerade. Blair Witch har också allt det där men gånger 1000 och kör även med tidsrubbningar, ständig natt och när vi – äntligen! – är framme vid slutet spårar det ur totalt och man går så långt så att man visar vad som terroriserat ungdomarna. Ett stort misstag. En av The Blair Witch Projectsstyrkorär att de aldrig gjorde just det – de visade inte ondskan. Det blir lätt så att när du visat det läskiga blir det inte lika läskigt längre om man inte har en stabil grund att stå på innan man gör det. Som vi redan diskuterat saknas stabil grund från ruta ett i Blair Witch.

   Kan också nämna att även om jag förstod varför man valde att spela in i en annan skog så förtar det också mycket av känslan eftersom det väldigt tydligt inte är samma skog. När man i slutscenerna är tillbaka i – surprice – samma hus som första filmen avslutas i märker vi även där att man inte ens försökt att få det att se ut som samma hus vilket förtar ännu mer av känslan. Visst, alla de grepp Wingard och Barrett använder med referenser till första filmen hade kunnat funka i en uppföljare som stod för sig själv men den här uppföljaren förlitar sig allt för krampaktigt mycket på sin föregångare att det bara blir tecken på brist på egna idéer.

Blair Witch är en skräckfilm där man mest bara sitter och väntar på att det ska ta slut. Inte för att det är så läskigt utan att det är så tråkigt och dåligt och en fullkomlig skamfläck som uppföljare till The Blair Witch Project.

Betyg: 1/5.