Jocke

Fyra främlingar checkar in tillsammans på det nedgångna hotell El Royale men alla är inte den dem utger sig för att vara...

 

 

 

 

Drew Goddard är sedan sin debutfilm The Cabbin in the Woods 2012 äntligen tillbaka och har den här gången gått full film noir! My next movie is just going to be a bunch of actors in a room talking sade Goddard till sin fru en dag när han arbetat på ett projekt som bestod av en massa datoranimerade effekter och han var trött på how soulless det kändes. Bad Times at the El Royale är i grunden a bunch of actors in a room talking men ändå så mycket mer. Vi kan ju börja med att the bunch of actors är inga mindre än Jeff Bridges, Cynthia Erivo, Dakota Johnson, Jon Hamm, Lewis Pullman och Chris Hemsworth som samtliga gör förstklassigt ifrån sig och verkar ha en riktigt bra dag på jobbet. Och man kan inte klandra dem för Bad Times at the El Royale är sitt namn till trots inget annat än good times!

 

Filmen börjar i sann film noir-anda. Vi får se en man i rock och hatt komma in på ett hotellrum med en väska. Mannen börjar sedan att flytta runt möblerna i rummet och rulla upp mattan. Under matten bryter han upp golvet och placerar en väska under golvet. Han sätter sedan tillbaka golvplankorna, rullar tillbaka mattan och återställer hotellrummets möblemang. Det knackar på dörren. Mannen tar fram en pistol, kikar genom kikhålet i dörren och öppnar sedan dörren varpå han blir skjuten så att blodet stänker upp över kameran. Allt detta sker i tystnad och varför vi observerar det som vi gör kommer att klarna under filmens gång. Vi hoppar hur som helst frammåt 10 år i tiden till år 1969. Darlane Sweet anländer till the bi-state establishment-hotellet El Royale som ligger precis på gränsen mellan Nevada och California vilket illustreras genom att en tjock röd statsgräns löper upp längst uppfarten och in genom hotellet som är inrett i två helt olika stilar på Nevada-sidan respektive California-sidan. På hotellets parkering möter hon prästen Father Daniel Flynn (Jeff Bridges) och inne i den övergivna hotellobbyn träffar de damsugarförsäljaren Laramie Seymour Sullivan (Jon Hamm) som väntar på att få checka in men portieren tycks inte synas till. Till slut dyker hotellets bokstavligt talat allt-i-allo Miles Miller (Lewis Pullman) upp och berättar med ett inövat mantra att på El Royale har man lyxen av att antingen bo i Nevada eller i California. El Royale är dock inte vad de brukar vara eftersom de för några år sedan förlorat sitt speltillstånd vilket gjort att färre och färre valt att bo där. Det står nu allt som oftast öde och Darlane, Father Flynn, Sullivan samt hippien Emily Summerspring (Dakota Johnson) - som signerar hotelliggaren med "FUCK YOU" - som anländer strax efter dem andra är dem enda gästerna. Alla fyra beger sig efter att ha fått sina nycklar till sina rum och väl där inne börjar det sakta avslöjas för publiken att alla inte riktigt är den dem utger sig för att vara.

   Vi har Laramie Seymour Sullivan som visar sig vara FBI-agent Dwight Boadbeck som ska försöka avslöja att hotellet - som sedan dess förfall blivit ett vanligt tillhåll för tvivelaktiva aktiviteter av sexuell karaktär - spionerar på sina gäster när dessa är högt uppsatta politiker. Father Flynn är inte någon präst utan verkar vara på jakt efter den där väskan med pengar vi såg gömmas i inledningen. Emily Summerspring visar sig ha en kidnappad flicka (Cailee Spaeny) i bakluckan på sin bil och Darlane Sweet - som med sin packning i form av extra madrasser antagits av de andra gästerna pyssla med just den sorts aktivitet som hotellet på senare tid blivit känt för - visar sig vara en kämpande sångerska som använder madrasserna som issolering för att de andra gästerna inte ska höra henne sjunga. Som ni märker har jag inte nämnt ett av castens mest kända - och för den här filmen mest omtalade - namn; Chris Hemsworth men det är för att han inte dyker upp på hotellet förens i tredje akten då hans Manson-doftande sektledare Billy Lee glider in i hällregn och med helt uppknäppt skjorta som avslöjar hans så omtalade gudalika torso. Mer än såhär ska jag inte gå in på detaljer om storyn och karaktärerna eftersom detta är en film noir och mår bäst av att i sin egen takt få avslöja alla ledtrådar och twister.

 

 

 

 

 

 

Bad Times at the El Royale är 141 minuter och det är trots att den fyller ut speltiden något långt. Den hade mått bra av att kapa kanske 10-15 minuter på och på så sätt upplevas lite tightare men när storyn börjar kännas väl stretched glider som sagt Chris Hemsworth in och inleder tredje akten som återigen sätter fart på filmen och, återigen, den där torson alltså... Jag läste någonstans att någon beskrev Bad Times at the El Royale som en korsning mellan Agatha Christie, Alfred Hitchcock och Quentin Tarantino och jag håller helt klart med om den beskrivningen. Det hela är rakigenom välspelat, välskrivet och välregisserat. Drew Goddard och hans crew vet verkligen vad dem håller på med. Jag måste även lyfta fram den fantastiska scenografin och kläderna som hjälper till att skapa helt rätt känsla genom hela filmen. Vill du ha a good time - gå och se Bad Times at the El Royale.