Jocke

I efterskalvet av händelsen där större delen av Metropolis förvandlades till en krater och jorden fick en ny räddare och superhjälte från ovan – Superman (Henry Cavill) – ser Bruce Wayne (Ben Affleck) från sin Batcave på det hela med andra ögon. Han ser Superman som ett potentiellt hot mot jorden och dess befolkning. Tillsammans med sin medhjälpare Alfred (Jeremy Irons) försöker han arbeta fram en strategi för att oskadligöra Superman. Samma idé har slagit en viss Lex Luthor (Jesse Eisenberg) och han ser en möjlighet att bli av med både Superman och Batman på samma gång genom att spela ut dem båda mot varandra – let the greatest gladiator match in the history of the world begin…

Det fanns en svunnen tid före 2008 då varje superhjälte existerade i harmoni var och en i sitt eget universum. Det var en tid då DC Comics gjorde det dem ansåg sig bäst på – Supermanfilmer och Batmanfilmer. Om och om igen. Marvel ägnade sig åt filmer som Fantastic Four och Spider-Man (via Fox). Men så plötsligt förändrades någonting. Marvel gjorde Iron Man. En film som hintar att Iron Man inte var den enda superhjälten i sitt universum. Framgångsagan MCU – Marvel’s Cinematic Universe – var grundat. DC hade vid den här tidpunkten precis startat upp Christopher Nolans mörkare version av Batman i vad som skulle komma att bli den förvisso mästerverksklassade The Dark Knight Trilogy. Men när man avslutat The Dark Knight Trilogy – och däremellan skitit ur sig skämskudden Green Lantern i rena förskräckelsen när Marvel plötsligt hade två filmer på ett år – var Marvel med fem stand-alone-filmer redan framme vid The Avengers som förenade Iron Man, Thor, Captain America och Hulken med flera och gjorde dundersuccé. Året är 2012 och DC inser att de - för att använda Nick Furys ord från den ovan nämnda filmen – are hopelessly, hilariously outgunned.

Så vad ska man då göra för att vara med i matchen igen? Man bestämmer sig för att anlita Chrisopher Nolan, manusförfattaren David S. Goyer och regissören Zack Snyder för att sätta sig ner och skapa vad som senare ska bli känt som DCEU – DC’s Extended Universe. Man anser sig dock inte har tid med ett lika omfattande projekt som Marvel utan man bestämmer sig för att försöka åstadkomma vad Marvel byggt upp under 6 filmer med enbart två filmer - Man of Steel 2013 - som rebootade Superman - och den för recensionen aktuella Batman V Superman: Dawn of Justice 2016. Vid tidpunkten för Batman V Superman: Dawn of Justice ska nämnas att Marvel är uppe i tolv filmer och redan påbörjat sin fas 3. DC är alltså hur de än vrider och vänder på det fortfarande hopelessly, hilariously outgunned…

"This bat vigilante... He's like a one man reign of terror."

När det då är dags för att starta upp DCEU, som i skrivande stund kommer rymma nio filmer* fram till 2020, vänder sig alltså DC inledningsvis till det de kan bäst – Superman och Batman. DCEU smygkickade som sagt redan igång 2013 med Man of Steel som gav oss the origin story om Clark Kents väg till att bli Superman klätt i Zack Snyders signaturmässiga slow motion och gråfilter. Filmen var två timmar lång och hälften av den – allvarligt – ägnades åt en ända lång fight mellan Superman och General Zod. Som så många gånger förr hade Zack Snyder en bra story som han fumlar- och glömmer bort när det kommer till möjligheten att gå lös med, förvisso snygg, action. Det är därför faktiskt lika förvånande som imponerande att han i den hela 2 h 31 min långa Batman V Superman: Dawn of Justice, som bara i sin titel bygger upp för att rättfärdeligen lägga mer än halva filmen på ren serietidningsaction, väntar hela 90 minuter innan fighten börjar på riktigt och faktiskt hela 45-60 minuter innan de båda superhjältarna träffas öga mot öga. Faktum är att han håller fast vid en story genom hela filmen men när han för en gång skull gör det kantas den i grunden bra storyn av flera problem.

För det första kan filmen inte bestämma sig för om den ska vara en Man of Steel 2, Batmanfilm, en Justice Leaguefilm eller en Batman-Supermanfilm. Problemet är att den försöker vara allt på en gång, vilket har att göra med det löjliga tävlingstänkandet mellan Marvel-DC. Publiken är stor nog för båda och jag hade hellre sett att DC växlade ner lite och tagit saker och ting i sin egen takt istället för att klämma in Iron Man-The Incredible Hulk-Iron Man 2-Thor-Captain America: The First Avenger-The Avengers-utvecklingsstadiet i en film. Marvel tog fem år och sex filmer på sig att komma dit DC är idag med fyra år och två filmer och har därför mer kvalité. Man pressar in så mycket mytologi och prat om hur det snart kommer att bli mycket värre, mest baserat på Bruces diffusa magkänsla, (läs: Vi behöver Justice League) i en film som i vanlig DC-anda redan är så mörk och tung att det blir för mycket. Tempot i filmen gör att 151 minuter känns för mycket men innehållet gör att det känns för kort. Det blir en krock som ger ett väldigt grötigt och ofokuserat intryck.

   Det är synd, för här finns i grunden en bra story som likt Captain America: Civil War senare i år tar upp de faktiska konsekvenserna av superhjältarnas agerande – ödelagda städer och tusentals döda. Vilket ansvar har superhjältar att agera vid en fara och vilket ansvar har dem för resultatet av sitt agerande som förvisso ofta räddar jorden men som paradoxalt orsakar död och förödelse? Detta fumlar Zack Snyder denna gång inte bort i actionscenerna – som äger rum på obebodda öar och i övergivna, rivningsklara hamnar – utan i sin iver att göra allt på en gång .Han går vilse i all spännande mytologi han planerat istället för att skynda långsamt och fokusera på det väsentliga för filmen – storyn och Batman V Superman.

Allt är inte dåligt med Batman V Superman: Dawn of Justice. Här finns ett flertal bra scener och karaktärerna i sig är spännande utformade. Låt oss börja med den som gör entré först – Batman! Eller, ja, Bruce Wayne om man ska vara petnoga. Filmen inleds med ett begravningståg och ett slow motion-montage om den nu något uttjatade berättelsen om hur Bruces mamma och pappa dödas av en rånare. Vi kastas sedan flera år fram i tiden till när Bruce redan varit Batman i över 20 år. Han är sliten, trött och cynisk och som Alfred uttrycker det ”Even you’ve got too old to die young, not for lack of trying.” Som ni säkert alla kommer ihåg bröt internet ihop när nyheten offentliggjordes att Ben Affleck skulle dra på sig de svarta trikåerna och med den mörka, dova rösten axla manteln som Gothams beskyddare. Jag hörde faktiskt till de skeptiska men jag var å andra sidan skeptisk till om man kunde göra Batman igen, speciellt efter Christopher Nolans tolkning i den ovan nämnda The Dark Knight Trilogy. Men det kunde man!

Afflecks Batman är The Dark Knight 2.0 – nu ännu mörkare. Faktum är att en tredje Batman – Batman från The Lego Movie** - omedvetet beskriver Batman i Batman V Superman: Dawn of Justice väldigt bra med sin låt Untitled Self Portrait ”Darkness! No parents! Continued darkness. More darkness, get it?” Afflecks Batman är brutal och brännmärker bland annat de skurkar han lyckas fånga in med sitt emblem. Affleck är som klippt och skuren för rollen! Det är för mig ett stort mysterium att en stand-alone-Batmanfilm inte finns med på DC:s releaseshema. Vid sin sida har Ben Affleck Jeremy Irons i rollen som Alfred. Glöm den äldre, försynte betjänten som kommer in i the Batcave med en kaffebricka. Alfred i Batman V Superman: Dawn of Justice har en kombinerad roll av Robin och Lucius Fox. Den förstnämnda har troligtvis funnits med i bilden förut men exakt vad som hänt med honom är oklart och höljt i dunkel. Henry Canvill och Amy Adams repriserar sina roller som Clark Kent/Superman respektive Lois Lane. Ingen av dem får dock så mycket syre att göra något av sina karaktärer i den här filmen och när en av dem blir dödligt skadad, tänker inte spoilrar vem, är det inte utan att man mest rycker på axlarna.

Filem heter som bekant Batman V Superman: Dawn of Justice men här finns naturligtvis även en skurk med i leken. Vi talar om ingen mindre än Lex Luthor spelad av Jesse Eisenberg. Vi får här the origin story om Lex Luthor dvs han har till en början hår. Eisenberg spelar den smått psykopatiska och på gränsen till nervsammanbrottiska Lex Luthor på ett väldigt avvägt och mästerlikt sätt. Det hade självklart räckt med en skurk när vi redan har fighten mellan Batman och Superman - lugn vi kommer till den snart - men Zack Snyder trycker även in monstret Doomsday – en mutation av General Zod och Lex Luthors blod (fråga inte mer). Utan Doomsday med i leken som tar upp tid kanske vi hade fått svar på hur Lex Luthor !SPOILER ALERT! vet identiteten på både Bruce Wayne och Clark Kent men nu blir det mer av ett svarthålstort plote hole.

Vi är självklart inte klara med alla nya karaktärer där. Vi har även introducerandet av Diana Prince aka Wonder Woman. Gal Gadot får inte heller hon mycket syre att utveckla sin karaktär och det ska bli intressant att se hur man senare lyckas klämma in Wonder Womans mytologi som en amazon och hennes Lasso of truth i det mer realistiska utformandet av superhjältarna som man planerar göra i DCEU. Utöver de redan nämnda karaktärerna gör även var och en av de kommande medlemmarna av Justice League entré, dvs Aquaman (Jason Momoa), The Flash (Ezra Miller) och Cyborg (Ray Fisher), men dock bara i korta videoklipp på en datorskärm. Som sagt, det är mycket som ska hinnas med utöver den egentliga storyn…

  "Boys! Mmm! Bruce Wayne meets Clark Kent. Ha! I love it! I love bringing people together!"

Så. Då har vi äntligen kommit fram till vad ni antagligen suttit och väntat på hela tiden som ni suttit och läst denna recension som snart rullar in på sin fjärde A4-sida – the Batman V Superman i titeln. Who would winn in a fight between Batman and Superman? Där, kära vänner, har ni Teodicéproblemet inom serietidningsnörderi – dvs en fråga som man kan sitta timtal med utan att komma fram till något svar på.

   Tiden var då inne för att vi skulle få se dessa giganter – dessa ikoner för serietidningsvärlden – ta sig an varandra i vad som enkelt kan beskrivas som the Ultimate Showdown! Scenerna mellan Superman och Batman – men även mellan Clark Kent och Bruce Wayne – är filmens stora behållning! Dialogen är välskriven och fighterna välkoreograferade och spännande. #WhoWillWinn? Ja, det ska jag inte svara på här men i allmänhet är jag Team Batman.

Jag hade så önskat att Zack Snyder och DC vågat ta det lugnt och låta Batman V Superman: Dawn of Justice var så simpelt som just Batman V Superman. Som det är nu gapar de efter allt för mycket och mister nästa hela stycket. Framtiden är oviss men jag ser ändå fram mot att utforska hur DCEU utvecklas fram till 2020. Detta kan bli bra trots dess knaggliga start. Batman V Superman: Dawn of Justice är en i grunden bra film som hade mått bra av att få vara just det. Se den om du vill se Batman och Superman puckla på varandra men ha inte för höga förväntningar på allt runt omkring.

Betyg: 3/5. 

* Utöver Man of Steel och Batman V Superman: Dawn of Justice finns följande filmer planerade på DCEU:s releaseschema:

Suicide Squard (2016)

Wonder Woman (2017)

Justice League Part 1 (2017)

The Flash (2018)

Aquaman (2018)

Justice League Part 2 (2019)

Cyborg (2020)

**Will Arnetts Batman från The Lego Movie får sin egen film, The Lego Batman Movie 2017.