Jocke

 

 

 

2016 gjorde The Merc with the mouth Deadpool ordentlig debut på vita duken och redan i det inledande 10 minuterna gjorde man klart att detta var något nytt i Marvelhörnan av genren. Det var rått, både när det kommer till det verbala och det fysiska, med grova skämt och grafiskt våld. Det var också meta med återkommande brytande av fjärde väggen och med kommenterande skämt om genren och branschen då Deadpool är en serietidningssuperhjälte som vet om att han är en serietidningssuperhjälte och därmed även en filmsuperhjälte som vet att han är en filmsuperhjälte baserad på en serietidningssuperhjälte. Lagom krångligt? Kanske, lägg där då till att han i och med Disneys uppköp av 20 Centery Fox som äger rättigheterna till X-Men och Deadpool nu ska göra entré i MCU, och han vet om det.

   Den som däremot eventuellt var orolig för att Deadpools intåg i MCU skulle tona ner the R-rated character kan dock redan i de inledande minuterna av Deadpool & Wolverine känna sig lugn då Deadpool inleder det hela med att gräva upp Wolverines kropp och använda dennes skelett för att slakta ett dussintal TVA-agenter till tonerna av *NSYNC Bye Bye Bye. Vi kan konstatera att när Deadpool gör entré i MCU så gör han det helt och hållet på sina egan vilkor! Det är precis lika smart och underhållande rått som i debuten 2016 och dess uppföljare 2018, och här delas ut bitchslappar åt alla håll men kanske främst till den nya "föräldern" Disney som genom Deadpool ser en möjlighet att visa sig självmedvetna kring det som Deadpool sumerar i en replik; "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

 

För ja, efter i skrivande stund 34 filmer, 10 tv-serier och över ett 40-tal olika superhjältar att hålla reda på så är det inte utan att MCU börjar gå på sparlåga och börjar få slut på kreativa idéer. Det är kanske inte heller så konstigt att Deadpool & Wolverine därför bli ett andningshål, en chans att bara slappna av och ha skoj - och ägna oss åt lite nostalgi. Deadpool och Wolverine tar nämligen en trip till the Void, en sorts Mad Max:sk sopstation dit skrotade idéer och franchises hamnar. Här får vi stifta bekantskap med Emma Corrins för filmduken nya skurk Cassanova Nova, som är Charles Xaviers onda tvilling, men också återse klassiska karaktärer som Wesley Snipes Blade, Jennifer Garners Elektra och Chris Evans som gör comeback i rollen som, nej inte Cap, utan Johnny Storm. Vi har också en nu vuxen Dafne Keen tillbaka i rollen som Laura aka X-23. Sedan har vi Channing Tatum i rollen som Gambit. Gambit who? kanske ni undrar, och med rätta. Gambit är en superhjäte från X-Men-universumet som Channing Tatum var tilltänkt att spela i den första omgången X-Men-filmer i böran på 2000-talet men som sedan lades på is. Detta gestaltas genom att Tatums version av Gambit inte är färdigskriven och hans kostym ser ut att vara halvvägs genom ritbordet. Det där är också information som jag läst till mig efter att ha sett Deadpool & Wolverine men som det äkta comic book-skallarna förmodligen förstod med en gång.

   För det är också en av det sakerna som gör Deadpool & Wolverine så bra - att den är för det äkta skallarna. Ja, den funkar för oss som "bara ser på filmerna" men man märker att här finns otroligt mycket mer smarta skämt för den som är påläst. Filmen gör inte heller någon ansträngning att dumb it down for you, den är gjord av äkta comic book-skallar för äkta comic book-skallar, och jag köper och uppskattar det även som icke-äkta-comic-book-skalle. För oavsett om du är en äkta comic book-skalle eller likt mig en simpel filmtittare som börjar bli något mättad på superhjältefilmer i allmänhet - och på MCU i synerhet - så är Deadpool & Wolverine en uppfriskande påminnelse om att superhjältegenren fortfarande är stark, om den bara görs på rätt sätt! Deadpool utnämner sig själv till Marvel-Jesus och ja - han räddar verkligen dagen - men frågan är om han ensam lyckats rädda MCU? Det återstår att se.